2017-02-07 22:35 #0 av: Carpinus

Expressens Ann-Charlotte Marteus är kanske lite ojämn, men ibland kommer hon med riktigt stringenta krönikor. Som t.ex. i april förra året, då hon reflekterade över politikernas bruk av ordet utmaning.

Hon skrev då bland annat:
"Att definiera om problem till utmaningar har blivit en bred folksport i landet Följa John, inte minst bland politiker."---

"Att de anser sig stå inför en stor utmaning tycks på intet sätt förpliktiga dem att, handlingskraftigt och radikalt, försöka undvika ett nederlag. (Varje utmaning bär ju på fröet till ett nederlag.)
Nederlagsaspekten har liksom opererats bort. I stället har våra politiker roffat åt sig den positiva aspekten. De framstår som allmänt taggade och optimistiska när de talar om landets utmaningar, alldeles som om de stod och frustade i en startfålla inför Vasaloppet.
En annan fördel med att använda ordet utmaning i stället för problem, för en politiker, är att det låter som om man talar om något oförutsett, utan förhistoria."---

"Ett skäl till uppsvinget för "utmaning" är säkert att människor vill undvika att säga problem i samband med flyktingkrisen, av rädsla för att väcka rasism.
Men för politiker har det samtidigt blivit ett bekvämt sätt att bagatellisera följderna av politiska missbedömningar och underlåtenhetssynder."---

Hela krönikan kan läsas här.

Anledningen till att jag letat rätt på Marteus krönika är för att jag nyss såg Aleksandra Broscanins ledare i GP, där hon skriver om nationalekonomen Tino Sanandajis bok "Massutmaning."  Boscanin skriver: "Bokens titel är tillägnad dem som relativiserar problemen som Sverige står inför. För det är vad det handlar om: problem, inte utmaningar."*---

Vilka problem det rör sig om vet väl de flesta vid det här laget - men läs gärna hela ledaren för en påminnelse...

Och nästa gång du läser att en politiker skriver "utmaningar" så läs det som "problem"...

 (* Min fetstilning.)