Jag såg tyvärr inte programmet. Men ja, det finns nog en del som tror att drömjobbet ska söka upp dem.

En undran bara…. de som har barnomsorg 3 timmar om dagen har ju kanske lite svårt att sitta 30 timmar i veckan hos arbetsförmedlingen..

Något måste göras för de som har barnomsorg, tycker att det är alldeles för lite tid för att hinna med något…

#1 Absolut, men de som har barnomsorg 3 timmar om dagen kan ju sitta på Arbetsförmedlingen de timmarna och sedan söka hemifrån resten av tiden. En del kommuner erbjuder för övrigt mer än 15 timmar barnomsorg för arbetslösa.

Ja det blir 15 timmar i veckan om man har 3 timmar om dagen :)

Det är bara att 3 timmar hinner man inte så mycket på..

Jag är mammaledig, men jag har 5 timmar om dagen fast bara 3 dagar = 15 timmar i veckan det med

Det tycker jag är bra, men skulle jag vara arbetslös så skulle jag nog vilja ha 5 timmar, 5 dagar i veckan…

Du vet här är det lite idiotiskt…(nu utgår jag bara från de flesta dagis i min kommun…)

"Daglediga" får lämna sina barn kl. 8.30-11.30.

Arbetsförmedlingen öppnar kl.9.30, banker, affärer kl 10.00,)några få undantag), och tyvärr är det dessa tider på dagis som gäller, för dagisen vill helst undvika att så många barn äter på dagis( de äter kl 11.45, 12.00)

Inte så lätt för dagis att göra undan tag, då det är dessa "riktlinjer" de fått…

vi har stora debatter, vi föräldrar om detta

Varför jag har 5 tim, 3 dagar i veckan beror på att jag har långt till mitt dagis…

…kanske blev en annan tråd ;)

Att söka jobb 30h i veckan är ju sanslöst. Jag har själv suttit på en åtgärd där man skulle söka jobb  8 timmar om dagen och tro mig, det finns INTE så många jobb att söka så att man behöver sitta 30h i veckan…

#3 Det där kan ju vara ett problem. Å andra sidan öppnar ju banker och affärer samma tider för alla, arbetslösa, mammalediga, arbetande… ja, alla.

#4 Det beror kanske på var man bor, vilken typ av jobb man söker och området man söker i?

Jag tycker det är lite skumt med den delen av förslaget att även alliansen tycker det ska finnas många anställda rådgivare som hjälper de arbetssökande. Det är ju en gammal sossetanke att man ska anställa massor av människor som ska "ta hand om" och kontrollera andra människor.

Det räcker ju med att ha AF:s lokaler öppna (och lite senare på kvällen än till 16.00) så kan ju de arbetssökande prata med varann & få tips, råd och ett större nätverk i sitt sökande. (eller så kan man sitta på biblioteket och läsa hela landets morgontidningar också)

Om det verkligen är så att man fysiskt ska sitta i arbetsförmedlingens lokaler så tycker jag det verkar som ett dåligt förslag. Inte kan man spendera 30 h i veckan på att söka jobb. Då blir det ju bara att man massproducerar ansökningar. Tror dessutom att många tappar orken och gnistan för hur kul kan det vara att spendera dagarna i arbetsförmedlningens trista lokaler?
Det borde gå att hitta bättre sätt att ställa krav på. 

Oskar

#7 Håller med

Nu finns det ju också arbetsförmedlare som går runt hos alla små o mellanstora företag på alla orter för att intervjua, fiska fram & "påverka" ägarna till att ta tag i och anställa fler…
Detta är en verksamhet som de inte gjort så stor affär av, men den finns och förekommer, nästan alla högkonjunkturer. (ville bara poängtera det, att det finns dom som fått jobb tack vare AF:s jagande)

30 timmar i veckan, på arbetsförmedlingen……….? Aldrig i livet. Vad är det för påhitt? Var i Sverige finns alla de jobben man kan söka genom att sitta 30 timmar i en lokal? Det finns redan krav på arbetssökande, i alla fall då jag har varit arbetslös. Jag har inte kunnat sitta hemma och rulla tummarna utan har både fått besöka arbetsförmedlingen och bevisa att jag sökt jobb och fått hemskickat förslag till olika jobb som jag sen måst söka, annars skulle jag förlora ersättningen från A-kassa. Var i landet har man det så lugnt som arbetslös, att man kan sitta hemma och vippa på foten hela dagarna och ändå få ersättning? De kommunerna måste jag ha missat, och jag har ändå bott i några stycken.

