När Muammar Gaddafi tog makten i Libyen 1969 ville han skapa ett politiskt system som skulle skilja sig från både västerländsk kapitalism och sovjetisk kommunism. Hans idéer samlades framför allt i det verk som blev känt som Den gröna boken.

Boken blev en central del av Gaddafis politiska filosofi och användes under många år för att förklara hur Libyens samhälle och ekonomi skulle fungera. Gaddafi kallade sin modell för den tredje universella teorin – en tredje väg mellan kapitalism och kommunism.

En tredje väg

Gaddafi ansåg att kapitalismen gav för mycket makt åt dem som ägde pengar, företag och andra ekonomiska resurser. Samtidigt var han kritisk mot kommunismen, där staten enligt honom riskerade att bli den nya makthavaren.

Hans lösning var ett samhälle där människor själva skulle få större kontroll över både politiken och ekonomin.

En central tanke var att människor inte skulle behöva överlämna sin makt till politiker. Gaddafi var därför mycket kritisk mot traditionella parlament och politiska partier.

Han menade att när människor väljer representanter lämnar de samtidigt över sin politiska makt till andra.

Folkets makt

I stället förespråkade Gaddafi direkt deltagande genom folkförsamlingar och folkkommittéer.

Det politiska systemet kallades Jamahiriya, vilket ungefär betyder ”massornas stat”.

Tanken var att det libyska folket skulle styra genom lokala församlingar och kommittéer i stället för genom ett traditionellt parlament och en vanlig regering.

På papperet var det alltså ett system där vanliga människor skulle ha betydligt större politiskt inflytande.

I verkligheten blev bilden betydligt mer komplicerad.

Gaddafi hade inget traditionellt presidentämbete under stora delar av sitt styre, men han hade samtidigt ett mycket stort inflytande över Libyens politik, säkerhetsapparat och samhällssystem.

Det är därför en av de stora motsägelserna i Den gröna boken: teorin talade om folkets makt, medan Libyen i praktiken styrdes under ett auktoritärt system.

Kritik mot politiska partier

Gaddafi var också motståndare till politiska partier.

Han ansåg att ett parti alltid representerar en del av befolkningen och sedan försöker få kontroll över hela staten.

Om ett parti vinner ett val kan det enligt hans resonemang fatta beslut för alla, även om en stor del av befolkningen röstade på någon annan.

Gaddafi menade därför att det var bättre att människor deltog direkt i beslutsfattandet.

Kritiker såg däremot avskaffandet av traditionella politiska partier på ett helt annat sätt. Utan fria konkurrerande partier blev det svårt att organisera en verklig politisk opposition mot regimen.

Ekonomin och arbetet

En stor del av Den gröna boken handlar om ekonomi och arbete.

Gaddafi ansåg att det var orättvist att en person kunde äga ett företag och tjäna pengar på andra människors arbete.

Hans grundidé var att människan skulle ha rätt till resultatet av sitt eget arbete.

Han var därför kritisk mot lönearbete där en person arbetar för någon annan som äger företaget.

Samtidigt ville han inte ersätta detta med ett system där staten ägde allt.

Hans vision var att människor själva skulle få större kontroll över företag, produktion och ekonomiska resurser.

Bostaden som en rättighet

Gaddafi skrev också om bostäder.

Han ansåg att det var fel att en människa skulle behöva betala hyra till någon annan för att få någonstans att bo. En bostad, menade han, är ett grundläggande behov och borde därför inte behandlas som vilken handelsvara som helst.

Denna tanke blev en del av den sociala politik som förknippades med Libyen under hans styre.

Tack vare landets stora oljeinkomster kunde staten finansiera omfattande satsningar på bostäder, sjukvård, utbildning, vägar och annan infrastruktur.

Oljan förändrade Libyen

Libyen hade stora oljereserver och oljeinkomsterna blev avgörande för Gaddafis samhällsmodell.

