Tone Schunnessons roman Ultravåld har under sommaren 2026 hyllats av många litteraturkritiker. Romanen handlar om en överklassfamilj som bor på ett slott i Skåne och behandlar bland annat våld, familjerelationer, trauma och lojalitet. Flera kritiker har lyft fram romanens speciella stil och mörka berättelse. Men under september uppstod en omfattande debatt på Sveriges kultursidor när kritikern Mikaela Blomqvist ifrågasatte den nästan enhälliga hyllningen av romanen. Hon riktade framför allt kritik mot språket och undrade varför andra kritiker inte hade uppmärksammat samma problem.

Debatten handlar därför inte bara om huruvida Ultravåld är en bra eller dålig roman. Den väcker också större frågor om vad litteraturkritik egentligen ska vara, hur objektiv en kritiker kan vara och om kritiker påverkas av varandra och av det kommersiella sammanhang som litteraturen befinner sig i.

När kritikerna inte är överens

Mikaela Blomqvists kritik bygger framför allt på hennes uppfattning att romanens språk har stora brister. Hon menar bland annat att språket ibland liknar en dålig översättning från engelska. Samtidigt ifrågasätter hon varför flera andra kritiker har hyllat romanen så starkt utan att diskutera de språkliga problem som hon själv tycker är tydliga.

Detta väcker en intressant fråga: Hur kommer det sig att olika personer kan läsa samma bok och komma fram till så olika slutsatser?

En möjlig förklaring är att litteratur inte kan bedömas på samma sätt som exempelvis en matematisk uppgift. Det finns sällan ett enda rätt svar. En läsare kan uppleva ett språk som slarvigt medan en annan kan uppfatta samma språk som medvetet och konstnärligt. Vad som uppfattas som en svaghet kan alltså av någon annan ses som en del av romanens uttryck.

Samtidigt betyder det inte att litteraturkritik bara är en fråga om personlig smak. En kritiker kan argumentera för sin bedömning genom att analysera språk, berättarteknik, struktur, perspektiv och stil. Det går därför att föra en diskussion om litterär kvalitet även om alla inte kommer fram till samma slutsats.

Det är just denna skillnad som gör debatten om Ultravåld intressant. Frågan är inte bara vad kritikerna tycker, utan också hur de motiverar varför de tycker så.

Kan kritiker påverkas av varandra?

En annan fråga som väcks av debatten är om litteraturkritiker verkligen gör helt självständiga bedömningar. När en bok får mycket uppmärksamhet kan det skapas en förväntan kring hur den ska tas emot. Om flera inflytelserika kritiker beskriver en bok som exceptionellt bra kan nästa kritiker redan känna till den bilden innan den egna recensionen skrivs.

Det betyder inte att en kritiker automatiskt påverkas eller att positiva recensioner därför skulle vara felaktiga. Flera kritiker kan naturligtvis självständigt komma fram till samma bedömning. Det är fullt möjligt att många faktiskt tycker att Ultravåld är en mycket bra roman.

Men situationen visar ändå hur svårt det är att vara helt isolerad från det kulturella sammanhang man befinner sig i. Kritikern läser inte boken i ett vakuum. Recensioner, intervjuer, författarens tidigare verk och den allmänna diskussionen kring boken kan finnas i bakgrunden.

Det blir särskilt intressant när en kritiker går emot den etablerade bilden. Blomqvists kritik fungerar på så sätt som en motröst. Hon tvingar de andra kritikerna att förklara varför de faktiskt uppskattar romanen och vad de anser vara dess kvaliteter.

Oenighet kan därför vara viktig för litteraturkritiken. Om alla recensenter alltid hade samma uppfattning skulle diskussionen om litteratur bli betydligt mindre intressant.

Vad är egentligen ett bra språk?

En central del av debatten är frågan om språk. Blomqvist anser att Ultravåld har ett problematiskt språk, medan andra kritiker försvarar Schunnessons sätt att skriva.

Men vad innebär egentligen ”bra språk”?

Det är lätt att tänka att ett bra litterärt språk är korrekt, varierat och välformulerat. Samtidigt har litteraturhistorien många exempel på författare som medvetet har brutit mot språkliga normer. Ett ovanligt eller avvikande språk behöver därför inte automatiskt vara dåligt.

En författare kan använda upprepningar, korta meningar, konstiga formuleringar eller ett vardagligt språk för att skapa en viss känsla. Språket kan exempelvis användas för att gestalta en persons tankar eller för att skapa en speciell rytm.

Det innebär dock inte att alla språkliga problem kan försvaras som konstnärliga experiment. Bara för att ett språkligt val är medvetet betyder det inte automatiskt att det fungerar. En kritiker kan därför ställa frågan om ett visst språk faktiskt bidrar till romanen eller om det gör texten sämre.

Det är kanske mer intressant att fråga vad språket gör än att bara fråga om det är rätt eller fel.

Skapar språket en särskild stämning? Förstärker det karaktärerna? Passar det berättelsens innehåll? Eller stör det läsningen?

På det sättet blir språkfrågan mer komplex än en enkel diskussion om grammatik.

Kritikerns roll

Debatten väcker också frågan om vad en litteraturkritikers uppgift egentligen är.

