Min mor avled för sju år sedan. Hon hade då bott på ett demensboende i sex år.

Jag var så glad när hon fick flytta dit! Men jag märkte ganska snabbt att det inte var så bra, som jag trodde.

Det började ett par veckor efter att min mor hade flyttat in. Hennes finaste klänning och hennes marinblå dräkt var borta.

Sedan försvann nyinköpt nagellack och dito örhängen, samt diverse dukar.

Det var inte slut med detta. 1000 kr stals från ett låst utrymme, dit endast viss personal hade nyckel. Då jag frågade om man hade polisanmält detta svarade man nej;polisen utreder inte sådana brott. Kommunen såg till att de 1000 kronorna betalades ut till min mor. Det var locket på.

Strax innan hon dog försvann hennes underbara silverring med en stor bergkristall, som betydde så mycket för henne.

När jag talade med personalen om dessa stölder, hade de alltid samma förklaring: att de andra dementa personerna på boendet gick in och plockade på sig saker. För mig är denna förklaring absurd! Min mor var "piggast" på avdelningen. De övriga var rullstolsburna och helt borta  och i många fall nerdrogade. Ingen av dem hade kunnat ta sig in i min mors rum och än mindre stjäla saker ur skåp och garderober.

Jag har förstått att sådant här händer frekvent, men att det tystas ner. Som barn till en dement person är man oerhört tacksam för att ens anhöriga blir omhändertagen och får rum och mat. Denna tacksamhet yttrar sig dessvärre i att man inte anmäler missförhållanden av den här typen.