Empati betraktas normalt som en av människans goda egenskaper. Att kunna sätta sig in i andra människors situation, känna med den som drabbats och vilja hjälpa den som befinner sig i utsatthet är en viktig del av ett civiliserat samhälle.

Men kan empati bli för mycket?

Kan en moralisk impuls som i grunden är god få så stor betydelse att den börjar få motsatt effekt?

Det är den provocerande frågan som den kanadensiske psykologen och evolutionspsykologen Gad Saad ställer i sin bok Suicidal Empathy: Dying to Be Kind. Den svenska utgåvan heter Suicidal empati: God till varje pris och är översatt av Jens Ganman. Den svenska boken gavs ut 2026.

Begreppet har dessutom fått stor spridning genom bland andra Elon Musk, som har talat om ”civilizational suicidal empathy”. Musk har kopplat begreppet till bland annat migration och frågan om hur västerländska samhällen ska kunna bevara sina institutioner och sin sammanhållning.

Men vad innebär egentligen ”suicidal empati”?

När goda avsikter får dåliga konsekvenser

Saads utgångspunkt är inte att empati i sig är dålig.

Hans argument är snarare att empati, liksom andra mänskliga egenskaper, kan användas på ett sätt som blir kontraproduktivt.

Empati kan vara riktad mot fel person, användas i fel situation eller bli så stark att den tränger undan andra viktiga hänsyn.

Enligt Saad har delar av det västerländska samhället utvecklat en moral där tolerans, inkludering och hänsyn till marginaliserade grupper ibland har blivit så prioriterade att andra värden – som sanning, ansvar, säkerhet och självbevarelse – hamnar i bakgrunden.

Ett samhälle kan exempelvis vilja skydda en utsatt grupp från diskriminering. Därför blir man försiktig med att tala om problem som förknippas med gruppen.

Men om problemen faktiskt finns, vad händer då?

Saads svar är att den goda avsikten kan få motsatt effekt. Genom att försöka undvika att såra eller stigmatisera en grupp riskerar man att blunda för konsekvenserna för andra människor.

Det är detta han kallar ”suicidal empathy”.

Empati utan omdöme

Saad beskriver alltså inte empati som något ont. Tvärtom menar han att empati är en viktig del av människans sociala natur.

Problemet uppstår när empatin blir överaktiv och inte längre balanseras av omdöme.

En människa kan känna stark medkänsla med någon som befinner sig i en svår situation. Men det innebär inte automatiskt att varje krav från den personen är rimligt.

På samma sätt kan man förstå en gärningsmans bakgrund utan att ursäkta hans handlingar.

Man kan förstå varför människor migrerar utan att därmed vara för obegränsad migration.

Man kan förstå varför någon känner sig kränkt utan att låta känslan avgöra vad andra människor får säga.

Det är skillnaden mellan att förstå och att acceptera som är central.

Men här börjar problemen

Saads resonemang är intuitivt tilltalande. Det är svårt att invända mot tanken att goda avsikter ibland kan få dåliga konsekvenser.

Men frågan är hur vi vet när det faktiskt har hänt.

Om någon hävdar att ett problem har tystats ned på grund av ”överdriven empati” måste vi kunna fråga:

Var finns beläggen?

Vilka problem har faktiskt tystats ned?

Vilka konsekvenser har det fått?

Och är det verkligen empati som är orsaken?

Det kan finnas många andra förklaringar till att politiker, myndigheter eller journalister undviker vissa frågor. Det kan handla om juridik, politiska intressen, okunskap, rädsla för väljare, institutionell tröghet eller helt enkelt att man gör en annan bedömning av fakta.

Risken är därför att ”suicidal empati” blir en etikett som förklarar varför motståndaren har fel utan att man behöver visa att förklaringen verkligen stämmer.

När den som påpekar problemet blir problemet

Det finns samtidigt ett verkligt problem som Saads resonemang pekar på.

I politiskt känsliga frågor kan diskussionen ibland flyttas från frågan:

”Är detta sant?”

till frågan:

”Är detta lämpligt att säga?”

Det är inte samma sak.

Om ett problem förknippas med en marginaliserad grupp kan människor vara rädda för att diskutera problemet eftersom de inte vill bidra till stigmatisering.

Det kan gälla frågor om exempelvis kriminalitet, integration, religiös extremism, hedersförtryck eller kulturella konflikter.

Det är fullt möjligt att en sådan försiktighet ibland leder till att verkliga problem diskuteras för lite.

Men motsatsen måste också sägas.

Att ett påstående är obehagligt betyder inte att det är sant.

Och att ett ämne är tabubelagt betyder inte automatiskt att den som bryter tabut har rätt.

Det är här debatten måste lämna de enkla slagorden och återvända till fakta.

Minoriteter måste kunna skyddas – och kritiseras

Ett öppet samhälle måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Människor ska inte diskrimineras på grund av sin identitet.