En kritiker kan ha flera roller. Den ena är att hjälpa läsaren att avgöra om en bok kan vara intressant att läsa. Den andra är att analysera och diskutera litteratur på ett mer fördjupat sätt.

Om kritikern framför allt ska rekommendera böcker blir den personliga läsupplevelsen viktig. Men om kritikern också ska fungera som en analytiker krävs mer än att bara säga att en bok är bra eller dålig.

En recension behöver kunna förklara varför en bok fungerar eller inte fungerar. Det kan handla om hur berättelsen är uppbyggd, hur karaktärerna gestaltas eller hur språket används.

Här blir Blomqvists kritik relevant. Hennes invändning handlar inte bara om att hon personligen inte tycker om Ultravåld. Hon ifrågasätter också argumentationen hos tidigare recensenter och efterfrågar en mer konkret diskussion om romanens språk.

Samtidigt kan man ställa samma krav på den kritiska motpositionen. Även en sågning behöver vara välgrundad. Att gå emot majoriteten gör inte automatiskt en recension mer korrekt eller mer intressant.

Det viktiga är alltså inte om kritikern hyllar eller kritiserar en bok, utan hur väl bedömningen kan motiveras.

# När kommersialismen kommer in

Sveriges Radios artikel tar även upp en annan aspekt av debatten: kommersialismen. Sara Ek, som själv recenserade Ultravåld positivt, funderar över om hennes bedömning kan ha påverkats av kommersiella krafter.

Det är en komplicerad fråga.

Litteraturen är samtidigt konst och en kommersiell produkt. Förlag vill sälja böcker, medier vill skapa uppmärksamhet och författare behöver synas för att nå läsare. En redan etablerad författare kan dessutom ha ett större medieintresse omkring sig än en helt okänd debutant.

Det är däremot viktigt att skilja mellan att konstatera att sådana faktorer existerar och att hävda att de faktiskt har påverkat en viss kritikers omdöme. Det går inte automatiskt att dra slutsatsen att Ultravåld hyllades eftersom Tone Schunnesson är en etablerad och uppmärksammad författare.

Däremot är frågan värd att ställa. Hur påverkas våra bedömningar av våra förväntningar? Om vi redan har fått höra att en bok är viktig, nyskapande eller omtalad, kan det påverka hur vi läser den.

Det gäller inte bara kritiker. Även vanliga läsare påverkas av rekommendationer, recensioner, topplistor och sociala medier.

Kan en bok vara både bra och dålig?

En viktig del av problematiken är att en roman inte nödvändigtvis behöver vara antingen bra eller dålig.

Ultravåld kan exempelvis innehålla litterära kvaliteter som vissa läsare uppskattar samtidigt som andra delar av romanen kan uppfattas som svaga. En kritiker kan uppskatta romanens berättelse men vara kritisk mot språket. En annan kan göra precis tvärtom.

Det är därför förenklat att försöka avgöra vem som har ”rätt” i debatten.

I stället kan man fråga vilka argument de olika sidorna använder.

Blomqvists kritik fokuserar på språk och på den stora enigheten bland tidigare recensenter. De kritiker som försvarar romanen lyfter i stället fram dess litterära stil och uttryck. Skillnaden handlar alltså delvis om vilka kriterier man använder när man bedömer en roman.

Det visar att litterär kvalitet inte är en enda sak. En bok kan bedömas utifrån språk, berättelse, originalitet, karaktärer, struktur, idéinnehåll och mycket annat.

Varför behövs oenighet?

Om alla kritiker hade hyllat Ultravåld utan invändningar hade diskussionen kanske blivit mindre intressant. Blomqvists kritik har gjort att de tidigare positiva recensionerna också måste granskas.

Det kan ses som en viktig funktion för kritik. En kritiker ska inte nödvändigtvis försöka hitta något negativt i varje bok, men det måste finnas utrymme för att ifrågasätta den rådande uppfattningen.

Samtidigt kan inte en kritiker vara kritisk bara för att vara annorlunda. En åsikt blir inte mer trovärdig bara för att den går emot majoriteten.

Det viktiga är därför balansen mellan självständighet och argumentation. Kritikern behöver våga ifrågasätta andra, men också kunna förklara sin egen position.

Debatten kring Ultravåld visar därmed hur svårt det är att avgöra vad som gör en roman litterärt värdefull. Kanske är det inte heller nödvändigt att alla måste komma fram till samma svar. Det viktiga kan vara att olika tolkningar får mötas och att kritikerna faktiskt förklarar vad deras bedömningar bygger på.

Så frågan kvarstår: När flera kritiker är överens om att en bok är mycket bra – bör vi lita på den gemensamma bedömningen, eller är det just då som vi borde börja ställa fler frågor?

Referenser

Sveriges Radio:\
https://www.sverigesradio.se/artikel/tone-schunnessons-ultravald-debatteras-i-media

SVT Kultur:\
https://www.svt.se/kultur/ar-tone-schunnessons-ultravald-overskattad

SVT Kultur, recension av Ultravåld:\
https://www.svt.se/kultur/recension-ultravald-av-tone-schunnesson

Sveriges Radio, recension av Ultravåld:\
https://www.sverigesradio.se/artikel/ultravald-ingen-skriver-en-loser-som-tone-schunnesson