Ordet fritt. Fria diskussioner

Känsla vs fakta i medias opinionsbildning

2015-01-07 08:18 #0 av: [Carpinus]

Tycker mig uppleva att tidningarna, främst kvällspressen, allt mer lägger opinionsbildandet i händerna på kolumnister och bloggare i stället för på faktabaserad journalistik. Skillnaden som jag ser det är att där man på nyhetsplats förväntas vara tydlig med fakta och källor så kan en kolumnist ta sitt egna känsloliv och personliga övertygelse  som intäkt för påståenden som inte behöver bevisas. Flera journalister "dubbelarbetar" dessutom  både som kolumnister och nyhetsreportrar vilket gör att de kan samordna sin opinionsbildande verksamhet. Efter att ha skrivit en föregivet faktabaserad artikel kan man lite senare återkomma i ärendet som kolumnist och där avslöja var man personligen står i frågan som man nyss skrivit om som nyhetsreporter. Oìsin Cantwell, Peter Kadhammar och Lars Lindström är exempel på sådana opinionsbildande journalister.

Torbjörn Sjöström, VD på opinionsundersökningsinstitutet Novus skriver på SvD:s Brännpunkt idag:  "För att kunna uppnå det (mer pragmatism, mindre hård retorik) måste den svartvita verklighetsbilden tonas ned. Ansvaret för detta ligger inte enbart bland politiker, utan verklighetsbilden byggs även av medierna. Alla som verkar i det publika rummet måste arbeta för att den verklighetsbild som byggs upp i den mediala mosaiken är så rättvisande som möjligt. Fakta måste återfå sin särställning – självklart kan bilden revideras och ifrågasättas, men logiken får aldrig förblindas av känslor."


Anmäl
2015-01-07 14:21 #1 av: kamera0710

Det väsentliga är väl att man klarar av att skilja på åsikter och fakta. Sedan är jag för min del ganska trött på alla dessa krönikörer och tyckare. Många gånger tycks de inte ha något att säga.

Anmäl
2015-01-07 15:10 #2 av: [Carpinus]

#1 Instämmer till fullo i läströttheten! Sedan tror jag väl att många läsare kan skilja på åsikter och fakta. Det beklagliga är att skribenterna oftast  inte verkar ha samma särskiljning...


Anmäl
2015-01-12 14:20 #3 av: [Carpinus]

En del av de krönikörer jag nämnt ovan är aktiva nu efter Parisdåden med att försöka bygga om landskapet efter sina personliga kartor. Anna Dahlberg i Expressen nämner någon av dem i en läsvärd ledare. 

Johan Hakelius på Aftonbladet funderar på sitt eget oefterhärmliga vis över dessa som tagit som sin livsuppgift att tolka (om) verkligheten åt oss mindre vetande.  


Anmäl
2015-01-13 07:15 #4 av: kamera0710

#3 Intressant att notera vad Hakelius inte nämner. Exempelvis att den muslimska diktaturen Saudiarabien har USA:s stöd.  Eller att Saddam Hussein hade USA:s stöd när det passade. Han får gärna se detta som smaklöst om han vill.

Kommer också att tänka på Björn Kumms (frörfattaren till Terrorismens historia)ord om att det som hänt måste vi försöka förstå i betydelsen begripa, och att detta inte är detsamma som att visa förståelse.

Anmäl
2015-01-13 07:59 #5 av: [Carpinus]

#4 Jag tror inte att Hakelius skall ses som som någon utrikespolitisk kommentator utan mer som spanare i samtiden, en som hjälper oss att se samhället i narrspegeln. Hans krönika är nog till stor del adresserad till kollegorna på diverse redaktioner som tar sig själva på väldigt stort allvar. Fast skulle man till äventyrs ha svårt med ironi så kan hans krönika nog falla på hälleberget - då är förmodligen Jan Guillous knastertorra och samhällstuktande genomgångar att föredra. 

#3 Dahlbergs omnämnande av Cantwell i sin ledare ledde till omedelbart svaromål, där han hävdar att hon bedriver en "suspekt kampanj".  Fortsättning följer?


Anmäl
2015-01-13 16:57 #6 av: [Carpinus]

Aftonbladets krönikör Ronnie Sandahl drar sitt strå till stacken bland alla andra som försöker avdramatisera terroristerna, och han gör det med utgångspunkt från tre tonårskillar som han mött i en rättegångssal 2006 när de stod åtalade för terroristbrott efter att ha kastat brandbomber och planerat för andra liknande brott. "De var inte direkt vad man hade förväntat sig av `al­-Qaidas svenska terrorcell”, fnyser Sandahl. Sedan tar han språnget framåt i tiden och för fram sin tes, att "det behöver inte nödvändigtvis finnas ett motsatsförhållande mellan den tragikomiske ensamvargen och den skräckinjagande terroristen".

"Sandahl börjar med att konstatera "Ännu vet vi ­ganska lite om mördarna i Paris, bröderna Kouachi och Amedy ­Coulibaly. Men de senaste årens persongalleri av terrorister i västvärlden har gett oss en fingervisning." Vi stoppar där. Med lite research, vilket man inbillar sig är en syssla som borde vara ett välanvänt verktyg för en tidningsmedarbetare, så går det redan nu att veta mer om bröderna. Redan för fyra dagar sedan skrev SvD bl.a. att "såväl Amedy Coulibaly och bröderna Kouachi ingick i det så kallade Buttes-Chaumont-nätverket som rekryterade stridande till al-Qaida i Irak." Coulibaly var gift med den förmodade medbrottslingen Hayat Boumeddiene, Chérif Kouachi var gift och hade minst ett barn och hans bror hade två barn med sin flickvän.

Sandahl går vidare till "Jihad Jane", som hade bl.a. två äktenskap bakom sig men levde ihop med en muslimsk man vid tiden för sina brott och hade deltagit i utbildning hos terrororganisationer. Därefter avverkar Sandahl musikern Peter Mangs och den norske massmördaren Breivik, som sannolikt båda faktiskt kan klassas som "ensamvargar" och opererande utan kända kopplingar till terrororganisationer. Slutligen kommer Sandahl fram till sjävmordsbombaren Taimor Abdulwahad, som var gift och trebarnsfar. Han finansierade av en algerier med oklar organisationstillhörighet. Algeriern satte in "stora summor pengar" på Abdulwahads konto och dömdes till sju års fängelse i Skottland. Alla ovanstående fakta går att få fram även vid en helt summarisk googling.

Sandahl avslutar sin krönika med följande omdöme om dessa sju personer: "Ensamma, livsfarliga, ­rasande i all sin obetydlighet. Och så tragikomiska att de kunde ­vara hämtade direkt ur en skämt­teckning."

Två av sju kan beskrivas som "ensamma" såväl familjemässigt som avseende kopplingar till terrororganisationer , ingen kan viftas bort som "obetydlig" med tanke på allvaret i deras brott, och ingen kan ses som "tragikomisk", för det finns ingen "komik" i det de gjort. Så lätt är det att våldföra sig på sanningen för att bagatellisera uppenbart organiserade terrorister som "obetydliga, tragikomiska ensamvargar".  (Det enda Sandahl har helt rätt i är att samtliga var/är livsfarliga.)

Jag kan inte  se det annat än som ett typexempel på hur kolumner och krönikor kan utnyttjas för att föra fram personliga åsikter och bilda opinion utan att bemöda sig om att styrka saken med sådana trivialiteter som faktaunderbyggnad.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article20149541.ab


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.