Jag är rätt kluven. Ska samhället verkligen bistå droganvändning?

Ja, det känns fel det med, men eftersom dom kommer ta sprutor i vilket fall som, så känsn det bättre att kanske förhindra sjukdommar genom att iaf ge dem rena sprutor.

#2 Som att låta bli att låsa dörren. Om inbrottstjuven ändå ska in så är det ju synd om han ska skära sig på en ruta…

Ett inbrott går knappast att jämföra med ett virus som kan smitta alla människor. Vad är ett inbrott jämfört med det?

Det är dessutom obotligt.

#3. Jo, så kan man nog tänka. Fast man ska inte glömma att en narkoman umgås inte bara med andra narkomaner och smittar heller inte bara ner andra likasinnade. Det kan ju bli ett led att skydda andra också, trots allt. Det finns mängder med narkomaner i bland oss utan att vi har en aning om att de faktiskt är det.

Så har vi ju Hepatit-C också, inte att förglömma.

#5 Precis vad jag menar.

Håller med anders på den här punkten, kanske lägga satsningen att få människor ut ur missbruket istället?

#7 förslag på hur vi ska göra det då?

#7. Ok. Har du något förslag på hur det ska gå till? Jag menar, många resurser har redan lagts ut på detta och hitills har man misslyckats.

Forsätt forska i saken, är allt jag har att säga..

Haha ok.

Nej, jag tycker det är tydligt att det inte går att få bukt på problemet från det hållet. Dags att prova något nytt.

Man kanske kan förbygga det genom att satsa mer på barn och ungdomar, men de som redan är i skiten bör nog få rena sprutor, för allas skull. Jag börjar nog tycka iden är bra.

Jo, förebyggande är ju någonting viktigt=)

Det beror väl på landstinget om man delar ut sprutor eller ej. Jag vet att man gör det exempelvis i Skåne sedan nästan tio år tillbaka, men inte i Stockholm. Det råder väl delade meningar om det verkligen begränsar smittan eller inte. Det är inte alla heroinmissbrukare (eller andra missbrukare) som tänker så rationellt…

Jag är som sagt kluven:

• Å ena sidan gillar jag ofta pragmatiska lösningar. Sprututdelning är en sådan. Man tänker väl ungefär så att nu lever vi i en värld med missbrukare. Dela ut sprutor så slipper vi en del smittspridning och några dödsfall.
• Å andra sidan tycker jag att konsekvens och signalsändning är viktig. Och det är en väldigt konstig signal att samtidigt säga att missbruk är fel och att vi ändå hjälper dig så gott det går om du vill missbruka.

Den här frågan har ju varit uppe till och från i åratal med samma argument för och emot. Svår fråga…

Ja, det är en svår fråga. Fast någonstans är det nog bara att inse att en sprutnarkoman skaffar sig sprutan ändå. Antingen genom att låna av varandra eller så stjäl de kanyler (vilket ju är det de behöver, då de i regel har själva sprutan) från någon hälsocentral (vilket faktiskt händer oftare än vad vi tror) och kan då få tag på hela kartongen/kartonger och således sälja rätt dyrt.

Argument som att man inte kan dela ut sprutor fritt för att det är som att godkänna att de knarkar. Jaha, som om en knarkare bryr sig. Hans enda tanke är att få tag på mer knark och hur han ska gå tillväga för att få ihop pengar. Vad vi tycker bryr han sig föga.

Kan vi minska smittorisken med fria sprutor, vilket en del tvistar om, så är det värt det. Helt klart. Fast om det visar sig att det inte spelar någon som helst roll, de använder smutsiga sprutor ändå, så får man nog tänka i andra banor.

En narkoman kan bli livrädd för att ha blivit smittad när han precis intagit sitt knark och mår bra för stunden. Sen när suget sätter in bryr han sig inte ett dugg, bara han får i sig sin drog, kosta vad det vill. Så fungerar det.

Tror de hade något sådant på försök i Uppsala. Fast det måste jag kolla upp bättre.

#15 Signalsändandet jag är ute efter är knappast riktat till missbrukarna.

Det är ju för dem som står i valsituationen som signalsändandet är intressant. Någon gång, någonstans har ju varje missbrukare tagit steget.

