Jag är uppvuxen på en bruksort. Mina föräldrar gick inte i demonstrationståget, men jag minns hur mina kamraters föräldrar tog på sig de bästa kläderna och samlades nere vid kiosken för att få göra sin manifestation för fred, frihet och "rätten till arbete". De hade upplevt andra världskriget och visste hur skört allt kan vara, och hur arbetslöshet snabbt kunde slå tryggheten i spillror. Så barn man var  tyckte man ändå att det var fint att se dem så högtidliga och stolta.

Många av en senare generation går förvisso i tågen idag, men kanske har övertygelsen minskat i takt med att bruksorterna somnat in. Men vad värre är: idag tar andra sorters demonstranter på sig marschkängor och uniformsliknande kläder för att gå ut och predika hat och för att bråka, medan andra klär sig i svarta bombarjackor med huvor och maskerar sig för att också få tillfälle att slåss. Knappast för några ideal, utan bara för att just få…slåss.

Jag vet inte vad som kan få ungdomen att göra så här, kanske har våldsfilmer, gatuvåld och huliganism skapat en generation av rotlöshet. Man känner sorg i hjärtat över att våra föräldragenerations högtidsdag på vissa håll förvandlas till slagfält, där budskapet om fred istället blivit  ondskans predikoplatser.