Det är klart att det är dåligt om ansökningar massproduceras. Jag tror dock att så inte är fallet på många platser, exempelvis i Stockholm. Det finns möjligheter att utöka området man söker jobb i exempelvis.

Tycker att Af handläggare kunde finnas tillgängliga lite längre, hos oss går handläggarna hem kl 15.30(iallafall i höstas vad jag hört), men lokalen att använda Af datorer finns tillgängliga till kl 17 tror jag.

Jag som inte mår riktigt bra, tänker inte söka i andra städer då jag inte klarar av att åka buss en längre bit. Hur blir det för oss? Vi som inte är riktigt kapabla till att söka jobb som friska?

sjuka arbetslösa får ingå i ett projekt som heter "Verksam" i våran kommun där de sjuka arbetslösa går och arbetstränar på olika arbetsplatser där chans till ledigt jobb finns.

Verksam är ett samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

http://www.ams.se/Article.aspx?C=333&OC=333&A=66341&AP=0

Hera! hör med din f-kassa och A-förmedling om det finns nåt sånt där du bor.

Jag har varit nöjd med den hjälp som jag har fått iallafall

#13 Ursäkta min nyfikenhet, men vad är det för sjukdom som omöjliggör bussresa men möjliggör arbete?

jen: Den arbetsträning jag ska gå på är som ett dagis. Du pysslar med olika saker osv. Jag hade hellre sett att man fick arbetsträna på arbetsplats där man sedan kan få jobb om man sköter sig.

Det enda jag får ut av "dagiset" kommer ju vara att göra annat än sitta hemma om dagarna. Jag vill få ut mer. Lära mig något.
Tyvärr ser det inte ut att finnas ännu i HBG.

#13 Jag är också nyfiken på att veta vad som hindrar dig från att åka buss till ett arbete?

Hm, det finns olika anledningar till att man inte klarar av att åka buss och sådant. Jag känner ett par stycken som får panik på t ex buss, tunnelbana i affärer och dylikt. Det är faktiskt ganska hemskt att se. Däremot har båda haft arbete, till och från. Ibland har det gått fint, ibland inte. Det beror på vilken typ av arbete det gäller. Det finns trots allt arbetsställen där det inte är trångt och fullt av folk. Att det finns folk som faktiskt lider av dessa problem trodde jag de flesta visste om i dagens Sverige.

Här kan jag förstå om Hera inte svarar om det är samma problem hon lider av som mina bekanta, för det är ett rent helvete. Vi som inte lider av detta kan skatta oss lyckliga.

Jag väljer att inte dela med mig av mina problem. Men jag kan berätta att det lever många som har samma problem som jag, och vi bör inte bli tvingade till sådant vi helt enkelt inte klarar av.

#19 Jag klara inte av att försörja vuxna människor…. behöver jag inte betala skatt då menar du?

KLarar man inte jobba, gör man inte det. Klarar man inte åka buss gör man inte det. Alla som jobbar klarar av att betala skatt. Fattar inte din fråga.

Skatt betalar vi väl vad vi än gör???? Även när vi är arbetslösa och sjukskrivna. Ibland betalar vi t o m skatt på skatten .

Alltså jag tror att det inte finns några personer överhuvudtaget som inte kan jobba. Är det så att man orkar ta hand om t.ex. ett husdjur så borde man även orka jobba med barn eller liknande.

Och är det så att man måste åka buss och inte klarar av det så går det förmodligen att hitta andra lösningar.

#22 Du betalar skatt på skattade pengar ja, men vem får du pengarna av? 

