"Nu är vi i ett läge där denna obehagskänsla håller på att splittra vårt land i två stora delar. Jag är övertygad om att anledningen till vårt lands enorma polarisering av debatten kring migration beror på vårt förhållningssätt till denna känsla. Beroende på hur vi försöker mildra de inre motsättningarna inom oss begår vi ett ett slags självbedrägeri som hindrar förmågan till rationell analys." Jag tror du är inne på något viktigt här.

#1 Jag har varit i "båda lägren". Obehaget (den kognitiva dissonansen) försvann efter det. Men det tog sin tid att ta sig igenom. Nu önskar jag bara att fler kunde förstå hur orimligt det är att agera enbart på inpräntad känsla i dessa avgörande tider. För där inne, innerst inne vet vi vad som är rätt. Och goda är vi för det mesta. Ondskan är inte ett mänskligt påfund. Det är en kraft som skapas ur ovisshet. Enligt mig.

#2 Jag tror många känner igen det du skriver…om att gå igenom en inre konflikt som till slut när röken skingras lämnar en med en känsla av sorg och vrede över hur man lurat sig själv att acceptera självutplåning " för den goda sakens skull" och hur man blundat för skadan för att inte behöva se manipulationen. Att SE verkligheten skulle innebära att man måste genomlida just den inre konfliktfyllda process man så länge velat undvika. Det innebär också att man tvingas inse att auktoriteterna som dikterar vad som är sant inte vill ens bästa och själva verkar komplett galna. Sånt kan kännas svindlande. Så för att slippa svindel och inre krig lägger man upp ett block inne i hjärnan som stänger ut uppgifter som inte passar in i ens prydliga ordning av förnekelse.

#3 Precis så. Många lager av blockeringar till och med. Men jag tror tyvärr inte att man är medveten om att det finns en inre konflikt, eftersom man har lärt sig att projicera den utåt. Därför bör man vara uppmärksam på känslan. Även om den är riktad mot någon eller något, eller kanske i synnerhet då.

#4 Nej det har du nog rätt i. Det handlar om vuxenskap. Genom att blint tro på auktoriteter och och genom att aningslöst ta in de program "som gäller" så behöver man inte bli vuxen och självständig. Man avsvär sig från "det dåliga" reflexmässigt. Men i långa loppet blöder det igenom, allt det där förnekade materialet. Tänker på detta med gränser och självbevarelsedrift och tradition och struktur som blivit demoniserande och kopplade till sk "fula" egenskaper som själviskhet, fobier orättvisa, kärlekslöshet etc Någonstans måste denna drift som är fullkomligt mänsklig och naturlig och sund i grund och botten, ta vägen. Och den kommer komma fram förvrängd och bita en i arslet. Naturen gillar inte vakum så någon ANNAN kommer göra anspråk på det som tillhör en själv om man inte värnar om det. Först då blir man kanske medveten om vad man förträngt i sin iver att vara "god" och "obefläckad" och "oskuldsfull som ett barn". Det man måste fråga sig tillslut är: vill jag vara ett naivt barn eller vill jag bli vuxen någon gång även om det kostar svett att behöva möta de sidor hos mig själv jag inte velat veta av ( men som kanske är viktiga resurser som är livsviktiga)

#5 Jag tror att det finns något i den gemensamma tron på vår "upplysthet" som berättigar att vi nått en nivå där vi inte behöver ifrågasätta vissa saker. De är redan tänkta på - och avhandlade - av någon föregångare eller expert. Någon tänkte så nu behöver vi inte tänka igen. Visst är det läskigt likt en relation mellan vuxna och barn, det håller jag med om.

#6"Jag tror att det finns något i den gemensamma tron på vår "upplysthet" som berättigar att vi nått en nivå där vi inte behöver ifrågasätta vissa saker." Rys! Tack där sa du nåt. Det är det där som jag blir så illa till mods av! Gemensam "värdegrund"- smack! Kan ej ifrågasättas för den bygger på en "upplyst" godhet. Sen pekar vi finger på irrationell religiositet utan att se den egna näst intill religiösa politiska korrektheten där avfällingar ska sättas i skampåle. "De är redan tänkta på - och avhandlade - av någon föregångare eller expert." Som vi många gånger inte ens orkar läsa. De stora tänkarna och filosoferna känner vi mest bara till namnet. Skolorna inbjuder inte till djupare reflektioner utan mer till korvstoppning i "värdegrund". Sverige har drivit långt in i den gyttjan.