Och det är där samhällets signaler är viktiga. Liksom överallt annars - när det gäller kriminalitet, när det gäller skola, när det gäller jobb.

Vilka val vill vi stödja - och vilka vill vi tydligt visa att vi motsätter oss?

Här fick jag ett svar som jag tycker är intressant

http://halsa.ifokus.se/?ThreadId=35dd7d98-f82b-48cd-8250-3093cc4ac9ee

#17 Ja, det var intressant. Det verkar ju som om de positiva effekterna är stora.

Samtidigt reagerade jag på hemsidan "Rena sprutor". Att människor dör, som inte får gratis sprutor, dör ju inte för att de inte får rena sprutor utan för att de knarkar, och ev. blir smittade pga det.

Resonemanget kan ju bli som jag skrev innan. Om inbrottstjuvar ofta ramlar och slår ihjäl sig när de försöker klättra in på andra våningen så borde man ju annars argumentera för att samhället skulle förse dem med stegar - för att rädda liv.

Som sägs på hemsidan ""Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa…"

Det är väl det jag menar med signalsändningen. Det rimliga sättet att slippa ramla ner är ju att inte stjäla. Och det rimliga sättet att slippa dö av missbruk är ju att inte missbruka.

Det finns ju en risk att någon är orolig för att prova på narkotika pga av smittorisken - men att någon säger att det behöver man inte oroa sig för. Samhället tar bort den risken med gratis sprutor…

Jag tror att det är mer positivt med det än negativt. Så om någon skulle testa bara för att man kan få rena sprutor får det vara så.

För mig är det viktigare att hindra sjukdomarna från att spridas.

#18 Exakt, ett skäl till att inte ta steget till att injicera narkotika kan ju just vara risken för hiv eller andra smittor.

#18. Vill bara tillägga en sak. De flesta som blir sprutnarkomaner börjar inte med sprutor. De intar droger på andra sätt i början. T ex genom att röka den, svälja den osv. Skulle de vara det minsta rädda för smittorisk så väljer de bort sprutan och när de väl använder sig av den så bryr de sig inte längre. Svårare än så är det inte. När missbrukaren börjar använda spruta är oftast när de vill ha ut mer av sin drog och då är sprutan alternativet då de får den "stora kicken" i o m att drogen sprutas in direkt i venen och når hjärnan per omgående. Den som väl börjat använda spruta nöjer sig som regel inte med annat.

Många är alltså redan fast i sitt missbruk innan de ens testat sprutan. Därför tror jag inte att det du skriver i sista stycket håller.

Håller med #21

#21 Nej, men är man så fast i sitt missbruk lär man knappast heller springa iväg till vårdcentralen och se till att få en garanterat ren spruta innan de injicerar.

#23 Tydligen gör folk det. Springer och får rena sprutor.
På nyheterna fick jag se att narkomaner till och med springer och testar sig.

#23. Det är väl det de gör. Om man läser länken som Hera lämnade i #17 så förstår man att det är så. Jag skulle ju förvånas om inte de "tunga" narkomanerna vill ha rena sprutor. Det vill ju alla. Det som avgör är suget. När sprutnarkomanen behöver sin drog och det inte finns rena sprutor att tillgå så tar han vad som helst, bara han får i sig drogen.

Min erfarenhet med missbrukare säger mig att det oftast är de riktigt tunga narkomanerna som tänker på riskerna (så länge inte suget övertar tankarna) och det är de som testar sig. Ofta är det de som, samtidigt som de drogar för fullt, försöker äta nyttigt och häver i sig en massa vitaminer. Självklart inte alla, men många. Den alldeles gröna missbrukaren är oftast rädd för att överhuvudtaget använda sig av spruta (som jag redan skrivit) och intar drogen på annat sätt till att börja med.

Det här är en jättssvår fråga. Att inneha narkotika är olagligt och då kan man fråga sig om det ska anses lagligt att bistå med sprutor och kanyler.

Men om man ser frågan i ett annat perspektiv så sparar man in otroligt mycket pengar för sjukvården genom att minska sjukdomar som hepatit C, HIV och AIDS sprids ännu mer.

#26…….och resten av alfabetet vad gäller hepatit. För att inte prata om alla blodförgifningar och annat smått och gott.

