Jan Guillou kommenterar i sin senaste kolumn brottsbelastningen i SD.

"Det är inte så lätt att förklara den anmärkningsvärt stora överrepresentationen i brottslighet bland sverigedemokratiska politiker. Framför allt duger inte partiets favoritförklaring till hög brottslighet, etniskt ursprung eller kultur. De sverigedemokratiska förbrytarna är vita män, kulturellt präglade av vad de på skinnskalletiden stoltserade med som 'helsvenska föräldrar'.

Fenomenet med den sverigedemokratiska överrepresentationen i brottsstatistiken är inte nytt. När jag senast skrev i ämnet (5 mars 2017) var sex av SD:s riksdagsmän dömda för brott och ytterligare två åtalade och senare dömda. SD:s riksdagsgrupp uppvisade alltså en brottsfrekvens kring 15 procent, nästan dubbelt så mycket som den statistiska överrepresentationen bland exempelvis afrikanska invandrare.

Under de senaste fem åren har brottsligheten bland SD:s politiker sjunkit något, särskilt bland riksdagsmännen, men också ändrat karaktär. Då, 2017, var typisk SD-brottslighet sådant som grovt bokföringsbrott, skattesmitning, förtal, misshandel, stöld, våld mot tjänsteman och narkotikabrott.

Idag ser SD-brottsligheten annorlunda ut. Enligt företaget Verifieras undersökningar är överrepresentationen i brottslighet sju procent bland alla politiskt valda SD:are. Dubbelt så högt som bland alla andra politiska partier och väsentligt över det svenska genomsnittet. Men SD:arnas kriminalitet har också ändrat karaktär till sådant som våldtäkt, sexköp, sexuellt ofredande, våld i nära relation, våld mot kvinnor och barn och misshandel, just den typ av brott som intar en särställning i partiets propaganda mot invandrare."

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/mr8XBO/vart-att-tanka-pa-nar-sds-krokodiltarar-rinner