Det är ganska infantilt tycker jag att man ska tro att andra ska betala åt en bara för att man inte tycker att man ska behöva bidra till sammhället.

#23 Jag får pengarna från den Kommun där jag bor då Kommunen är min arbetsgivare. Jodå, jag har jobb. Åker antingen bil eller buss till jobbet, då jag bor en bit i från själva samhället, inga problem. Skulle nog kunna cykla också om jag ansträngde mig, skulle väl bli ca 14 km fram och tillbaka i en härligt kuperad terräng.

För min del kan jag tycka att det är ganska "infantilt" att tro att alla fungerar lika. Det finns de som har enorma problem att överhuvudtaget ta sig utanför dörren. Tänk dig själv hur det skulle kännas. Det finns mycket svårartade psysiska problem som gör livet näst in till omöjligt för vissa. En människa med svåra tvångshandlingar t ex, kan vara så illa däran att han/hon inte gör annat än fixerar sig vid olika ting. T ex tvättar händerna i timmar, ställer en pryl på exakt rätt plats och det kan ta timmar. En del kan inte lämna lägenheten utan att ha en massa grejer för sig som också kan ta timmar osv osv. Lika kan det vara med att ta sig från en plats till en annan, via buss eller vad det nu kan vara. Det kan vara en total omöjlighet för en del, fast då beror det oftast på panikångest.

 Att säga att personer med problem av olika slag inte vill bidra till samhället tycker jag är ett okunnigt och arrogant sätt att uttrycka sig. Empati skulle inte sitta i vägen. Det finns, självklart, de som absolut inte vill jobba och gör allt för att slippa. Parasiter finns i alla samhällen, både i insekters och däggdjurens, ja t o m i växternas. Men att dra alla över en kam och säga att de inte vill är helt ofattbart. Trodde nog att vi i dagens upplysta samhälle visste bättre än så. Förr i tiden, när vi var så gott som livegna, ansågs vi som avskum och drägg om vi inte kunde arbeta, dessutom var vi lata ansåg de besuttna. Vi t o m skickades på fästning om vi inte hade arbete. Å andra sidan så arbetade folk ihjäl sig för noll och ingenting nästan. De svalt och barnen svalt. Även om vi kommit en bit i från den tiden så har tydligen inte åsikterna ändrats nämnvärt. Huvva.

Jag arbetar inom vården och har arbetat med det mesta där. Psyk, olika avdelningar på sjukhus, äldreomsorg, missbruksvård osv osv. Har sett en hel del genom åren. Tack och lov har jag lärt mig innebörden av ordet empati utan att för den skull bli velig.

Nu skriver jag inte ang Heras problem bäst att tillägga. Jag känner inte henne och hon inte mig. Vet ingenting om hennes problem och har heller inte med det att göra. Skriver rent allmänt. Verkligheten är sådan att det finns de som inte kan jobba av olika anledningar. Ska de jobba så hamnar de inom olika typer av arbetsträningar där pengarna också kommer från försäkringskassan eller något liknande. Alltså skattade pengar från oss alla andra som jobbar. För en sådan sak, som att göra livet något så när meningsfullt för någon annan medmänniska, betalar jag gärna skatt. 

Ska man vara krass (och då menar jag krass) så kan, i alla fall jag, säga att skulle jag vara sjukskriven en längre tid så tar jag igen vad mina föräldrar och deras föräldrar betalat genom åren. De var aldrig sjuka och har betalat mycket skatt och även fackavgifter som de aldrig nyttjade.

En sak till, glöm aldrig att vi alla kan hamna i en situation där vi kan bli beroende av "bidrag" av en eller annan orsak. Vi är bara människor och allt kan hända.

charlie: Du har rätt vriden verklighetsuppfattning om du verkligen går runt och tror att ALLA är kapabla till att jobba.
Och varför dra upp att om en person har husdjur, kan den jobba? Tro mig, det finns många som inte har husdjur som inte kan jobba. Det finns 1000skäl till varför personer är oförmögna till att jobba.