Men idéer, beteenden, organisationer och samhällsfenomen måste kunna kritiseras.

Det går att försvara muslimer mot diskriminering och samtidigt kritisera islamism.

Det går att försvara religionsfrihet och samtidigt kritisera religion.

Det går att försvara invandrares rättigheter och samtidigt diskutera migrationspolitikens konsekvenser.

Det går att försvara homosexuellas rättigheter och samtidigt diskutera konflikter mellan dessa rättigheter och religiösa eller kulturella normer.

Det borde inte vara kontroversiellt.

Ändå hamnar debatten ofta i ett slags falskt val där man förväntas välja mellan tolerans och kritik.

Men ett demokratiskt samhälle behöver båda.

Statistik är inte kollektiv skuld

Här finns en annan viktig gräns.

Det kan finnas statistiska skillnader mellan grupper. Det kan finnas kulturella, sociala eller religiösa faktorer som påverkar beteenden.

Men statistik på gruppnivå säger inte automatiskt något om den enskilda individen.

En människa är inte sin grupps statistik.

Därför är det lika problematiskt att säga:

”Vi får inte tala om detta eftersom det kan vara stigmatiserande.”

som att säga:

”Eftersom det finns ett statistiskt samband kan vi misstänkliggöra alla som tillhör gruppen.”

Det första kan leda till förnekelse.

Det andra kan leda till kollektiv skuldbeläggning.

Ett seriöst samhällssamtal måste undvika båda.

Offret och gärningsmannen

Saad är också kritisk mot vad han uppfattar som en tendens att lägga så stor vikt vid gärningsmannens bakgrund att offret hamnar i bakgrunden.

Här finns en viktig fråga.

När ett brott begås måste samhället kunna säga att handlingen är fel och att gärningsmannen har ett ansvar.

Men om vi vill förebygga brott behöver vi samtidigt förstå varför brotten begås.

Att undersöka en gärningsmans uppväxt, sociala situation eller ideologiska miljö behöver därför inte vara ett uttryck för överdriven empati.

Det kan vara problemlösning.

Vi behöver kunna ställa båda frågorna:

Varför hände det?

och:

Hur skyddar vi människor från att det händer igen?

Empati för gärningsmannen behöver inte innebära mindre empati för offret.

Migration – den stora politiska konfliktlinjen

Migration är ett område där begreppet ”suicidal empati” får särskild politisk laddning.

Det är möjligt att anse att människor som flyr krig och förföljelse ska få hjälp och samtidigt anse att ett land måste ha en reglerad migrationspolitik.

Det är möjligt att vara humanitär utan att vara för obegränsad migration.

Men det är också möjligt att förespråka en restriktiv migrationspolitik av andra skäl än bristande empati.

Det kan handla om ekonomi, bostäder, välfärd, integration, demografi eller säkerhet.

Därför blir det förenklat att beskriva migrationsdebatten som en konflikt mellan ”empatiska” och ”oempatiska” människor.

Den verkliga diskussionen handlar om målkonflikter.

Hur många människor kan ett samhälle ta emot?

Hur snabbt kan människor integreras?

Vilka krav är rimliga?

Vilka skyldigheter har ett rikt land gentemot människor på flykt?

Och vilka skyldigheter har staten gentemot den egna befolkningen?

Det är svåra frågor. De förtjänar bättre svar än att motståndaren helt enkelt lider av för mycket eller för lite empati.

Musk och den civilisatoriska dimensionen

Elon Musk har bidragit till att göra begreppet känt för en mycket större publik.

I en diskussion med Joe Rogan beskrev Musk Saads idé som att ett samhälle kan ha så mycket empati att det i praktiken skadar sig självt. Han talade om ”civilizational suicidal empathy” och betonade samtidigt att han inte är emot empati, utan att människor också måste ha empati för civilisationen som helhet.

Det är en intressant förskjutning.

Vanligtvis talar vi om empati med en människa eller en grupp.

Här flyttas perspektivet till hela samhället:

Kan vi vara så upptagna av att hjälpa vissa människor att vi samtidigt undergräver det samhälle som gör hjälpen möjlig?

Det är en legitim fråga.

Men den kan också vändas åt andra hållet.

Kan ett samhälle bli så upptaget av att försvara sin civilisation att det börjar se människor utanför den som ett hot?

Kan rädsla för samhällsförändring leda till att tolerans betraktas som svaghet?

Även här finns alltså en balanspunkt.

Är ”Suicidal Empati” vetenskap?

Här behövs en tydlig reservation.

”Suicidal empathy” är inte en etablerad psykologisk diagnos och inte heller en vedertagen vetenskaplig teori.

Det är framför allt ett begrepp för samhälls- och kulturkritik.

Det betyder inte att alla idéer bakom begreppet saknar vetenskapligt stöd.

