Jag tänker själv med mitt hjärta och min hjärna som utgångspunkt. Jag har slutat fundera på andras åsikter innan jag tänker klart. Jag har slutat vara rädd för att kränka andra. Jag vet ju att det inte finns inom mig, så varför skulle det komma ur mig? Utan denna rädsla eller barriär av tvång så blir man förvånansvärt fri i tanken. Fri i världen. Blir du kränkt av att jag säger detta så är du förmodligen inte fri. Du vill rätta in mig i ledet, bakom dig. Jag kommer aldrig mer att ställa mig där. Jag har köat klart i väntan på att få vara en egen människa.

I hela mitt liv har jag letat efter rasister. I mig själv och i andra. Jag har letat homofober och sexister. Letat efter andra att anklaga. Letat efter strukturer som hindrar minoriteters acceptans i samhället. Jag har skuldbelagt mig själv för min privilegierade roll som vit heterosexuell kvinna i ett av världens bästa länder. Jag har skrattat åt min bleka och fega uppenbarelse. Jag har lärt mig att hylla allt annat än mig själv, min kultur, mitt släkte och mitt land.

En dag fick jag allt detta vänt emot mig. Då gick det sakta men säkert upp för mig att detta inte är vägen. Detta är inte vägen för någon underprivilegierad eller överprivilegierad minoritet eller majoritet av något slag. Jag kommer aldrig att vinna några fördelar genom att anklaga andra. Ingen annan kommer att vinna några fördelar genom att jag anklagar mig själv. Sympati och solidaritet kan vara nödvändigt, men det kommer aldrig skapa jämställdhet. Jämställdhet kan jag bara skapa själv. Det börjar med mig och inte vad jag gör för dig eller du för mig.

Man brukar ju säga att man ska lära sig att släppa misstag och sikta framåt om man ska nå framgång. Man ska inte fastna i historien. Precis så tänker jag om den kvinnliga frigörelsen. Vi ska inte leta upp de patriarkala strukturerna – vi ska skita i dem!

https://kullblom.wordpress.com/2016/02/02/mitt-jag-ar-min-lag/