Jämställdhet

Normkritikens misslyckande

2016-11-12 12:58 #0 av: [Kullblom]

Här om veckan var jag på möte för mina söner på förskolan. Nu för tiden har vi smågruppsföräldramöten där det bara pratas om 3-5 barn i taget. Det blir ett sätt att få mer utrymme att tala för alla. Bra så långt.

Vi talade om verksamheten, pedagogiken och lite om bränder. Sedan visades film på barnen i olika situationer. En helt fantastisk filmsnutt där min ena son var med visade hur han tillsammans med sin nya kompis hade gjort en lastbil av två rum och ett bord. Det ena rummet var lastutrymmet. Bordet var förarhytten.

Förutom detta – eller framför allt – så fick man se hur barnen interagerade med varandra. Min son hjälpte den andra pojken upp på bordet där de skulle sitta och köra. De var väldigt fina mot varandra och det hela slutade med att de spände armarna och pratade om hur starka de var.

Efter filmen hann jag inte mer än att hämta luft. Innan jag hunnit öppna min mun så ställde den andra mamman med upprörd röst kritiska frågor kring hur de motarbetar normer på förskolan. Hon var tydligt upprörd för att våra pojkar hade lekt med varandra på ett stereotypt sätt.

I just det här fallet bidrog den fina forskningen för jämställdhet till att både jag och den andra mamman blev upprörda över något som borde ha varit vackert och glädjande. Våra barns lek reducerades till att handla om en könsstereotyp leksak. Detta trots att de fantiserat ihop den på detta kreativa sätt. 

Fröknarna vred på sig och försökte tillsammans med de andra föräldrarna vara den kritiska mamman till lags. En pappa berättade att hans son hade rosa vantar. Fröknarna tog fram genusböckerna (Jösta och Johan bl a) och sa att de minsann ofta läser dem och barnen är sååå intresserade.

På min andra sons föräldramöte berättade fröknarna stolt att de kommer att plocka bort alla traditionella leksaker. Och att barnen inte kommer att få spara något de skapar. Allt enligt den nya fina pedagogiska inriktningen.

Finns det någon som på allvar tror att vi någonsin hamnar i ett läge där människor med  könsstereotypa värderingar är färre än de människor som hittills blivit drabbade av ”normen”? Så länge det inte verkar sannolikt så finns inte ens grund för dessa teorier i någon filosofisk bemärkelse. Jag tror på små förändringar. Elaka kan vi vara mot varandra ändå. Alltid. Det här krånglar till det viktiga arbetet mot mobbing och ger istället barnen nya anledningar att reta varandra. Exempel: ”det heter inte han och hon, det heter hen!”

Det finns många fler exempel på normkritikens misslyckande.

Jag drömmer om logikens återkomst.

Anmäl
2016-11-12 13:48 #1 av: Zepp

Pojkar är pojkar och flickor är flickor!

Iallafall fram tills den dag då vi vuxna blivit hen!

Då blir det andra steriotyper.. iallafall våra barn gör mer/ser mer de som existerar!

På det.. så har vi kommit rätt långt i det här landet, det finns som regel fler steriotyper att välja mellan!

Iallafall, barnen ser och tar efter hur de vuxna gör.

Och i dag är det knappast onormalt med samkönade äktenskap.. även om de fortfarande är rätt sällsynta!

Att barn tar efter sina föräldrars värderingar/livstil är knappast det stora problemet.. utan kanske att "föräldrar" inte riktigt är medvetna om att andra familjekonstellationer förekommer?

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl
2016-11-12 14:51 #2 av: Hayabusa

Nog var det väl ändå könsneutrala livsformer som avhandlades? Vidrigt att någon livsform ska behöva kategoriseras som "barn" alternativt "vuxen"!

Anmäl
2016-11-12 21:01 #3 av: [Kullblom]

#1 Jag tror att de flesta vuxna är rätt medvetna om att det finns olika familjekonstellationer.