Hittade nu en sak som Danmark ska testa, skriva ut heroin på recept till tunga missbrukare; http://hd.se/utrikes/2008/02/25/heroin-paa-recept-provas-i-danmark/

Ska bli intressant och se om det leder till ngt bra.
Låter inte så, men man vet aldrig.

Jag tror att en förutsätning för att utforma en politik, som förmår uppnå önskade effekter, är att man är någelunda förtrogen med den verklighet, man försöker  påverka.

Jag ser flera inlägg, som utgår från stereotyper, och schablonbilder av vad narkomani, eller en narkoman egentligen är.

Narkomaner är INTE EN MÄNISKOTYP,  utan en lång rad individer, med individuella särdrag, precis som alla andra - Vissa drar sig kanske för att gå till en vårdcentral i en visssituation, andra inte, vissa är mer oroliga för smitta, andra mindre. Det är heller inte så at det finns två stadier av missbruk; Den roliga "smekmånaden", och det avgrundsdjupa tunga missbruket.

Mäniskor, rör sig i dalar, och toppar, upfförsbackar, och nedförsbackar mellan olika livssituationer, där dom är mer eller mindre motiverade att sluta droga sig, eller fortsätta.

Därför kan det finnas en poäng i att koncentrera sig om de faktiska resultaten, snarare än att spekulera i hur den enskiljde narkomanen reagerar på en eller annan åtgärd.

Inte dess mindre vill jag göra ett antal generaliseringar själv. Utgångspunkten för dessa är totalt ovetenskaplig, men har sin rot i gedigna egena erfarenheter. (Jag har levt i dess miljöer i bortåt trettio år som vuxen, och har erfarenhet av dem, redan sedan jag var barn, och tonnåring)

Såväl missbrukaren, som den rena rekreationskkonsumenten av droger, befinner sig vanligen i vad man skulle kunna kalla en "opossitionskultur" (Jag räknar i det här fallet inte med "husmorsnarkomaner" som går på legalt föreskrivna dämpande medel - emellertid tror jag att jag räknar kola-snortande överklassungdomar dit. men jag saknar erfarenhet av sistnämnda miljö)

När jag talar om en opossitionskultur menar jag en kultur, som har som grundförutsättning, att den radikalt motsätter sig flera av det etablerade normsystemets grundförutsättningar.

Där det etablerade normsystemet anser att polisen är samhällets värn mot kriminellt kaos, anser man kanske tvärtom att polisen snarare säkrar att en spontan utjämning av landets ekonomiska goder inte verkställs, Medans tjyvar upfattas som en samhällsfara av etablisemanget, upfattar kanske opossitionskulturen viss tjyvar som en slags "Robin Hood-er".

Det som etablisemanget upfattar som ökad välfärd i form av större ekomnomiska tillgångar per person, eller ökad komfort, som TV-apparater, bankomatkort, datorer, etc, kan ibland upfattas som "själslösa"attribut som påtvingas oss, och som vi tvingas acceptera om vi önskar delaktighet i samhällsgemenskapen. Soicialbyrån kan upfattas som en kontrollinstans snarare än som en tryghetsfaktor, och den information som går ut genom etablerade kanaler upfattas gärna som ensidig propaganda för ett system, som man inte uplever någon loyalitet inför.

Jag talar inte om en enhetlig oppossitionskultur, utan snarare om en väv av skiftnde oppossitionskulturer, med olika värderingar, som ibland är nästan omärkligt  sammanvävda i varandra.

Det behöver heller inte inte vara något socialistiskt/anarkistiskt influerat synsätt ( som var vanligt under 70-talet) som bär upp normerna - det kan lika väl (vilket verkar vara en tendens i senare tid) en cynisk egocentrisk upfattning om att den som i sista änden vinner, är den som har lyckats; "makt är rätt" mao.

Oavsett vilken legitimitet man tilmäter dessa opositionskulturer, och dess normsystem, är mitt påstående att dom de facto existerar, och tvingar oss att förhålla oss till det.

Vissa ledande gestalter förmår att politisera och skapa nämnda kuturers norm, på ett mycket självmedvetet sätt, medans andra så att säga Surfar,i total omedvetebnhet om saken på de vågor som ledargestalterna skapat, och däremellan finns tusen och en olika varianter…….

