"Året är 2024.

I tio år har Sverigedemokraterna styrt landet med egen majoritet. De har inte genomfört någon dold dagordning – inga bokbål, inga järnrör – utan bara gjort vad de öppet lovar redan i dag.

Men nationalismens utopiska folkhem av harmoni, där alla konflikter försvunnit i gemenskapens namn, är ännu fjärran.

Tvärtom bedriver regeringen en trefrontskamp: mot löntagarna och arbetarrörelsen, mot kvinnorna, och mot utlänningarna. Det är ett land av djupare klyftor och hårdare konflikter, som breder ut sig från Jimmie Åkessons Rosenbad.

Nej, detta är ingen vänsterrabiat fantasi tagen ur det blå. Allt bygger på vad Sverigedemokraterna själva har föreslagit i uttalanden, artiklar och politiska program de senaste åren.

För vanliga löntagare har rättslösheten ökat. Medbestämmandelagen är avskaffad, undantagen i Las har blivit fler. På mindre arbetsplatser kan arbetsgivaren nu fritt välja vem som ska kickas. Tystnaden och rädslan breder ut sig, när allt färre vågar käfta, eller organisera sig fackligt.

I stället för 1 maj firas Drottningens födelsedag som helgdag. Fackföreningarna är försvagade. Ett av argumenten när SD-regeringen gjorde a-kassan obligatorisk var just att klippa banden till facken. De tappade ännu fler medlemmar – framför allt de unga som aldrig gick med – och finns i dag på många arbetsplatser inte ens på pappret.

Fler tvingas huka.

Andra tar strid. De vilda strejkerna närmar sig 1920-talsnivå, när facken nu inte längre kan kontrollera de anställda.

Skulle regeringen bedöma att det handlar om allvarliga interna oroligheter, sätter man in militär mot de strejkande."

http://www.aftonbladet.se/kultur/article15819975.ab