Däremot tror jag inte att det går att göra en lista som tar med alla varianter.

För ett barn så är saker inte så konstiga som de är för oss vuxna däremot. De säger kanske "oj vad konstigt" om allt som de inte stött på förut. Min första pojkväns pappa var fotbollstränare. Han berättade att det var omvälvande för honom att förstå att inte allas pappor hade ett eget fotbollslag. Barnen reagerar snarare på presentationen av det nya än själva innehållet i det nya. Han kom över det ganska snabbt.

Ganska många barn har för övrigt två pappor och två mammor nu för tiden med tanke på alla blandfamiljer. DET är faktiskt inte så konstigt. 

Problemet är ju huruvida barnet som får höra att det har en annorlunda situation ängslas av det eller inte. Vi behöver alltså framför allt stärka barns självkänsla. Ett barn som växer upp i en situation där hans eller hennes föräldrar ängslas över barnets eventuella utsatthet kommer att bli smittad av DET.

Anmäl
2016-11-13 23:39 #4 av: gruvel

Kan inte riktigt hur det i svang varande normkritiska paradigmet avgränsas från områden där det inte åberopas, men det handlar mycket om att motarbeta könsstereotypier, oönskade sociala förväntningar på ssk bara och unga,  hur man undviker påverka dem i någon riktning? Men också på att media som SR, SVT får tänka på hur framställa/behandla vissa ämnen. 

Lite konkret, om en flicka ritar dockor med fina kläder, tar fröknarna bort teckningarna då och förstör dem? Och om hon ritar bilar med en gubbe som kör? Hur avgör man om spontan kreativitet är resultat av någon lömsk norm eller inte?

En tolvåring kanske frågar sin mamma om hon gifte sig med pappa för att hon gillade honom. Mamma kan då bäst svara: jag tyckte om hen.

Är påverkan i någon riktning i princip negativ? Har man avvisat utvecklingspsykologiska begrepp som imitation, identifikation, inlärning, förståelseformer, som leder till växande och knappast kan vara normmässigt helt neutralt.

Kan existera en norm som kritiskt avvisar alla normer (åtm. dem i vissa  sammanhang)? Blir den inte en självmotsägelse, upphäver sig själv, ter sig som en övernorm, en metanorm som sågar av  grenen den sitter på? Föreställer mig att en norm inte kan vara något orubbligt absolut. 

Anmäl
2016-11-14 10:42 #5 av: [Kullblom]

Normer formar oss. Och skapar sociala förväntningar. Ibland leder detta till oönskade konsekvenser. För det mesta tror jag att det är positivt, med både de önskade och oönskade konsekvenserna. Ju mer vi formas av för oss naturliga skeenden (alltså ta efter och förstå människor i sin närhet) desto mindre behöver vi tänka på att ”handla rätt” och vår interaktion med andra människor kan upplevas som mindre komplicerad. Att behandla någon illa har däremot aldrig (tidigare) varit norm.

Nu vet jag att man hävdar att pojk och flicklekar inte skulle se ut som de gjorde om inte normerna såg ut som de gjorde. Kanske inte. Men på något sätt hade de sociala samspelen sett ut och förmodligen skilt sig generellt mellan pojkar och flickor. Kanske ligger det en poäng i att ha normer att överskrida? Om vi hade varit könsneutrala från början så hade vi inte haft någon fortplantningsförmåga. Jag tror att polerna som formar oss också skapar den viktiga attraktionskraften som behövs för denna förmåga.

Normer är ju som sagt till för att forma oss. Det är ju den primitiva underliggande sociala lagen om andra människor som hjälper oss i förståelsen av dem. Om någon inte passar in i normen så finns anledning att hantera detta. Normen är vår kompass. I min övertygelse ska man hjälpa barnen att leka med dessa gränser. Men inte försöka övertyga dem om att de inte finns. Ju tydligare gränser desto lättare kan du överträda dem.  