Men själva poängen med denna updelning, är bla.  att en mäniska som i förväg är delaktig av en oppositionskultur av nämnda slag, är som regel TOTALT IMUN mot "de signaler vi sänder" ! De signaler vi sändeer upfattas av vederbörande i 99,99 % av fallen som "systemets propaganda", vilket är tillräckligt för att kategoriskt avfärda dess innehåll !

De mäniskor som däremot INTE är en del av någon slags oppossitionskultur, blir som regel inte narkomaner. Vanligtvis provar dom inte ens hasch en gång. Och om dom gör det är utsikten till att dom så småningom skulle gå vidare till direkt missbruk, för att inte tala om intravenöst sådant, närmast obefintligt !

Dvs. att de signaler "vi sänder ut" huvudsakligen upfångas av de redan övertygade.

En annan poäng är att oppossitionskulturen som regel vinner på skräckpropaganda.  När Expressen beskriver haschet som "dödsknark", trots att ingen bevisligen någonsin lyckats röka ihjäl sig på hasch, eller när man på mjölkkartonger upmanar föräldrar som hittat en bit hasch i sonens jackficka att genast kontakta sociala myndigheter, eller rent av polisen, trots att den bara någelunda initierade är fullkomligt klara över att ett sådant tilltag riskerar att få direkt motsatt effekt, och att ett ingripande i tidigt skede, tillskynda den haschrökande sonen att ta ställning för oppossitionskulturens normer, eller i vissa fall rent av utgöra en fjäder i hatten, hos den rekreationskonsumerande sonen.

Då blir det en lätt match för oppositionskulturens ledande gestalter att framställa "etablisementets" retoriker som i sak okunniga alternativt intelektuellt oärliga.

Det hör absolut inte till vanligheterna att fok börjat injicera narkotiska preparat helt plödsligt en dag. Det vanligaste är kanske att man rökt hasch en längre tid. När man inser att allt tal om haschets farlighet är enormt överdrivet, gör man kanske den antagelsen, att påståendena om att amfetamin skulle vara vanebildande också är starkt överdrivna. De flesta kan också ta amfetamin en, två eller tio gånger, utan att bli minsta beroende av det. Det beror på många saker; har man något egentligt flyktbehov ? hur ofta tar man det ? (Det är skilnad mellan att ta det tio gånger över en femårsperiod, och tio gånger under en månads tid.) Hur mycket har man att förlora på missbruk (socialt, och ekonomiskt) och mycket annat.

Men amfetamin ÄR  i likhet med hasch vanebildande - bara mycket mer vanebildande. Först sedan man använt amfetamin en tid provar man kanske att injicera. Vid det laget är man som regel så djupt involverad i en opossitionskustur, att etablerade normer närmast lämnar en likgiltig, om man inte direkt harmas över dem. Jag tror det är ytterst sällsynt att mäniskor når detta stadium, utan att vara en del av en oppositionskultur innan.

Därför tror jag talet om vilka signaler vi sänder är ovidkommande ! Det berör knapast den som kan tänkas  att prova att injicera, och för den som inte är en del av miljön är valet, och tanken på att injicera vanligen så främmande at den förefaller totalt absurd, vare sig tunga narkomaner får det ena eller andra.

Änvidare menar jag inte att det det är sant att vi sänder signaler som legitimerar missbruk, för att vi under ordnade former ger tungt belastade narkomaner sprutor. Den signal vi sänder är att :"när en narkoman har nått så långt i sitt självdestruktiva missbruk, att han inte själv förmår att hantera det, utan att löpa risker, som en sund mäniska aldrig skulle ta frivilligt - då är vi  - för amhällets bästa om inte annat - beredda att hjäpa honom till ett liv, där han utgör en mindre fara för sin egen, och andras hälsa, än om han var utelämnad till att använda de kanyler han var i besittelse av, tills han kom över nya. " (Narkomaner använder ofta samma kanyl upprepade gånger - ibland flera dagar i sträck !)

OM inte detta budskap framgår tydligt nog kan man komunicera ut det verbalt, utan större omkostnader, och utan att det innebär någon direkt självmotsägelse, eller dubbelmoral.

Då ställs i stället frågan: Borde inte narkomanen få ta konsekvensen av sitt eget handlande ?

Frågan får mig att tänka på den 13-åriga narkoman jag mötte på T-centralen i stockhom 1976. Jag var själv tre år äldre, och det var han som lärde min dåvarande flickvänn att injicera.

