Ett annat sätt att se det är att ha nolltolerans, dvs redan vid första brottet så slår man på stora trumman och drar igång hela faderullan med fängelse/böter, psykologer, kuratorer, socialen osv. Detta även om det är ett relativt litet brott. Jag har själv aldrig åkt fast men har en känsla av att om tex en 15-åring snattar en jacka så händer inte så mycket. Haffad av väktare och sedan hemkörd till föräldrarna? Kanske böter? Dvs inget som är direkt jobbigt och knappast något som sänder en signal att det inte är ok att sno en jacka.

Det där med tredje-gången-gilt är kanske ett mer realistiskt alternativ. Fast personligen tror jag det är för sent vid tredje gången. Då har ungen som började med att sno en jacka också hunnit stjäla en bil och gjort ett villainbrott. Hur ska den personen finna någon logik i att det är ok att sno en jacka och en bil men inte att göra inbrott?

mvh
Oskar

#1 Jag tror jag förstår hur du menar, men…

Jag tror jag var 14 när jag åkte dit för snatteri i ett varuhus. Det räckte mer än väl att bli uppkallad på ett kontor och få en vuxen som talade allvar. Jag gjorde inte om det. Hade man då slagit på stora trumman med föräldrar, myndigheter och polis hade man nog gjort större skada än nytta.

Engångs-misstag gör många, men tredje gången har man börjat bilda ett mönster. Tanken är ju inte fribrev de första gångerna, utan andra gången talar man ju om att nu var det sista chansen - händer det en gång till kan det bli aktuellt med fängelse.

#1,2 Det Oskar nämner är vad dom gjorde i New York för att få bukt med problemen. Vad dom menade var att det är vid det första brottet som det finns störst chans att hjälpa. Vad som hade hänt innan var att polisen inte hade tillräckliga resurser vilket gjorde att man inte hade tid med dom små brotten. Alla resurser gick åt till grova brott. Så istället för att lille Joe blev tagen för den första snattningen, fick ett straff för det och fick klart för sig att gör du om det här så blir det värre, så kunde han obekymrat fortsätta med värre och värre grejor tills den dan han åkte dit för ett grovt brott. Då var det oftast för sent.

Så dom ökade polisens resurser och jobbade hårt med dom små brotten vilket fick till följd att efter några år så hade all brottslighet sjunkit. Dom var inte för hårda mot barnen utan gjorde mer vad du nämnde Anders att dom verbalt gav dom lite smisk och dom visade hur det såg ut i cellerna på polishuset.

Tredje gången gillt är något dom startade i Californien där tredje gången som du åker dit för ett brott så är det livstid. Och då menas det livstid.

Eddie

Min kompis blev som 14 åring haffad då hon snattade, och då kom polisen till plats och körde henne till hennes mammas jobb. Hon gjorde inte om det ;)

#3 Tack för utvecklingen. Ja, livstid låter kanske lite överdrivet - men just att ta små brott på allvar tror jag mycket på. Och min uppfattning är att vi är mycket långt från det här i Sverige.

Vad sägs om en historia med dessa, helt osannolika ingredienser:

• En stulen trombon

• Målsägaren själv hittar trombonen på en pantbank

• Målsägaren får ett tips av en äldre polis om att "de yngre poliserna är hungriga" och skulle nog kunna tänkas att "bry sig lite mer" ifall målsägaren skulle kunna tänka sig att bjuda på en smörgåstårta

• Smörgåstårtan beställs, då målsägaren faktiskt gärna vill ha tillbaka sin trombon

• Smörgåstårtan blir kvar på konditoriet i två dagar eftersom poliserna är fullt upptagna med att äta andra smörgåstårtor (från andra målsägare?)

• Poliserna, förutom den äldre polisen som dessvärre är ledig, smörjer slutligen kråset på den smaskiga smörgåstårtan

• Polisen griper snabbt och enkelt den misstänkte

• Den lyckliga målsägaren får således tillbaka sin trombon

• Under rättegången vill målsägaren nu ha ersättning av den åtalade för bl a smörgåstårtan, den som han använde för att få poliserna att "bry sig lite mer"

• Andra tjänstemän under rättegången sätter sannolikt i halsen(!)