Människor blir ganska primitiva i större grupp. Då är det enkla förklaringar som gäller. Hur ska vi kunna vara överens om dessa teorier som det till och med inom lärosätena råder delade meningar om vem som bäst förstår sig på? Och varför ska våra sköra små barn och framtida samhällsbärare ingå i denna experimentverkstad? 

För egen del så förstår jag inte varför jag för mitt barn ska beskriva min man som något könsneutralt. Jag är själv övertygad om att man för att få trygga könsroller behöver något att förhålla sig till. Och jag tror att trygga könsroller är grunden för vårt välmående. Hur ska jag kunna utforska min könsidentitet eller sexuella läggning om det inte finns något att förhålla mig till? Det i sig betyder ju inte att det är bra eller dåligt, fel eller rätt. Jag är också ganska övertygad om våra skillnader rent biologiskt och jag identifierar mig som kvinna och mina barns pappa som man. 

Jag upplever att vad man gör nu är att man lägger till fler parametrar i en situation när delar av ens inlärning behöver vara så enkel och primitiv som möjligt. Jag utgår också från vad som överlever i ett samhälle utan bekvämligheter. Att behöva köns- och hormon-korrektion borde vi helt enkelt se som en (accepterad) avvikelse. Inte ett val likt alla andra. Jag är enormt lättad över att det inte var en frågeställning som jag ställdes inför som barn. Jag var nämligen en sådan där bångstyrig sökande pojk-flicka. Jag hade absolut tvivlat på min könstillhörighet om jag givits chansen. 

Anmäl
2016-11-14 14:19 #6 av: gruvel

#5 Du skriver bra och klokt. Inte förneka att normer uppstår och finns men gärna vara medveten om dem. Att normer kan utmanas och överträdas, även fruktbart.

Verkar underlig pretentiös tanke att det skulle finnas en övernorm med absoluta anspråk som trumfar alla andra (i de sammanhang vi talar om här) och förklarar dem ogiltiga/farliga. 

Anmäl
2016-11-14 16:38 #7 av: Halvdansken

Under tiden i Syrien....

Jisses. Om man inte har problem så skapar man dem. Har det inte gått lite för långt?

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Anmäl
2016-11-14 17:27 #8 av: [Kullblom]

#7 Vad är det som har gått för långt, tycker du? Och vad gör man åt saker som har gått för långt?

Anmäl
2016-11-14 19:08 #9 av: Zepp

Det som har gått för långt.. enligt mig är den sociala/kulturella/ekonomiska/könsneutrala bajsnödigheten/dvs en jävla ångest över att inte omfatta allt på en gång och om man råkar tycka/tänka/vara rätt normal.. dvs oftast heterosexuelloch fullt ut emanciperad att man trampar någon på tårna!

Man kan lixom vara helt normal oavsett om man är homosexuell/leva i samkönade förhållanden.. eller vara singel och barnlös!

Jösses altså.. för att barn skall komma till världen så krävs det hur som helst en mansperson och en kvinnoperson.. alternativt inseminering.. krävs lixom ändå en mans och kvinnoperson!

Iallafall.. förstår lixom litta dagispersonals problem!

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl
2016-11-14 19:47 #10 av: Halvdansken

#8. "Hon var tydligt upprörd för att våra pojkar hade lekt med varandra på ett stereotypt sätt....En pappa berättade att hans son hade rosa vantar. ". 


Jamen... jag tvivlar på att #0 talar sanning. Detta måste vara ett skämt.  

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Anmäl
2016-11-14 19:52 #11 av: [Kullblom]

#10 Jag förstår inte vad du menar?

Anmäl
2016-11-14 20:07 #12 av: Zepp

Jisses altså.. sådana småborgerliga problem!

Själv gick jag i cirka 15 olika skolor bara under grundskolan.. främst iomed att min mor var psykiskt sjuk och mina föräldrar skillda.. främst då iomed min mors psykiska handikapp!