#0 Tror mycket handlar just om konformiteten, att allt som är avvikande är människor rädda för. Folk har så himla svårt för att bemöta något som är lite annorlunda. Skolorna är ju bara en förlängning av den dominerande och diciplinerande praktiken. Där uppmuntras ju konfomiteten, allt som avviker ska antecknas osv. Men när man kommer till högskolan är det ett brott mot den tidigare struktuern upplever jag i alla fall. Där uppmuntras den egna kreativiteten, man vill finna de som har en forskninganda som kan bidra till nytänkande.

#6 #7 Just det om det experter eller det som tidigare forskare säger, många tar ju det som en sanning, men allting sägs ju av en individ, och samma forskning skulle säkert få många olika idéer och resultat med olika forskare. Just på grund av vad den individen tror på eller vill se. Men sen finns det ju definitivt sanningar som är mer tillförlitliga än andra, så ser jag det i alla fall. Men saker och ting förändras ju ständigt, och det vi ser som sanning idag kan vara en osanning imorgon.

#8 Det finns en aspekt till - vilka som uppmuntrar vem till vad. Och om nu grundskolan lyckats med sitt jobb, så går nog inte kreativiteten utanför ramarna ändå - då kan man tillåtas tänka mer fritt. Om man tänker utanför de tillåtna ramarna så blir sanningen mindre flytande. Saker hänger ihop. För utan att göra det måste man göra det grundantagandet att det vi presenteras för är fakta. Och dessa flyter sannerligen. Mindre kontroversiella exempel på detta är våra kostråd.

#9 Jag förstod inte riktigt det om "Och om nu grundskolan lyckats med sitt jobb, så går nog inte kreativiteten utanför ramarna ändå - då kan man tillåtas tänka mer fritt".

Men jo, saker och ting hänger definitivt mer ihop om man tänker mer fritt, eller man kan ju i alla fall lättare koppla, eller kategorisera, det som man blir "presenterad", eftersom man således också har som en bakomliggande förståelse för olika åsikter. Allting kommer ju någonstans ifrån, men mycket tar folk för att vara självklarheter, och det är just dessa självklarheter som man ska förhålla sig skeptisk till eftersom det låser ens tankesätt.

Överlag tror jag att människor bör vara lite mer öppna och nyfikna, men det kan man förstås inte kräva av någon. Till exempel, så om något är självklart för en person, så spelar det ingen roll hur mycket den personen skulle läsa eller höra om annat, eftersom den personen redan vet den "äkta" sanningen, då kastas ju allting ner i soporna, hur vettigt eller logiskt det än kan verka för en annan. Kostråden är ett bra exempel, eller också vad som barn ska kunna vid en viss ålder eller äta och sådär. Det är ju lite samma sak.

Så, hur kan man fördjupa och bredda sin kunskap? Alla har vi ju olika sätt att tänka och skapa oss en förståelse, men det kräver ju också att man stimuleras till att vilja förstå, det är inte alltid lätt när vi alla bär med oss vår tidigare kunskap och erfarenheter.

:)

#10 Jag menade att konformiteten redan format. En uppfostran i rätt och fel där vi vet vilka gränser vi inte ska passera. Det är till exempel inte (socialt) accepterat att kritisera det allmänna vaccinationsprogrammet, trots att det (ännu) är frivilligt. En debattartikel på ämnet publicerades i DN för ett par månader sedan, men togs bort samma dag för att den ”publicerats lite hastigt”. Länken finns kvar: http://asikt.dn.se/asikt/debatt/vara-barn-ska-inte-tvangsvaccineras/ men texten kan man nu bara läsa på ”alternativ media”.

Tyvärr behövs kanske en form av livskris för att nå en riktig öppning? Så länge man lever i sin konformerade värld med samma konformerade människor så är det rent socialt nästan omöjligt att gå emot rådande konsensus.

Tyvärr resulterar det i instängda människor som söker frihet där den är ”accepterad”. Till exempel genom exhibitionism i lika former. Droger, alkohol, träning, resor. Antidepressiv medicin. Yoga.

Ja, jag tänker lite i samma banor gällande livskris. Allting måste nästan sättas på sin kant för att hjälpa någon att inse att det inte bara finns EN väg eller EN mening. Men det kan ju tänkas att det är rätt bekvämt att leva i sin konforma bubbla, där är det säkert och samtidigt väldigt uppskattat av omgivningen, precis som du skrev i #9 gällande vem som uppskattar vad.

Och det är definitivt så att människor flyr från bojor och piskan genom olika självdestruktiva handlingar, tror dock att vägen dit är snabbare om personen i fråga har dålig självkänsla eftersom det definitivt har med människors egenvärde att göra, och förstås att skapa kontroll av något område när annat kan kännas som påtvingat och maktlöst.

#12 Men om man tror på mitt resonemang kring "kognitiv dissonans" så kan man som sagt vara uppmärksam på känslan. De flesta har nog en sådan relation till något ämne.