Staten använde en stor del av inkomsterna till sociala program. Utbildning och sjukvård byggdes ut och många libyer fick tillgång till subventionerade bostäder och andra offentliga tjänster.

Det är därför viktigt att bilden av Gaddafis Libyen inte bara består av politiskt förtryck.

Regimen skapade också materiella förbättringar för många människor.

Samtidigt var befolkningen starkt beroende av staten, och den politiska friheten var begränsad.

Kvinnor och familjen

Den tredje delen av Den gröna boken handlar bland annat om familjen, kvinnor och samhället.

Gaddafi ansåg att män och kvinnor hade olika roller och egenskaper. Han förespråkade utbildning och deltagande för kvinnor, men hans syn på jämställdhet skilde sig från många västerländska feministiska idéer.

Familjen hade en mycket viktig plats i hans samhällsmodell.

Han ansåg att samhället skulle byggas kring familjen snarare än kring individen ensam.

Religion och identitet

Gaddafi var muslim, men hans politiska ideologi var inte samma sak som islamism.

Under olika perioder betonade han olika delar av sin politiska vision. I början spelade arabisk nationalism en stor roll. Senare blev Afrika allt viktigare för honom.

Gaddafi ville se ett starkare och mer självständigt Afrika och försökte under senare delen av sitt styre spela en större roll på den afrikanska kontinenten.

Den stora motsägelsen

Det mest omdiskuterade med Den gröna boken är skillnaden mellan idéerna och verkligheten.

Gaddafi skrev om folkets makt, politisk delaktighet och ekonomisk rättvisa.

Men Libyen utvecklades samtidigt till ett auktoritärt samhälle där oppositionella kunde förföljas och där staten hade mycket stor kontroll över befolkningen.

För Gaddafis anhängare var hans system en revolutionär modell som skulle ersätta den gamla typen av politik.

För hans kritiker var Den gröna boken i stället ett sätt att ge ideologisk legitimitet åt hans eget styre.

Varför blev boken så viktig?

Den gröna boken blev mycket mer än en vanlig politisk bok.

Under Gaddafis styre fick den en central plats i det libyska samhället. Den användes i utbildning och politisk undervisning och blev en viktig del av regimens ideologi.

Gaddafi ville dessutom att hans idéer skulle spridas utanför Libyen.

Boken översattes till många språk och presenterades som ett alternativ till de politiska system som dominerade världen.

Gaddafis fall

Gaddafis system överlevde i mer än fyra decennier.

År 2011 kom den arabiska våren till Libyen. Protester mot regimen utvecklades till ett väpnat uppror och ett inbördeskrig. NATO ingrep militärt mot Gaddafis styrkor.

I oktober 2011 greps och dödades Muammar Gaddafi.

Hans regim föll samman och Den gröna boken förlorade sin officiella politiska betydelse.

Ett historiskt dokument

I dag kan Den gröna boken läsas på flera olika sätt.

Den kan ses som ett försök att skapa en helt egen politisk modell mellan kapitalism och kommunism. Den kan också ses som Gaddafis kritik av representativ demokrati och hans idé om att vanliga människor borde få större direkt kontroll över politiken.

Men den kan samtidigt läsas kritiskt som ett ideologiskt verk som användes för att rättfärdiga ett auktoritärt system.

Det är därför viktigt att skilja mellan vad Gaddafi skrev och hur hans system fungerade i verkligheten.

Den gröna boken försökte besvara några av politikens mest grundläggande frågor:

Vem ska ha makten?

Vem ska äga resultatet av arbetet?

Vad betyder demokrati?

Hur mycket makt ska staten ha?

Kan människor styra sig själva utan traditionella politiska partier och parlament?

Gaddafis svar var den tredje universella teorin.

Hans politiska experiment föll samman tillsammans med hans regim 2011. Men Den gröna boken finns kvar som ett historiskt dokument över den märkliga och motsägelsefulla politiska vision som Gaddafi försökte förverkliga i Libyen.