Och du tror att de personer sitter hemma och tycker andra ska betala för dem? HALLÅ? Vakna.
Det finns de som hade gjort allt för ett jobb, för att slippa sjukdommen eller problemet som de har.

#23

Alltså jag tror att det inte finns några personer överhuvudtaget som inte kan jobba. Är det så att man orkar ta hand om t.ex. ett husdjur så borde man även orka jobba med barn eller liknande.

Du lever i en fantasivärld om du verkligen tror att det är detsamma!

att ha ett husdjur är socialt sällskap, som du inte "stämplar in" hos.

Har du arbetat på dagis någongång? Det har jag, och där kan man verkligen inte ha några problem av olika slag.

Jag förstår faktiskt inte hur du kan jämföra att ha ett husdjur med att arbeta?

jag bara undrar…

… vad skulle 30 timmar i veckan på en arbetsförmedling ge mig i ökade möjligheter att skaffa ett jobb. Om jag letar efter ett jobb så finns för det första lediga jobb på deras site, vilket jag kan kan söka på hemma, på bibliotek eller någon annanstans där en dator står. För det andra så finns det en mängd av jobb att hitta i alla dagstidningar vilka jag lättast hittar på mitt lokala bibliotek alternativt på deras nätupplaga. För det tredje så vill jag ha ett jobb så vet jag vilken kompetens jag har och vilka arbetsplatser jag kan tänka att avlägga en visit på. För det fjärde så blir min arbetslöshet utdragen så får jag väl se till att på något vis underhålla min kompetens genom att studera, läsa själv mm. För det femte …….

Detta förslag verkar för mig helt absurt. Varför ska jag om jag blir arbetslös tvingas in i en kontrollerande fålla. Det låter som en gammal sovjetisk 5-årsplan där samhället har en plan och individen inte behöver tänka och ta något ansvar. Med dagens arbetsmarknad och de nya företagen som växer fram så är jag säker på att man blir mer attraktiv på marknaden om man är kreativ och kommer med egna lösningar.

#28 Millex, alla är uppenbarligen inte som du.

Många behöver en spark i baken för att få något gjort. Andra behöver hjälp med att utforma sitt CV, formulera vilka meriter och tidigare erfarenheter man har, kanske inte bara från arbetsmarknaden. Många behöver kanske bara en lliten hjälp med självförtroendet.

Varför inte göra arbetsförmedlingen till en liten work-shop där arbetslösa kan hjälpa varandra, med handläggares stöd. Det ger ju dessutom den sociala samvaro många arbetslösa saknar och känslan av att vara betydelsefull och en i teamet.

Jag tycker inte att det är ett helt dumt förslag.

#29 Men 30 timmar i veckan är väldigt mycket tid. Det är helt rimligt att att någon form av motprestation sker när någon typ av bidrag/ försäkring utgår, men att lägga ribban på 30 timmar/vecka blir inget annat än en förvaring. Att skriva/formulera sitt CV och få ett stöd av handläggare fyller inte ut den föreslagna tiden för en långarbetslös.
När det gäller den sociala samvaron så går det kalla kårar längs min ryggrad om man skapar grupper av arbetslösa som ska stötta varandra och stärka varandras identitet för att känna sig starka.  

Vi ska också ha klart för oss att en arbetslöshet kommer vi alltid att ha, i det finns det en politisk enighet. För tanken om den fulla sysselsättningen är en Utopi. Så att på detta vis samla ihop alla arbetslösa för att skapa en krystad verksamhet verkar som ett dåligt samvete hos statsapparaten.

visst finns det folk som behöver en spark i baken ibland, det håller jag verkligen med om.

Men jag tycker nog att man ska vänta lite med alla skärpta regler tills det verkligen FINNS jobb till FLER arbetslösa.

DÅ är det dags att sparka de "lata" i rumpan.

för just nu finns det inte så mycket man kan sparka dom till.

men alla arbetslösa är ju inte lata

Jag tror aldrig det kommer finnas så många jobb att söka så att man behöver avlägga 30 timmar i veckan. Faktiskt. Men visst behöver vissa en spark i baken. Men man ska inte ha ett plågsamt tvång bara för att man inte lyckats hitta ett jobb.

