Skrev ursprungligen detta inlägg som ett svar i en tråd om "nyspråk" och "politisk korrekthet". Tycker i efterhand att ämnet är intressant och väljer därför att skriva om det, som ett nytt inlägg. 

Ett av de tydligaste och mest konkreta exemplet på vad vi inte kunde tala om helt  öppet, i det politiskt korrekta klimatet som dominerade både den politiska arenan och mycket av samhället i övrigt, innan Jimmi  Åkesson "sparkade in dörren", var den svenska flyktingpolitiken. Partiledare som öppet kallade Åkesson för rasist och vägrade att ta honom i hand. Partiledare som svor "dyrt och heligt" på att aldrig någonsin inleda ett samarbete med honom eller hans parti SD. Hur ser det ut idag? Idag verkar SD:s politik nästan ha blivit "main stream" och hans forna fiender verkar nästan försöka övertrumfa SD i deras paradfrågor "flyktingpolitik" och "lag och ordning".

 Och vad hände egentligen i det senaste valet, när SD fick nära en femtedel av rösterna? Då upphävdes helt plötsligt den traditionella blockpolitiken som genom ett trollslag och SD förpassades snabbt och tyst ut i "kylan". Hur kunde nästan en femtedel av väljarrösterna i praktiken ogiltigförklaras, utan att någon ens behövde förklara sig? 

Den allt genomsyrande svenska jämställdhetspolitiken känns också som ett minfält som få vågar beträda. När inte ens konservativa och liberala partier, vågar göra upp med det socialistiska och feministiska begreppet jämställdhet (ej att förväxla med det liberala begreppet jämlikhet), så känns det som om den "politiska korrektheten" fortfarande ligger som ett tungt filter över det svenska samhället.

Thomas Nygren

Fårösund