Iallafall som nykomling så blev man mobbad, då gällde det att slåss med mobbaren.. för att vinna respekt!

För det mesta vann jag, både slagsmålen och respekten!

Vad jag vet blev jag själv alldrig någon mobbare?

Hur som helst, man får själsliga sår av sådan uppväxt.. även om jag kan påstå att inga barnhem eller fosterfamiljer har varit dåliga, utan allt som oftast tagit på sig den roll som friska icke skillda föräldrar skulle ha haft!

Iomed detta så har jag främst växt upp på landet i jordbrukarfamiljer, det är en tuff tillvaro, iomed att man har ett jordbruk att sköta.. alla förväntas hjälpa till!

Det krävs att alla hjälper till!

Som 7-åring körde jag häst och vagn själv, som tolvåring så körde jag traktor med släp.. prexis som deras egna barn förväntades göra.. samt ha ansvar för höns och ägg!

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl
2016-11-14 20:48 #13 av: Halvdansken

#11. Du skriver det ju själv "På min andra sons föräldramöte berättade fröknarna stolt att de kommer att plocka bort alla traditionella leksaker. Och att barnen inte kommer att få spara något de skapar. Allt enligt den nya fina pedagogiska inriktningen...Jag drömmer om logikens återkomst"

Du tycker också det här med normkritik (vad det nu är) är rena tramset. Eller så har jag fullständigt missuppfattat ditt första inlägg.
Om man inte har andra saker att bekymra sig om än färgen på vantar, stereotypt lekande och "hen" så ska man kanske ta ett volontärjobb i de fattiga delarna av Afrika eller nåt, så man får lite perspektiv på vad som är viktigt att lägga ner tid på .

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Anmäl
2016-11-15 07:52 #14 av: [Kullblom]

#13 Nej det stämmer. Jag tycker nog inte att det är trams. Jag tycker att det är mycket skrämmande. Därför att man inom ramarna för godhet och inkludering håller på att paja och polarisera en hel generation barn - vad det verkar har man redan lyckats ganska bra sedan 1994 när man införde den nya läroplanen i förskolan. Den där man uppmanas motverka stereotypa könsroller i stället för att medverka till en trygg könsidentitet. För helt oavsett hur duktiga alla pedagoger eller genusteoretiker är på att förstå nyanserna här, så ska dessa idéer också tolkas av ett helt folk.

Vi har väl aldrig haft så många könstvivlande människor tidigare å ena sidan. Å andra sidan anser jag att synen på dessa idéer till stor del är upphovet till de stora polariseringarna i samhället. Så jag håller inte med om att engagemanget för att synliggöra detta skulle vara meningslöst.

Anmäl
2016-11-15 10:56 #15 av: [Kullblom]

Jag ser det så här: lika mycket som ett tredje alternativ kan öppna upp för en gynnsam tillvaro så kan också en ogynnsam tillvaro öppnas upp. Och med lite kombinatorik så kan man också se att komplexiteten i problemet snabbt mångdubblas. Om vi ovanpå detta lägger till religion, etnicitet och politisk åskådning så kanske vi kan börja ana varför vi har problem att komma överens.

Två kön (2*2)

MK - > MM MK KM KK 

Tre kön (3*3*3) 

MKH - > MMM MMK MMH MKM MHM MKK MHH KKK KKM KKH KMK KHK KMM KHH HHH HHM HHK HMH HMM HKK HKH MKH MHK KHM KMH HMK HKM 

Anmäl
2016-11-15 17:09 #16 av: Halvdansken

#14. Skrämmande är en bättre beskrivning än trams. Du har rätt.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Anmäl
2016-11-15 21:15 #17 av: Zepp

#15

Fattar nada.. iallafall så tror jag problemet lättast löses genom att lägga ner storstäderna.. iallafall att barn skall slippa växa upp under sådana undermåliga förhållanden.