#26, 27 Min egen erfarenhet av människor som t.ex. har hundar och är arbetslösa är att de minsan kan promenera med sin hund i timmar om dagarna. Människor som jag känner som kan ta hand om sin hästar, mocka etc.

För att använda ett välkänt begrepp

- Det är som att sparka på de som redan jobbar…

En hund är ett sällskap, ett jobb är ett arbete. Det krävs lite annorlunda saker där.

Men varför drar du upp husdjur. Alla arbetslösa har inte husdjur!

#29 "Varför inte göra arbetsförmedlingen till en liten work-shop där arbetslösa kan hjälpa varandra, med handläggares stöd. Det ger ju dessutom den sociala samvaro många arbetslösa saknar och känslan av att vara betydelsefull och en i teamet.

Jag tycker inte att det är ett helt dumt förslag."

Kan inte låta bli att reagera på du skrev. *Herregud*

Varför inte samla alla små puckon i en liten fålla och se om de gör nått bra av sin situation när de ser att de finns andra som dem? -Du får det att låta som att af är nån form av AA-möte som pysslar med halvblåsta oduglingar.

#16 Hera, fråga arbetsförmedlingen om du inte kan få gå ut i praktik istället, sitta och pyssla med "dagissysslor" hela dagarna kommer man ingen vart på. Speciellt om du själv inte känner dig speciellt intresserad. Visar du intresse för att göra någonting åt din situation som du tror fungerar kommer antagligen din handläggare se detta och ge dig en chans.

Att vara arbetslös och kräsen idag går inte, oavsett vad man har för kompetens. Det krävs dock inte så mycket mer än erfarenhet för att ta sig framåt, utbildning är inte ens alltid den främsta meriten. Spendera 30 timmar i veckan på att sitta och fila på en möjligt tom CV och söka jobb man aldrig kommer att få verkar för mig helt obegripligt.

Jag förstår frusturationen över den stora arbetslösheten och irritationen över att behöva betala för andra, men jag tror framförallt att det är sättet vi söker jobb på som leder till sysslolöshet, den ständiga väntan på att få svar på sina inskickade ansökningar.

Vill man ha ett jobb så tror jag de flesta av oss vet hur man verkligen gör. Om man inte vet det kan man ju alltid läsa #28 inlägg. Detta knep är för mig beprövat och ledde till att jag snabbt klättrade framåt på min arbetsplats.

Jag är lika irriterad som alla andra på att det lider så stor arbetslöshet. Jag tror att många upplever det som att de inte FÅR något arbete, kanske får de inte ens chansen till att komma till en intervju, vad detta beror på kan man ju undra över?

#34 Det är så att det finns en överrepresentation bland hästägare, hundägare etc att vara sjukskrivna.

Om det är så att man orkar ta hand om en hund, hur kommer det sig att man inte orkar gå till ett arbete?

#36 Visa mig siffror på detta.
Om det skulle vara så, kanske det är som med min mamma.
Hon blev förtidspensionerad pga sin ischiasnerv. Hon skaffade hund för att inte enbart ligga i sängen hela dagarna.
Men hon kan inte jobba för det. Trädgården funkar fint och kortare rundor.

Så det du skriver är inte sant. Bara för att man har ett djur är man inte förmögen till att jobba. Men som sagt, visa gärna de siffrorna som säger att det är fler arbetslösa som har djur än som inte har det.

#36 nu spårar kanske tråden ut lite om sjukskrivna istället för arbetslösa.

Jag har häst, vilket jag hade även innan jag blev sjukskriven pga olika sjukdommar som i sin tur ledde till depression,utbrändhet och även fibromyalgi.

att gå och arbeta i en stressig fabrik hade inte alls gått med mina besvär då. men att åka till hästen var en chans för mig att tänka på annat plus att jag kunde göra allt i min egen takt. Vilket oftast tog 3-4 timmar istället för ca 2timmar som det tog när jag var frisk.

både min doktor,sjukgymnast plus min handläggare på FK tyckte det var bra att jag hade någon form av stimulans som ledde mig mot en friskare tid  Vilket det har lett till imitt fall!!!

men nu handlar det om arbetslösa, och bara man är frisk så kan man ju i stort sett söka vilket arbete som helst.