• Man undersöker saken

• Den äldre polisen åtalas för mutbrott

• Försvaret för den äldre polisen hävdar - tydligen riktigt - att den åtalade minsann aldrig åt något av smörgåstårtan eftersom han (beklagansvärt?) var ledig just den aktuella dagen

• Den äldre polisen fälls trots det till synes starka försvaret för mutbrott

• Han döms att betala 20 000 kronor i böter, plus dryga rättegångskostnader och dessutom 500 kronor till brottsofferfonden

Maria Abrahamsson skriver klokt på SvD Ledare:

Tyvärr finns risken att de dråpliga inslagen skymmer det skrämmande förhållandet att inom svensk polis finns polismän som rutinmässigt låter sig mutas och som kanske inte ens begriper att de gör något fel.

//Zac

Precis som i alla yrken finns människor som inte borde vara där.

Naturligtvis så borde poliser vara något som symboliserar trygghet, ärlighet och rättvisa.

I verkligheten så är en hel del människor (som inte är kriminella) rädda för poliser och den makt de har.

Även jag som har varit anställd som lekmanna övervakare litar inte fullt och fast på polisen. Har varit med om helt lugna situationer där poliserna har agerat först och frågat sedan.

Har även varit vittne till ett gängbråk mellan skinheads och helt vanliga ungdomar där poliserna på plats inte ens frågade efter vitten utan rapporterade in att ingen ville vittna. Jag stod och väntade brevid polisbilen och protesterade ganska högljutt när polismannen rapporterade, så han blev tvungen att ta mitt vittnesmål. Det syntes lång väg att han tyckte det var jobbigt och onödigt.

Har flera gånger försökt få hjälp och göra anmälningar där jag blivit frågad om jag verkligen ville göra anmälan på ett helt uppenbart brott.

Varför är polisen så dålig i många fall?

• Jag tror att en del poliser blir poliser av fel anledning och de borde inte vara poliser.
• Även polisen måste göra besparningar.
• Alla typer av brott och anmälningar har olika prioriteringar och många fall som inte anses prioriterade hinns inte med.

#2 Nu känner ju jag inte dig personligen…man kan tänka mig att du kanske inte var i risksonen för att blir återfallsförbrytare. Du var tillräckligt förnuftig för att inse att brott inte var något för dig. Och kanske hade du föräldrar som brydde sig? Och kanske du inte umgicks med skumma kompisar? Men om man har taskig familjesituation och är uppväxt med våld i hemmet och bland kompisar, ja då tycker man nog inte att en uppläxning från en väktare är så skrämmande…

mvh
Oskar

#6 Historien är både dråplig och skrämmande.

#7 Jag gissar att en ingrediens är att många poliser har dåliga erfarenheter av att även om man griper brottslingar så blir de fria direkt.

Det är inte så många år sedan en man i bil stoppades av en slump. I bilen fanns vapen och mannen var uppenbart drogad. Han greps av polis, men frisläpptes omedelbart, satte sig i bilen och körde ihjäl ett barn. (Historien berättad ur minnet. detaljer kan vara fel…)

I en by inte långt från där jag bor begås en mängd mindre inbrott, ofta i byns kiosk. Varje gång åker polisen direkt till samma bostad där man hittar stöldgodset hos en tonårig kille. Mycket mer än så händer aldrig…

#8 Ja, jag tror nog att det bästa är om man har tillräcklig "fingerspetskänsla" för att variera sitt agerande efter situation. Som de hade i  varuhuset den gången.

En annan historia..

När jag var runt 10 år hittade jag en plånbok i en rabatt. Jag lämna den till en kvarterspolis (det fanns sånna då) och trodde jag skulle få beröm.

Tvärtom så anklagade han mig ganska argt för att ha tagit pengarna i plånboken.

Efter det så har min tro till poliser varit ganska naggad.

#10 Jag har tyvärr också dåliga erfarenheter.

Tre gånger i mitt liv har jag ringt polisen:

1. Inbrott i butik en kväll
2. En häst som sprang ut på en landsväg
3. Från en buss såg jag en man som föll omkull och blev liggande. Det var en kall natt.

Ingen av gångerna tog polisen någon notis om min anmälan. I första fallet kom de visserligen men vägrade ta emot mitt vittnesmål. I andra fallet skulle de komma om de hann. En halvtimme senare fick jag istället själv tag på en person som tog hand om hästen. I tredje fallet ansåg man inte att man hade med saken att göra. Jag vet dock att mannen klarade sig.

Min tanke med att starta strängen är inte egentligen att kritisera polisen, men jag undrar om de har rätt resurser, och jag undrar om de instruktioner de har är rätt.

För att uppnå det några här önskar - tidigare ingripande med allvar mot lättare brottslighet krävs nog också förändringar i domstolarna.

