Är kvinnor starka, självständiga medborgare som är fullt kapabla att ta hand om sig själva? Eller är kvinnor värnlösa, oföretagsamma våp som alltid måste särbehandlas och kvoteras för att hålla jämna steg med männen? Frågan ställs 2020 och inte 1950 som man inledningsvis kan tro. 

 Då den absoluta huvuddelen av kvinnorna i min värld är både starka, självständiga och fullt kapabla att ta hand om sig själva, så undrar jag var dom värnlösa, oföretagsamma våpen som alltid måste skyddas finns? Någonstans måste dom ju finnas, eftersom det statsfeministiska nätverksmatriarkatet fortsätter att ösa ut subventioner öronmärkta för kvinnors "projekt, verksamheter och företagande mm". Statsfeministernas vilja att kvotera och särbehandla för att uppnå sina mål tycks heller inte avta med åren. Samma sak gäller för de återkommande förslagen om särlagstiftning som dyker upp med jämna mellanrum.

 Logiken i den inledande frågeställningen är glasklar. Om dagens kvinnor är starka och självständiga, så skall dom väl idag inte behöva särbehandlas längre? Räcker det inte med jämlikhet eller kvantitativ jämställdhet, dvs att ingen skall särbehandlas pga. kön, ras eller religion? 

 Att som statsfeministerna, tro på att det går att uppnå en fullständig "likafördelning" mellan könen, inom samhällets alla områden, kräver att det i grunden inte finns några som helst relevanta skillnader mellan män och kvinnor. Om sådana skillnader inte finns, så borde väl särbehandling och kvotering heller inte behövas? Denna "ologiska jämställdhetsloop" är den kvantitativa jämställdhetspolitikens inneboende signum.

 Att dagens kvantitativa jämställdhetspolitik fortfarande bygger helt på särbehandling och kvotering kan betyda en av två saker, antingen är inte dagens kvinnor så starka och självständiga att dom klarar sig utan särbehandling och kvotering, eller så har det statsfeministiska nätverksmatriarkatet en helt annan agenda än riktig jämlikhet.