Och är man sjuk OCH arbetslös, så ska man inte stämpla utan istället vara sjukskriven tills man kan vara arbetsplatssökande.

Nu har jag svamlat klart

#36

Omvänt, det finns många människor som har en häst eller hund för att ORKA JOBBA!

Min egen häst var ett stort stöd för mig "Tunga dagar"

i mitt stall fanns det en sjuksköterska som en gång kom till stallet och sin häst. Hon var helt utarbetad och sa att om hon inte hade haft sin pålle så hade hon inte orkat med sitt jobb..

Häst eller hund ger en mycket glädje och rekreation. Det behöver nog de arbetslösa också.

Jo, jag vet att jag hamnade utanför tråden…:)

Här är min "Till himmelens stäpper gångna Garonne"

//CarlS

#39 vad fint skrivet om din häst!!!

#40
Tack Jen! Saknar den gamla märren ännu! :)

Varför utgår man i från att alla arbetslösa sitter hemma med skammens rodnad lysandes så skarpt, att man måste sättas i en grupp med andra likasinnade för att "lära" sig att inte skämmas? I dagens läge är det väl knappast någon nyhet att arbetslösheten är stor. Social kan man vara även som arbetslös………faktiskt. Aktiv måste man ju också vara eftersom man ju ska bevisa att man söker jobb hela tiden.

Kan heller inte förstå att det, med all information som finns, idag kan sitta någon och känna sig förnedrad för att han/hon har jobb och betalar skatt så att de som inte har kan överleva. Jösses, nu för tiden kan vem som helst, när som helst bli utan jobb. Ingen sitter trygg längre. Vad gör han/hon själv om det skulle råka hända sig så att han/hon får gå från sitt arbete och sälla sig till de arbetslösas skara? Eller om han/hon skulle skada sig eller drabbas av någon sjukdom så att han/hon inte längre klarar av sitt jobb och måste gå sjukskriven, vad händer då? Tar vederbörande inte emot A-kassa eller sjukpenning då med motiveringen att jag vill inte ta från de som jobbar?????? Tillåt mig tvivla.

#42 Jag tror inte de som tycker så vet det så länge de själv ej drabbas    tyvärr

Jag häpnar, det är allt jag kan säga.

Det är helt makalöst hur vissa väljer att tolka det jag skrev om social samvaro som något nedvärderande och negativt. DET ÄR EN AV DE SAKER JAG HÖRT ATT MÅNGA MÅR SOM SÄMST AV, att inte träffa andra människor (motsvarande arbetskamrater) och inte känna sig behövda. Men jag har säkert fel jag som inte vet något om hur hemskt det är att vara arbetslös. Jag har aldrig rubricerat det så, men visst har även jag gått sysslolös i perioder.

Det var väl återigen en öm tå men jag försökte faktiskt bara se det positiva med att möta likasinnade och då menar jag inte lata som ni uttryckte det.

Fast egentligen finns det väl inte en knivskarp gräns mellan att jobba och inte jobba? Jag ser det mer som en glidande skala… En del jobbar inte alls…en del jobbar lite…en del jobbar lagom…en del jobbar massor…osv… Skillnaden är bara att vissa får lön och har ett anställningskontrakt, andra inte. Vad vill jag säga med det? :) Jo, att det är en otroligt skillnad på att jobba och jobba. Det finns nog en hel del som tar det ganska lugnt på jobbet…en hel del så pass lugnt att de inte jobbar mer än de som är arbetslösa…tyvärr… 

Ja kanske lite utanför ämnet men ändå. :)

#45 Dessa människor borde i så fall ge plats åt arbetslösa människor som skulle kunna jobba mycket bättre och inte vill annat än att jobba. Men det finns annat som sätter stopp för det, men det hör kanske inte heller hit.