Människor har exempelvis selektiv empati. Vi identifierar oss lättare med vissa människor än med andra. Vi påverkas av grupptillhörighet och moraliska intuitioner. Vi kan också ha svårt att väga starka känslomässiga reaktioner mot långsiktiga och mer abstrakta konsekvenser.

Men därifrån är det ett betydligt längre steg till påståendet att en viss politisk ideologi eller migrationspolitik leder till civilisationens sammanbrott.

Det steget måste beläggas.

Kan kampen mot ”Suicidal Empati” själv bli dogmatisk?

Det är kanske den viktigaste invändningen.

Om vi accepterar Saads resonemang kan vi konstatera att en god moralisk princip ibland kan drivas för långt.

Men samma princip gäller Saads egen teori.

Även kampen mot politisk korrekthet kan drivas för långt.

Om varje hänsyn till minoriteter beskrivs som svaghet, varje humanitärt argument som naivitet och varje försök till nyansering som feghet, har man inte längre lämnat dogmatismen bakom sig.

Man har bara bytt dogm.

Det finns en risk att ”Suicidal Empati” blir ett nytt sätt att sortera människor i goda och dåliga:

De som vågar tala.

De som är rädda.

De som ”ser sanningen”.

De som är förblindade av sin empati.

Men verkligheten är sällan så enkel.

En person kan vara både empatisk och realistisk.

En annan kan vara både kritisk och fördomsfull.

En tredje kan ha rätt i sak men fel i sin generalisering.

Det är därför argumenten måste bedömas var för sig.

Den verkliga utmaningen

Kanske är problemet därför inte att samhället har för mycket empati.

Kanske har vi ibland för lite förmåga att väga flera perspektiv mot varandra.

Vi kan känna empati med den som migrerar och samtidigt med den som oroar sig över migrationens konsekvenser.

Vi kan känna empati med brottsoffret och samtidigt försöka förstå gärningsmannen.

Vi kan försvara en minoritet från diskriminering och samtidigt kritisera idéer som förekommer inom minoriteten.

Vi kan försvara yttrandefriheten och samtidigt erkänna att ord kan såra.

Vi kan kräva ansvar utan att förneka människors bakgrund och omständigheter.

Det är betydligt svårare än att välja sida.

Men kanske är det just det ett demokratiskt samhälle kräver.

Empati utan blindhet

Gad Saads bok kan avfärdas som konservativ polemik. Det vore för enkelt.

Den kan också tas som bevis för att progressivism och tolerans håller på att förstöra västerländska samhällen. Det vore lika enkelt.

Det intressanta ligger någonstans däremellan.

Ett samhälle behöver kunna vara empatiskt utan att blunda för problem.

Det behöver kunna vara tolerant utan att tolerera allt.

Det behöver kunna skydda minoriteter utan att göra dem immuna mot kritik.

Det behöver kunna diskutera statistik utan att förvandla statistik till kollektiv skuld.

Och det behöver kunna försvara sina institutioner utan att börja betrakta människor utanför majoritetskulturen som ett hot i sig.

Kanske är den verkliga motsättningen därför inte mellan empati och realism.

Kanske handlar det om förmågan att förena dem.

Empati utan omdöme kan bli blind.

Men realism utan empati kan bli cynisk.

Ett samhälle som bara vill förstå kan bli handlingsförlamat.

Ett samhälle som bara vill döma kan förlora förmågan att förstå varför problemen uppstår.

En öppen fråga

Kanske är den viktigaste frågan därför inte om Gad Saad har rätt eller fel.

Den är:

Var går gränsen mellan den empati och tolerans som gör ett samhälle mänskligt – och den form av empati som riskerar att göra samhället oförmöget att försvara sina egna medborgare, värderingar och institutioner?

Men det finns också en fråga på andra sidan:

Hur kan vi dra den gränsen utan att själva börja använda ”Suicidal Empati” som ett sätt att avfärda människor som naiva, fega eller moraliskt förblindade bara för att de gör en annan bedömning än vi själva?

Kanske är det just där den verkliga diskussionen börjar.

Källor och vidare läsning

• Gad Saads officiella webbplats – information om författaren och Suicidal Empathy. Gad Saad
• Suicidal Empathy: Dying to Be Kind – Google Books – information om den engelska originalutgåvan. Google Böcker
• Suicidal empati: God till varje pris – Bokus – information om den svenska utgåvan, översättare och utgivningsdatum. Bokus
• Suicidal empati: God till varje pris – Boktugg – svensk bibliografisk information och presentation av boken. Boktugg.se
• Gad Saad om ”Suicidal Empathy” – intervjuutdrag – Saads egen beskrivning av vad han menar med begreppet. LinkedIn
• Elon Musk och ”civilizational suicidal empathy” – faktagranskning och kontext – transkription och sammanhang för Musks uttalanden om Saads begrepp. Yahoo
• PragerU: Suicidal Empathy – Saads egen populärvetenskapliga presentation av begreppet. prageru.com

https://www.bokus.com/forfattare/gad-saad