Jag vet inte hur denna trettonåring blivit narkoman, eller varför. Jag vet bara att han drog runt mellan olika kvartar i ytterområdena, där stjäla och punda igen…..

Han levde ett till synes bekymmersfritt liv, som trettonåring. Det är inte helt otänkbart att han sedemera blev exempelvis tung heroinist. Skall han i så fall tilldelas fria sprutor, eller skall han stå sitt kast, och ta konsekvensen av de snedsteg han kanske gjorde som 11-12-eller 13-åring, och döen narkomans naturliga död ?

Själv arbetar jag som 47 åring, fortfarande med den last jag bar med mig från mitt brndomshem, för at bli en förnuftigare mäniska, för att ha koll på att det är jag själv som styr mig själv så att säga, och inte gamla skåprester ur ryggsäcken - men ibland dyker det upp beteénden hos mig som säger - "ups sån där vill jag inte vara varför gör jag/säger jag så ?" Det har inget med missbruk att göra i sig. Det är vbara en reflektion som jag tycker är värt att beakta i föreliggande resonemang. en 13-åring är inte mycket mer än ett barn…….

I mitt tycke blir en sån här strikt "konsekvensmoral" lätt aningen cynisk ! Om principen är den att en narkoman inte skall ha rena sprutor för att han ska ta konsekvensen av sitt handlande och dö den död som är "naturlig" för en narkoman, så är frågan ska vi rädda en narkoman med blodförgiftning, eller ska vi så sakta börja mäta ut kistlocket ? Skall vi räddda trafikoffer ? Vi vet ju att farten dödar, och kanske en bililst på en motorväg ska stå sitt eget kast ?

Eller gäller konsekvensmoralen uteslutande lagbrytare ?

Vad säger konsekvensmoralen om när din son kommer hem, och har fått AIDS ? Får han skylla sig själv, eftersom han vet at han tar den risken vid könsligt umgänge med homosexuella ? Gäller svensk lag, eller gäller den lag där han fått sjukdommen, och det land där homosexualitet är en förbrytelse ? Skall han få vård eller ej ? Och om homosexualitet blir förbjudet i morgon - vilken betydelse har det då ? Har moralen i fråga nån slags retroaktiv verkan ? I så fall hur länge ?

Eller kanske är den egentlige frågan vad vi vill, och varför ?

Kanske borde vi innan vi ger oss inn i diskussionen göra upp med oss själva om vi diskuterar utifrån ett rent emotionellt motiv, och anser att narkomaner bör straffas, för att vi inte tycker om dem, eller omvänt at vi vill beskydda dem till varje pris, därför att vi inte står ut med att göra skilnad mellan NÅGRA mäniskor alls.

Eller rör det sig om ett rent samhällsekonomiskt (rationellt)motiv, där det viktiga är vilken bestämd effekt en viss åtgärd får. (som exempelvis hur reducerar vi narkotikarelaterad kriminalitet, och smittospridning maximalt till lägsta tänkbara kostnad.)

Eller har man bara en eller annan helig princip om att "ont skall med ont fördfrivas"

Det enklaste vore kanske om man från början redovisade sina possitioner. (Âven om vissa av dem kan skymtas.

I annat fall riskerar man att snacka förbi varandra. Jag menar vad spelar det för roll, om En mäniska som arbetar inom narkomanvården, och har sina klienters välmående för ögonen i första hand försöker diskutera "problemet" med en mäniska, som egentligen mest anser att narkomaner är till besvär, så har dom totalt olika mål för sin politik. Kanske borde dom i så fall enas om vad man egentligen vill uppnå med utdelning av kanyler eller inte.

Om någon är har invändningar mot att "Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa…" ( vilket närmast låter som ett utdrag ur den svenska sociallagen…..?) Så skulle kanske diskussionen tas från grunden i stället. Kanske borde diskussionen snarare handla om hurvida vi ska ha en svensk sociallag över huvud taget, eller om vi skall överge den svenska modellen, för något mer nordamerikanskt, eller brassilianskt ?

Kanske handlar diskussionen snarare, om hurvida vi skall bygga ett samhälle på solidaritetens, och jämlikhetens grund, eller om vi heldre vill ha ett samhälle där var och en har rätt att roffa åt sig det han kan, och dom svagare får nöja sig med att acceptera sin plats  ?

