Inte förvånande för mig. Handlar, skulle jag tro, om trender och vad som räknas som "fint" att göra. Vad som ger mest "poäng" när man berättar för andra.

De gör ju bara reklam för att flyktingbarnen behöver det, så jag förstår inte varför det skulle ses som något förvånande?

#1 Det är ingen som uppfattar en som "fin" för det arbetet. De flesta tror att de tjänar stora summor, men den verkliga timpenningen är skrattretande låg (om man gör allt man egentligen ska). 

Tyvärr finns det ju avarter som tjänar pengar på bekostnad av tjänstens kvalitet gentemot klienten genom att ha väldigt många. Anmälde själv en som betalade en klients räkningar med en annan klients pengar, den gode mannen hade 27 uppdrag.

#3 Möjligt, men jag tänker inte på det ekonomiska utan status.

#4 Inte status heller, den stora merparten vet inte ens vad uppdraget egentligen innebär. De flesta jag varit i kontakt med har varit pensionerade fd "lågstatusarbetande" kvinnor, inte några som aspirerar på att klättra på stegen direkt.

#5 OK, men varför skiljer det så i intresset? "Enligt Annika Ewe är intresset inte lika stort för att hjälpa dessa." 

 Det verkar ha funnits farhågor på bl.a. SKL om att det skulle bli brist på gode män för de ensamkommande ungdomarna, men googlar man så ser man att det verkar  vara samma rusning till att bli gode man i hela landet som i TS-exemplet.

Ibland kan det kanske bli för mycket av det goda:

"De har sagt upp sig från sina jobb för att bli gode män till ensamkommande flyktingbarn. Nu tjänar Anders Folkesson och hans hustru Eva Bjärkerud, 98 750 kronor per månad på sina 46 flyktingbarn.

– Jag brukar säga till advokater och socialsekreterare att jag har tio barn - det låter lagom, säger Anders Folkesson.

Det gör migrationsminister Morgan Johansson (S) upprörd:

– Då ifrågasätter jag lämpligheten hos dem, säger han."---

Expressen 14 dec. 2015

Ach du scheiße 😮

#6 En av anledningarna kan ju vara att det är oftast mer krävande att ta hand om, och kommunicera, med någon som har en funktionsnedsättning, men det beror självklart på grad. Folk kan bli ganska avskräckta så fort det handlar om någon med ett handikapp, eftersom även om det finns många människor som det inte skulle vara några problem att jobba med finns ju fortfarande chansen att man hamnar på ett riktigt svårt fall.

Min syster har både downsyndrom och är döv och min mor är god man till henne, dels eftersom hon gärna ville vara det, och eftersom det var så svårt att hitta en lämplig utomstående som kunde hantera min syster. 

Jag kan själviskt säga att skulle jag vilja arbeta som god man (vilket jag aldrig skulle tänka mig, det är alltför krävande) och hade ett val mellan invandrare eller människor med funktionsnesättningar skulle jag välja invandrare utan att tveka. Det har ingenting att göra med att jag tycker de (flyktingbarnen) förtjänar min hjälp mer, min systers livssituation har varit så fruktansvärt orättvis att min familj praktisktaget har krigat med vår kommun om hennes rätt till ett självständigt liv, men jag skulle aldrig kunna ta hand om någon med ett handikapp.

När det kommer till pengafrågan har jag ingen teori, jag vet inte hur mycket man tjänar på att jobba som god man och vilken skillnad det är mellan att ta hand om flyktingbarn eller svenskar, men det finns säkert idioter som använder sig av systemet för att tjäna pengar på det sättet.

#9 Säkert ligger det något i det. Att vara "God man" skiljer säkert oerhört beroende på vem som man ska "ta hand om". Oavsett om det är en nyanländ eller någon med funktionsnedsättning.

#9 Instämmer med Hayabusa, du talar ju av egen erfarenhet.  Samtidigt är det väl viss skillnad att vara god man och ingå i ett vårdteam - jag förmodar att man som god man skall företräda barnet, inte delta i det fysiska arbetet (med undantag för dem som fyller båda funktionerna)?