Här kommer en påhittad historia om tre personer för att väcka reflektion kring hur vi tycker sjuka ska stöttas ekonomiskt.
Andersson, Bengtsson och Carlsson är kamrater. De går i skolan tillsammans Och umgås en del.
Andersson
insjuknar under skoltiden. Han lyckas slutföra skolan men kan inte få något arbete. Han klarar av att bo själv i en liten lägenhet men inte arbeta. Som 40 åring har han sjukersättning (hette tidigare sjukpension) som är ca 5500 per månad.
Bengtsson
slutför skolan och skaffar sig dessutom en kortare yrkesutbildning. Han får ett arbete med månadslön 20000. Efter 20 år får han samma sjukdom som Andersson haft hela sitt liv. Från och med nu ser Anderssons och Bengtssons liv ungefär likadant ut. Som sjuk får Bengtsson 16000 i månaden.
Carlsson
var ambitiös i skolan och hade tur. Han fick nästan direkt ett bra arbete som gjorde att han snart hade en månadslön på 60000. Efter två år på arbetet fick han samma sjukdom som Andersson. Lönen ger honom en SGI på 42800 och en sjukpenning på 34240 i månaden. Egentligen befinner sig Carlsson nu i samma läge som Andersson och Bengtsson.
Reflektioner
- Jag hör ingen i debatten som kritiserar Anderssons situation.
- Jag hör ofta i debatten att man ifrågasätter vad som händer med Bengtsson då han blir "utförsäkrad", dvs då han inte längre får en sjukersättning som baseras på hans tidigare lön.
- Jag hör att socialdemokraterna vill höja taken i ersättningen, dvs ge Carlsson högre sjukersättning som i än högre grad baseras på hans tidigare höga inkomst.
Jag tycker att skillnaden i ersättning mellan A, B och C kan motiveras en tid. Det krävs tid att ställa om sitt liv till nya förutsättningar.
Däremot har jag svårt att förstå att en del tydligen anser att sjukersättning aldrig får sjunka och att det inte får finnas några "bortre paranteser".
Hur vill vi ha det?
Tänk er tjugo år framåt i tiden. Nu är Andersson, Bengtsson och Carlsson alla tre sextio år gamla, med exakt samma sjukdom, exakt samma oförmåga att arbeta.
Fundera över dessa tre frågor och berätta nedan hur ni ser på dem:
- Vad gör att de ska ha olika ekonomiska villkor?
- Hur länge ska Bengtssons tjugo år i arbetslivet ge honom fördelar framför Andersson?
- Och hur länge ska Carlssons två år med ett kanonjobb ge honom fördelar framför Andersson och Bengtsson?
Jag ser kritiken mot dagens system, men jag saknar de realistiska och rättvisa förslagen på hur det borde se ut.
Det ser jag fram emot att få läsa i kommentarerna till denna artikel.