I helgen var jag på ganska stor fest i en av Sveriges mest socialdemokratiska kommuner. Det har varit sosseland i generationer, och partiet har fortfarande egen majoritet i kommunstyrelsen. Många av festdeltagarna har jag inte sett på länge, den övervägande delen är LO-medlemmar. De här personerna som jag förr talade bandy, trav och gamla skolminnen med talade nu mest om flyktingar och tiggare. Man talade inte nedsättande om de som kommit - fabriksarbetare är vana att arbeta tillsammans med människor av andra nationaliteter- utan man skrämdes av den skenande utvecklingen, och över att det kommer att bli deras barn och barnbarn som blir de som får ta konsekvenserna av vår nuvarande integrationspolitik. Det är milsvid skillnad från den polemik som förs på landets ledarsidor eller i talarstolar och den klarsynthet som råder bland gräsrötterna och fotfolket!

Jag har tidigare anat att det är en tidsfråga innan SD har fler medlemmar än S bland LO-folket. Den här kvällen insåg jag att den pendeln redan är i rörelse och långt gången, och när den väl svängt över kommer det att bli svårt för LO-ledare och sossetoppar att vända den tillbaka. Gissningsvis har Löfven också insett det, det är svårt att se hans desperata sluggande mot SD i senaste partiledardebatten på annat sätt.

Jag bor i Danmark och när jag kommer till Sverige och tar en öl med mina kompisar, så tar det inte så lång tid förrän man kommer in på invandringen. Alla (nästan) säger nåt i stil med "jag är ju inte rasist, men undra om inte SD har rätt när det gäller invandringen… ".