När orden förändras – men inte försvinner
Mikael Wiehe har lämnat scenen bakom sig. Men musiken och orden har inte lämnat honom. I sin nya självbiografi berättar den folkkäre artisten om ett liv som förändrats efter Alzheimerdiagnosen – och om varför han fortfarande skriver.
Det finns en särskild ironi i att en människa som ägnat större delen av sitt liv åt ord plötsligt får kämpa för att hålla fast vid dem.
För Mikael Wiehe har språket alltid varit ett verktyg, ett sätt att förstå världen och ett sätt att berätta om den. Genom decennier av musik har han satt ord på kärlek, sorg, samhälle och politik. Hans texter har blivit en del av det svenska musiklandskapet.
Nu befinner han sig i en annan del av livet.
Efter avskedsturnén 2022 lämnade Wiehe det liv som artist på resande fot. Samtidigt började han märka förändringar i sitt minne. Sådant som tidigare varit självklart kunde plötsligt bli svårt. Inte minst låttexterna.
För någon som under ett helt liv burit sina texter inom sig måste det vara en omvälvande erfarenhet. Orden, som alltid funnits där, kan plötsligt vara svårare att hitta.
Wiehe har fått diagnosen Alzheimer.
I sin nya självbiografi berättar han om sjukdomen och om hur livet ser ut när minnet gradvis förändras. Men det är inte en berättelse som bara handlar om förlust.
För mitt i allt finns skapandet kvar.
Wiehe beskriver hur nya ord, formuleringar och rim fortfarande kan komma till honom. Det kreativa flödet har inte försvunnit. Det har snarare fått nya villkor.
Det gör självbiografin till något mer än en traditionell berättelse om ett långt artistliv. Den handlar om att åldras, om att förlora vissa förmågor och samtidigt upptäcka att andra fortfarande finns kvar.
Scenen har tystnat, men skrivandet fortsätter.
Det är också där bokens titel, Finns det liv är det aldrig försent, får sin betydelse. Den rymmer en tanke om att livet inte nödvändigtvis tar slut bara för att det förändras. Det kan fortfarande finnas nya berättelser, nya tankar och nya ord.
Mikael Wiehes liv har alltid handlat om att formulera det som annars kan vara svårt att säga. Nu är själva förmågan att formulera sig en del av hans kamp.
Men kanske också en del av hans hopp.
För även om minnet sviker finns fortfarande ögonblick då orden hittar fram.
Och kanske är det just det som är den starkaste berättelsen i Wiehes nya bok: att människan kan förändras utan att allt som hon är försvinner.
Mikael Wiehe har lämnat scenen.
Men berättelsen är inte slut.
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
- Redigerat 2026-09-22 07:29 av Pyttelite
Starta ny diskussion