Makt korrumperar ofta - men inte alltid. Det kan ju hjälpa med etiska riktlinjer, och framför allt lite vanlig sund ödmjukhet. Kommentarer som "vet du inte vem jag är!?" som bl.a. tydligen sas på Crazy Horse.. ja, sånt får mig att må riktigt illa.

Men det är lite det som jag upplever att det förvånansvärt ofta saknas hos folk, både i maktposition och annorstädes iofs, lite hederligt sunt förnuft och ödmjukhet…

Jag tror det börjar med ambition och god vilja - sedan märker man att människor får förtoende för en, och att man får förväntningar på sig.

I detta växer en känsla fram att man är speciell, har ett viktigt uppdrag. Man börjar ta lite genvägar - ändamålet helgar medlen - och man tycker att man faktiskt gjort sig förtjänt av något, en belöning eller två…

Det är nog en utveckling i små, små steg som kan vara svår att se för den som är mitt i det. Det gäller då att det finns kloka människor runt omkring som kan säga stopp. Oftast finns det nog istället människor runt omkring som hejar på…

Det håller jag med om, att ambitionen och den goda viljan kanske är den som finns från början, trist att det skall vara så svårt att hålla kvar det… Ja, goda rådgivare är det förmodligen ont om…