Om det är probelmet kommer ju en välmenande socialarbetare eller liknande ingenstans genom att appelera till vare sig almänhetens väl, eller narkomanernas välbefinnande, eller rättigheter, eftersom diet i motståndarens ögon kanske rent av inte existerar några helt objektiva "rättigheter". Tvärtom kan motstpndaren i ett sådant fall ställa frågan "Var har du köpt dom "rättigheterna" nånstanns ?

Därför vore en fruktbarare utgångspunkt för den tänkte socialarbetaren , att påvisa hur de problem som upstår i ett sådant samhälle som motståndaren förespråkar kan drabba motståndaren själv, eller alternativt upger projektet till fördel för att genom god argumentation utställa sin motståndare så vitt möjligt inför enh publik, som förhoppningsvis är humanare sinnad……

Men jag har altså en känsla av att folk snackar förbi varandra en smula här inne, och jag tror inte vi vill desamma allihop……!

#29 Du skriver jätteintressanta inlägg, tänk bara på att det kan bli svårt/mycket att läsa med så mycket text i en och samma kommentar. Jag tycker att du verkar sitta på en hel del intressanta resonemang, ta gärna kontakt med mig om du även vill skriva ett längre inlägg exempelvis i form av en debattartikel eller liknande.

#29. Wow, du uttrycker så mycket av det jag försöker säga i mina inlägg. Helt underbart och så intressant. Du skriver t o m längre än vad jag gör , fast jag har läst vartenda ord för det du skriver säger så mycket.

Gör som Ida uppmanar dig ovan, ta kontakt med henne och skriv en debattartikel för du har verkligen mycket att berätta.

Ha, ha - helt underbart att det faktiskt är någon som orkar läsa hela mina inlägg…..!!!

Jag lätt engegerad. Antagligen som en förljd av att jag hvet med mig att dom är långa. Mitt engegement är min styrka men min långrandighet min svageht !!!

Saker som rör droger, och livsstilskriminalitet får mig aft det omkring mig hela mitt liv mer eller mindre. ( Ett av mina tidigaste minnen är när jag bads om att påstå det var grannen som körde - det var farsan - han var fråndömt körkortet efter att ha kört av en motorväg på fyllan. Morsan påstår att han hade bilen full av stöldgods en av gångenra) eftersom min mor ännu är i livet, skall jag inte diskutera hennes bravader….. Men därefter fick jag själv kompisar av ungefär samma stöpning så att säga, jag tror det ena är en följd av det andra…..

Själv anser jag inte att jag någonsin varit missbrukare. Särskiljt kriminell har jag inte heller varit.

Men jag känner ju för dem - mina polare, morsan, farsan.

I tonnåren väcktes mitt sociala/politiska intresse som förljd av de uplevelser min bekantskapskrets givit mig.m Kanske är det detta intresse, som avhållt mig själv från att välja mina vänners, bana ? Eller mina föräldrars ?

Men jag skriver mest för att jag tänder till !

Egentligen har jag inte tid. Egentligen borde jag dreja, spela musik, läsa sociologi, och sånt….

Så några artiklar skall man nog inte räkna med dessvärre. Faktiskt tror jag redan jag är skyldig keramikifokus en artikel först…..

Men tack för eerbjudandet i alla fall !

Någon skrev att sprutnarkomaner inte bryr sig och har kommit så långt i sitt knarkande att de (något i stil med "säkert inte bryr sig om att gå till en vårdcentral för att få en ren spruta").

Faktum är att kvinnliga narkomaner som finansierar sitt missbruk genom prostitution har färre könssjukdomar än genomsnitts-svensken, detta då de är bättre på att skydda sig. Troligen för att de är rädda om sig (hur motsägelsefullt det än kan låta när de trots allt tar narkotika som är skadligt).

Nu börjar dock sexköpslagen ändra på detta då det faktiskt blir vanligare att kunderna vill ha oskyddat sex och då sexköpslagen (som jag dock tycker är i grunden bra) gjort att kunderna på gatan blivit färre, och att kvinnorna som fortfarande "jobbar" där därmed tvingas att ställa upp på mer för att få kunder.

Jag är böjd att hålla med marnyman.