Jag kan verkligen hålla med dig. Är det så att man velar år ut och år in om vad man vill göra får man väl åtminstone bekosta det själv, inte tro att a-kassan är någon slags betänketidskassa man kan utnyttja så länge man inte "hittat rätt".

Gissar att vi i Sverige har förhållandevis liten skillnad mellan de fattiga och de rika. Och tror också att de flesta kan göra en klassresa om de verkligen satsar. Men jag tror också att det är tuffare än man tror att komma från fattiga arbetarförhållanden och göra karriär och få det gott ställt ekonomiskt.

Oskar

#3 Och det kanske kan bero pa att ju mer man kampar desto hogre skatt far man betala?

#4 Ja det kan ju vara en av anledningarna till att det är relativt små klyftor. Staten har helt enkelt satt en gräns på hur rik man kan vara…går man över den gränsen straffas man med grymma skatter.

Sedan är det ju inte helt lätt att definiera vad som menas med att göra en klassresa. Är det en ekonomisk klassresa? Eller akademisk? Eller en social? Inte säker på att dessa hänger ihop…

Generellt tror jag att det är ett problem att skillnaden mellan att slita hårt och att ta det lugnt är ganska liten.

Jag släktforskar (ju!) och ser att för drygt 100 år sedan fanns det ett klimat i Sverige då man verkligen kunde göra klassresor om man hade rätt kobination av attityd och talang. Ett praktexempel är kanske L.M. Ericsson som startade med två tomma händer och slutade med ett världsföretag.

Det är nog inte underligt att flera av de stora företag som byggt vår välfärd kom igång under denna tid. Ytterst få av de stora företag vi har idag är startade i "modern tid".

Vi har ägnat mycket energi åt att fördela den välfärd som skapades av "1800-talets män", men inte mycket åt att skapa ny välfärd. Om inget görs har vi snart inte mycket välfärd att fördela.

#6 Intressant vinkling Anders, jag tror du har helt rätt. Det jag ser som mest problematiskt just nu är att Sverige (läs fd regeringen & co) var en svårstyrd pråm som vägrade att se hur arbetslivet förändrat sig i nya branscher. Vi kommer i framtiden inte att konkurrera framgångsrikt inom produktion och jag tycker därmed att man verkligen bör satsa på kunskapsföretagande istället, eller åtminstone öppna ögonen för det. Skillnaden branscherna emellan ligger i att de nya branscherna i större utsträckning består av små och medelstora företag och att företagsklimatet därmed bör anpassas efter det.

Starka fack och orubbliga LAS-regler är inte förenliga med det flexibla samhälle och den arbetsmarknad som växer fram i exempelvis våra nya tjänstemarknader.

Det finns ju många exempel i historien på hur man kan skapa välfärd. Redan Lenin provade ju på…

Geocities.com: "den Nya Ekonomiska Politiken, NEP. Antagen 1921 innebar den en satsning på marknadsekonomi efter inbördeskrigets desperata "krigskommunistiska" belägringsekonomi. NEP var en slags blandekonomi, där jordbruket låg i privata händer och där även privat handel och industri i mindre skala, var tillåten." NEP var mycket framgångsrik!

Människor vill bli framgångsrika, få uppskattning och ta hand om sin familj. I Sverige har vi (efter entreprenörstiden under 1800-talet) skapat regler så att de som driver företag med många anställda (läs många fackföreningsmedlemmar) fått bli rika och framgångsrika. Det har skapat massor med arbetstillfällen, och ett fåtal extremt rika, som i princip är skattebefriade.

Nu behöver vi skapa regler så att småföretagare får bli rika och framgångsrika. Det kommer att skapa massor med arbetstillfällen och kommer att göra ett större antal lite mer rimligt rika.

#4 Jag gissar att du inte var i Sverige när du skrev det där?

# 0 Ja man måste själv vara beredd att satsa lite. Individen måste ta ett eget ansvar.