Grejen är att i storstaden blir könsrollerna helt utjämnade.. förutom själva barnafödandet.

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl
2016-11-16 10:31 #18 av: [Kullblom]

#17 

Mest en illustration av vad en parameter till kan tillföra för gigantisk ökning av ett problem. För allt som läggs till (även om det verkar vara av godo) kommer också att ha en motståndare och en feltolkare osv... 

Jag håller med om att det vore trevligare utan storstäder. Skrattar

Anmäl
2016-11-16 21:00 #19 av: Zepp

Du vet.. har man inga problem, tex att bedriva ett jordbruksföretag.. så tenderar andra småproblem att bli ens värsta problem!

Samtidigt i storstaden så är det en hel massa olika parametrar samtidigt man måste ta hänsyn till!

Våra stenåldersgener är lixom inte gjorda för storstaden, knappt för jordbruk heller.

Utan vi är som de andra djuren mest utrustade för att överleva i vilt tillstånd!

Därmed överförs våra drifter och empatiska förmåga till en miljö som de inte är utvecklade för.

Grunden är lixom fortfarande att den starke överlever.. däremot, iallafall sedan jordbrukets införande så har vi blivit allt mer sociala djur.

Och mäniskan som djur har en outvecklad hjärna från födseln.. iallafall när det gäller sociala färdigheter, det är något som måste läras in under uppväxten.. gäller även andra färdigheter som andra och tredje språk samt plutifikationstabeller!

Så vad handlar det om egentligen.. jo vi måste dels ge all vår egen erfarenhet till våra barn och dessutom få dem att förstå samhällets komplicerade strukturer.

Och för att våra barn skall klara sig i den rätt tuffa storstadsmiljön och växa upp till friska lyckliga individer så blir de tvungna att lära sig alla de koder som gäller!

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl
2016-11-17 14:53 #20 av: kamera0710

#19 Att evolutionen handlar om den starkares överlevnad är en missuppfattning. Det handlar hela tiden om den bäst anpassades överlevnad och det kan gälla styrka men också mycket annat. Att vara starkast betyder heller ingenting i det långa loppet om man inte får para sig/sprida sina gener.

Anmäl
2016-11-18 18:11 #21 av: [Kullblom]

#20 Fast det kan ju betyda något om man använder sin styrka till att hindra andra från att "para" sig. Ingenting är självklart.

Anmäl
2016-11-18 18:20 #22 av: Halvdansken

#21. Vi pratar evolution, kanske miljoner år.  Den som mest kan anpassa sig till omgivingen överlever. Har inget med styrka att göra. Så det är faktiskt ganska självklart.
Varför dog dinosarierna, men små musliknande däggdjur klarade sig?

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Anmäl
2016-11-20 06:30 #23 av: kamera0710

#21 Som jag skrev i #20: "Det handlar hela tiden om den bäst anpassades överlevnad och det kan gälla styrka men också mycket annat."

Håller helt med om att ingenting är självklart. Var och en kan ju själv se den enorma variationen hos världens livsformer och det gäller ju såväl beteenden som fysiska förmågor och mycket annat.

Anmäl
2016-11-20 11:10 #24 av: [Nomen Nescio]

"Normkritik både intolerant och exkluderande" är rubriken på ett läsvärt debattinlägg i GP av Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.   "Det är blandningen av det ogenomtänkta och intoleranta som gör normkritiken så betänklig. Intoleransen blommar ut i just den exkludering som man påstår sig vara emot", anser han bland annat.


Anmäl
2016-11-20 18:11 #25 av: Zepp

"Ordet ”normkritik” ger sken av att man är kritisk till alla normer. Men i så fall måste detta inkludera också normen att man ska vara just normkritisk. Detta blir i så fall till en ny norm, nämligen normen att man ska kritisera alla normer – en norm som alltså inte kan förverkligas utan att säga emot sig själv.

