"Hur är det möjligt att inleda med ett erkännande av ungdomars strävan att klara sig på egen hand och sedan avsluta med tal om anställningsskydd, kommunens ansvar och hyresgaranti? Dessa ord talar ju om raka motsatsen till att klara sig själv."

Så du menar på allvar att det är bättre att samhället inte tar ansvar för att hjälpa ungdomarna att bli självständiga, att det är bättre att de lär sig det den "hårda vägen"? Menar du att du tror att detta skulle frambringa goda samhällsmedborgare? Om du tror att anställningsskyddet är utformat för att göra människor beroende av staten så blir jag nästan orolig.

"Jag har aldrig fattat varför det är bättre att få hjälp av staten än av mamma och pappa?" Men du, visst inser du väl att det är långt ifrån alla föräldrar som har ekonomiska möjligheter att försörja sina vuxna barn, att hjälpa dem till bostad och arbete. Jag förstår ärligt talat inte hur du resonerar..
Menar du alltså att det skulle vara bättre att vara beroende av sina föräldrar, bekanta osv. för att klara sin försörjning?

Staten är till för sina medborgare, för att det skall finnas sociala skyddsnät när detta behövs.

Den ideologi jag stöder är en ideologi som är solidarisk, och som inser att alla inte har samma förutsättningar i livet. Jag vill inte leva i ett samhälle där de ekonomiskt välbeställda glider fram i gräddfilen och resten tvingas skrapa rester från gatan..huu..jag blir så upprörd.

#0 Du sätter ord på mina tankar - tydligt och bra!

Tänk om vi levde i ett samhälle där lönen efter skatt räckte för att leva. Tänk om ungdomar redan efter sitt första jobb kunde få uppleva känslan av att försörja sig själva. Vilken självkänsla och kreativitet det skulle föda!

Nu tror ungdomar istället att de är oförmögna, och måste gå med mössan i hand och be statliga tjänstemän om nådig hjälp. I själva verket är det ju så att (s)taten har plockat;

• först en stor del av den peng arbetsgivaren tänkt ge den anställde
• sedan en stor del av den anställdes lön

…och allt bara för att Göran ska kunna stå där och smila och hota. "- Om du inte röstar på oss får du inga bidrag, ha , ha…"

Tänk om (s) verkligen lät !alla vara med"! Det hade varit solidaritet!

#1 "Jag förstår ärligt talat inte hur du resonerar.. Menar du alltså att det skulle vara bättre att vara beroende av sina föräldrar, bekanta osv. för att klara sin försörjning?"

 Låt mig reflektera något så kanske du förstår mig bättre.

Vi människor är alltid beroende av varandra - från vaggan till graven, även om vi ibland kan känna oss osårbara. Jag tror heller inte att oberoende i sig bör vara målet för en människa. Vi är sociala varelser. Jag tror emellertid att vi får ett rikare samhälle (bildligt talat) om vi tar en större del av detta ansvar för varandra direkt och inte indirekt via skattsedeln.

Min hang-up på socialdemokraternas s.k. solidaritetspolitik är att målet för dem tycks vara oberoende av medmänniskor men beroende av staten. Arvsskatt, gåvoskatt, änkepension, sambeskattning, bostadsbidrag, dagis, fritids är alla exempel på frågor där s politik gör människor oberoende av andra men beroende av staten. Det är en medveten politik som jag är oenig i - även om min oenighet ibland handlar om grad och inte nödvändigtvis art.

Jag har dock en invändning mot mina egna åsikter och det är insikten om allas vår själviskhet. Om skatterna sänks och ansvaret för solidariteten i samhället i större grad läggs på våra axlar som privatpersoner är jag rädd att vi skulle skygga undan och köpa prylar för pengarna istället. Parallellt med en förändring av bidragssystemen behöver vi en förändring av oss själva. Mindre materialism och mer medmänsklighet.

#2 "Nu tror ungdomar istället att de är oförmögna…"

Ja, vi måste få tillbaka tron på oss själva i Sverige. Det finns en konflikt mellan trygghet och frihet där vi idag tyvärr har valt trygghet in absurdum. Att leva handlar inte bara om överlevnad. Det handlar också om risker och möjligheter - och ansvar för de risker vi tar.

"Vi människor är alltid beroende av varandra - från vaggan till graven, även om vi ibland kan känna oss osårbara. Jag tror heller inte att oberoende i sig bör vara målet för en människa. Vi är sociala varelser."

Eftersom ditt inlägg handlade om försörjning så syftade jag givet vis inte till de sociala kontakterna. Naturligtvis är människor sociala varelser som mår bra av att ha sunda sociala kontakter med andra människor; såväl familj som arbetskamrater och vänner. Att vara ekonomiskt oberoende av sina föräldrar och vänner utesluter ju knappast att man har en god relation till dem. Jag skulle snarare tro att relationen förbättras när den unge människan inte behöver vara beroende av sina föräldrar för sin ekonomiska försörjning..