Jag är väldigt mycket lekman i dessa frågor. Vore roligt om någon med insikt i rättsväsende ville skriva något här.

Ofta är det nog så att polisen inte har tillräckligt med folk och resurser för att åka på oprioriterade uppdrag.

Sen tror jag att en hel del poliser inte borde vara poliser..

Tror (och har råkat ut för flera gånger personligen samt mina fd klienter har råkat ut för) att det är en hel del maktmissbruk, skrämseltaktik och fel inställning till de människor de faktiskt arbetar för.

Ett sätt att komma tillrätta med småbrotsligheten är nog att det finns mer poliser synliga i dag ser man  nästa alödrig några poliser ute. När jag växte upp på 1050-60 talet så såg man ofta poliser ute på byggden,varför man inte har några patrulerande poliser numera kan man fundera över. Och i dag finns det betydligt mindre antal polistationer .Allt detta måste bero på att poöisen har för lite resurser rent personalmässigt.Och varför tog man bort så många civilanställda från polisen för de gjorde ett jättearbete som i dag sköts av utbilda polisersom i stället kunde vara ute på fältet.

Problemet är att en del individer har fel moraliska aspekter - oavsett om de jobbar som poliser, brandmän, politiker, hotellreceptionister eller helt enkelt är kriminella.

Tårtpolisen är såklart beklagligt för förtroendet, liksom mycket annat som har hänt på grund av enskilda polisers agerande.

Anders: Att polisen inte tog upp anmälan vid butiken är ett tjänstefel, det är faktiskt så "illa" att polisen måste ta upp en anmälan om någon vill anmäla något. Faktiskt oavsett vad (dvs även om det inte är ett uppenbart brott).

#14 Anledningen till den reformen (sista meningen) var ekonomisk - och ett stort slag mot polisen.

Överlag i Sverige har nog polisen inte rätt resurser heller, och det är dels ekonomiskt och dels personalmässigt. Det tas in väldigt mycket poliser och det kommer ut en massa nya - vilket är bra. Men vilket stöd får dem? I mina ögon inte tillräckligt.

Angående första inlägget och fortkörningen. Dels kan det vara så att polisen faktiskt hade viktigare saker för sig den dagen. Jag säger inte att fortkörning är ett småbrott, för det är mycket enkelt. Folk som inte kan köra bil och som kör bil i de hastigheterna är en fara och det är bara en tidsfråga innan det smäller. Men som sagt, dels skall de ha haft möjlighet och dels kanske det var på mindre ställe (vet inte var händelsen utspelade sig) och då kanske det inte fungerar så att man kan avdela ett par bilar till trafikbrott av detta slaget.

Det kan vara svårt nog för poliser att få någon fälld för trafikbrott om det inte är en regelrätt kontroll med laser eller efterföljande med den utrustning som kallas "polispilot" och att då ta upp ett vittnesmål från en som skall vittna mot tre - det fungerar inte riktigt. Dessutom är det väl tveksamt om det hade gått att styrka ID på de tre, jag tror inte de frivilligt legitimerade sig för din vän? Och slutligen, utan att veta kan jag mycket väl tänka mig att det gått ut ett "allmänt larm" om de här tre bilarna och hög hastighet och eventuellt så höll man utkik efter den fortsatta färden.

Mycket gör polisen faktiskt utan att allmänhet har någon insyn i det - det skall man inte heller glömma. Och sist men inte minst: Jag tror att man kan slå fast hårt och definitivt: Polisen får inte de resurser de behöver. Direktiven de får är nog dock mer eller mindre rätt.

Oskar som du skriver. Förstår din syn helt och hållet. När en annan var liten var man skraj så fort en vuxen sa åt dig. NU pissar ungdomen på din rabatt om de vill. Dåligt exempel men ni fattar hur jag menar va…

Vissa barn är mera uppfostrade än andra. Sen har det nog en del med kompis krets att göra med hur vissa blir. Om ej föräldern orkar ta TAG i problemen tidigt så måste ngn annan göra det…

Polisens roll kan aldrig vara att uppfostra barn, barnuppfostran kräver kontinerlig kontakt och en och samma polis träffar aldrig (i princip) samma ungdomar så ofta att de kan uppfostra dem.

Barnuppfostran ligger (och bör ju ligga) till absolut största delen på föräldrarna.

Sen är det som sagt ett stort problem att en del föräldrar prioriterar annat än barnen och inte har den insikten… men det är en annan femma.