Vilseledande retorik

Men detta är förstås inte vad normkritikerna menar. I själva verket är deras retorik vilseledande. Det visar sig nämligen att de alls inte är kritiska mot alla normer, utan bara mot sådana som de förknippar med ”exkludering”, medan de i stället bejakar normer som de ser som ”inkluderande”. Men om inkludering är bra och exkludering dåligt beror rimligen på vad det är som ska inkluderas och exkluderas."

Ordet ”normkritik” ger sken av att man är kritisk till alla normer. Men i så fall måste detta inkludera också normen att man ska vara just normkritisk. Detta blir i så fall till en ny norm, nämligen normen att man ska kritisera alla normer – en norm som alltså inte kan förverkligas utan att säga emot sig själv.

Vilseledande retorik

Men detta är förstås inte vad normkritikerna menar. I själva verket är deras retorik vilseledande. Det visar sig nämligen att de alls inte är kritiska mot alla normer, utan bara mot sådana som de förknippar med ”exkludering”, medan de i stället bejakar normer som de ser som ”inkluderande”. 

Vi kanske skulle diskutera retorik i stället?

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl
2016-11-20 20:58 #26 av: [Kullblom]

"Vi är det vi äter" skriver Tove Lifvendahl om det degraderade språkbruket i media. 

Jag skulle vilja säga att precis det här är en av normkritikens konsekvenser. Vi vet inte riktigt när vi går utanför ramarna längre. Ingen annan vet säkert heller. Åtminstone har det blivit mycket svårare med en gemensam syn på rätt och fel. Och även om det i vissa fall innebär en kränkning mindre för människor som annars skulle känt sig utanför - så innebär det också en reaktion mindre vid ett (tidigare uppenbart) destruktivt beteende. Det finns alltid en baksida av myntet. I det här fallet har man lagt till många nya mynt.

Anmäl
2016-11-20 22:03 #27 av: [Kullblom]

Kanske den mest ödmjuka text jag läst av Patrik Lundberg som vittnar om samma problem: 

Jag har en enkel önskan: Gör Sverige lagom igen

Anmäl
2016-11-21 13:13 #28 av: gruvel

Kullblom och Halvdansken är ju som framgår ense  i att stränga normkritiken ter sig mest som skrämmande eller trams. Man ser ingen betydande skillnad i uppfattning här hos debattörerna.

#24 Har läst lite annat förut av Per Bauhn i Växjö och vill också rekommendera att läsa honom. Han har varit inne på detta känsliga med hur stor och långvarig plikt man kan åläggas för att ta hand om personer i ett (förmodat?) prekärt läge. -Han sticker ut hakan väl som väl ingen annan filosof? (Möjligen litet undantag för Tännsjö medverkande i en debattartikel om handskakningsfallet i Trollhättan.)

Anmäl
2016-11-22 08:57 #29 av: [Kullblom]

#28

Jag vet inte riktigt vad poängen var med omnämnandet av mig i förra inlägget. Men jag tolkar det som en slags härskarteknik. Sådana kommentarer tycker jag är onödiga. De bidrar inte till en gynnsam debatt. 

Anmäl
2016-11-22 09:04 #30 av: [Nomen Nescio]

#25 Det framgår ingenstans i ditt inlägg, varken som referens eller länk,  att det är Per Bauhns debattartikel du citerar.


Anmäl
2016-11-22 11:33 #31 av: gruvel

#24 Ett gott handfast exempel på normkritikens problem är i Bauhns artikel biblioteksdebatten om störningar i bibliotek, som jag följde litet då den mest pågick. Paulina Neuding återgav en del i nu nedlagda Neo, Det var fler som tyckte som Biblioteksföreningens ordförande att man inte får "exkludera" någon från bibliotekslokal då det det strider mot 'metanormen' som jag kallar det. Som Bauhn skriver kan föjden bli att de som vill läsa eller annat under mer dämpade förhållanden avstår/avkortar besök, alltså av omständigheter exkluderas. Inkludering då upphävd ju genom att exkludering förbjöds. Ihåligheten i normkritiska paradigmet tydliggjord som Bauhn påvisar. Ett exempel från kanske  Neo om jag minns rätt, var en äldre dam i en Mälarstad som ändrade sina vanor och gick till bibblan kl 10 och hade då ett par timmars lugn. Ett livligt gäng med senare vanor anlände långt senare. - Eller man kan tänka sig en ambitiös flicka i en livlig stor trångbodd familj som söker sig till bibblan för att koncentrerat plugga/läsa svenska men blir störd av höga ljud eller kommentarer. Inkluderings tanken sviktar.

Anmäl
2016-11-22 12:07 #32 av: [Kullblom]

#31

Jag är av övertygelsen att om man inte vill spä på fördomar om människor så ska man heller inte börja ändra på sina egna regler för att "inkludera". Då är man alltid ute på hal is. Inkluderandet kanske i det här fallet hade varit att låta dem som uppför sig känna sig välkomna - och hjälpa med förståelsen av den regeln för övriga.

Bibliotek ska vara lugna och tysta platser. Av en viktig anledning. Om man ändrar på den regeln på grund av att människor inte respekterar den så börjar man gå miste om väldigt viktiga värderingar (och normer). Man sänder samtidigt väldigt konstiga signaler. Å ena sidan att vissa är undantagna regler - eller till och med får bestämma över dem genom att bryta dem, å andra sidan att de som vill ha lugn och ro lika gärna kan stanna hemma. 

Anmäl
2016-11-22 20:13 #33 av: gruvel

#32 Just, Biblioteksföreningschefens normsträvan, så som man får lov uppfatta den,  att inkludera både den läsande flickan och de unga männen i det  livade gänget i bibliotekets famn, spricker som ett troll i solen. Hu. Man får ta sin tillflykt till partikulära normer efter situation och så. Går flickan på lokal kan hon inte äska tystnad och lugn.

Anmäl
2016-11-22 21:38 #34 av: Hayabusa

Tysthetsnormen - ska den få råda?

Anmäl
2016-11-23 06:39 #35 av: kamera0710

#34 Ni som trivs i offerkofta kanske föredrar den normen!?

Anmäl
2016-11-23 08:00 #36 av: Hayabusa

#35 Haha, den koftan är förbehållen den lättkränkta vänstermannen :)

Anmäl
2016-11-23 11:16 #37 av: [Kullblom]

Är man tyst kan man inte störa någon. Den yttersta formen av inkluderande. Det är ju för andras skull i första hand som denna regel/norm finns. Ju vildare man beter sig och ju högre man låter desto fler behöver engagera sig i din existens. Det kan ju behövas ibland, men oftast inte på bibliotek. Där brukar man låta andra få vara ifred med sin egen existens. Det har liksom varit poängen.

Anmäl
2016-11-24 19:38 #38 av: gruvel

Kamera kan nog tolkas som att det är de stökiga på bibblan som tvingas på offerkoftan eftersom debattörerna ovan inte i exemplet med den läsande  flickan vill i hennes ställe ta på den, som det verkar, och att söka studera med  oväsen omkring.  Får hålla  med, de  blir isf offer för situationsorienterade normer.  Fall för DO.

Anmäl
2016-11-24 22:48 #39 av: [Kullblom]

#38 Gillar dig ändå! Tur att vi har DO! :-)

Anmäl
2016-11-26 00:21 #40 av: Zepp

#34

Tysthetsnormen bör få råda och gälla på bibliotek!

Man får lov att kritisera denna, men den är för ett visst syfte, främst för läsandets ostördhets skull!

Man kan ikläda sig offerkotan om man vill.. och i övrigt är tyst.. iallafall på bibliotek!

För övrigt, det är en personlig kommentar.. du klär lixom de flesta inte i offerkofta.. eller på vikingars språk, det ser fult ut!

Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.