# 45 VÄLDIGT bra skrivet. Debatten kan bli väldigt ensidig lat eller inte lat:) Tycker inte alls att du är utanför ämnet utan snarare för ämnet vidare. Ibland undrar jag ärligt talat hur kan en del förbli friska i detta stressiga samhälle? Är det enbart bra gener eller tar de i för lite helt enkelt  De kanke får jobba lite hårdare så att de också kan sälla sig till de utbrändas skara  filosofi!

#45

ja, mycket bra skrivet! du har helt rätt i det!

tyvärr är det de "duktiga" och en del som ställer upp för sitt arbete till 110% som tyvärr blir sjukskrivna pga att de har jobbat  för hårt medans "latmaskarna" kan fortsätta i sin lilla dvala utan problem alls.

det gäller naturligtvis ej alla, men vissa

#47 Det kanske handlar om arbetsmoral eller stort ansvarstagande för sig själv och sin familj? Det är bara en tanke och jag kan tyvärr inte låta bli att påstå att så är fallet i mitt och mina närmaste bekantas situation. Jag tycker att det känns som ett slag i ansiktet när du insinuerar att folk "tar i för lite" när människor jobbar och studerar till 150% för att nå sina mål och göra nytta i samhället. Skapa vår berömda och oslagbara välfärd bland annat.

Men visst är det underligt att somliga inte kan göra ett handtag medan andra jobbar för två.

# 49 Jag tycker väl för min del att det inte är konstigare att jag insinuerar att EN DEL som är ute i arbetslivet "tar i för lite" än att som du säger i # 29 att många arbetslösa behöver en spark i baken.

 Jag tycker att Oskar vände debatten på ett fenomenalt sätt och det verkade ju du också tycka av vad jag förstår i ditt inlägg i#46. Eller är det så att det beror på vem som skriver?

Insinuerade inte han samma sak egentligen och jag spann vidare på resonemanget utifrån mina erfarenheter. Har du tänkt på att det kan kännas som ett slag i ansiktet på andra människor när man insinuerar i tråden att inga är sjuka överhuvudtaget. Att om man t.ex. har en katt som ligger och spinner i soffan, eller går ut i friska luften och försöker hämta kraft tillsammans med en hund så är man kapabel att jobba på dagis:) Varför reagerar du inte på det och förstår att det kan kännas som ett slag i ansiktet på människor? Är det mer okej att säga så än att det finns EN DEL arbetsföra människor som kanske inte är så överdrivet arbetssamma? Husdjur börjar ju det t.om. pratas om att man ska rehabiliteras med på remiss nu för tiden.

Du utgår givetvis ifrån dina egna erfarenheter och jag gör självfallet samma sak. Min erfarenhet då jag var ute i arbetslivet var att EN DEL mest går till jobbet och "plockar ut" lönen. Det är väl också vad Oskar "insinuerar" som jag uppfattade det när han säger att en del jobbar så pass lugnt att de inte jobbar mer än de arbetslösa. Det jag vill säga med detta är att vi inte ska dra alla över en kam. Som blombuketten säger så klokt, det finns parasiter i alla samhällen både hos däggdjuren, insekterna ja t..om. växterna.

 Men det är just det som vår nuvarande regering gör enligt mig drar alla över en kam när de skär ner på ersättningarna. För det drabbar ALLA arbetslösa och sjukskrivna urskillningslöst. Det är enligt mitt sätt att se det fruktansvärt, för vi är många som är kroniskt sjuka och har sjukdomar som går i skov. Som Maud Olofsson sa i en debatt. Vi måste kunna ta hand om de kroniskt sjuka, därför så måste så många som möjligt arbeta. Om vi får sänkta ersättningar försvårar det ytterligare för oss att ta oss ut på arbetsmarknaden. Kroniskt sjuka får inte mycket ekonomisk hjälp till att omskola sig och om vi någonsin ska ta oss ut på arbetsmarknaden igen så hjälper inte sänkta ersättningar då vi väldigt ofta får bekosta våra utbildningar själva.

 Står det kroniskt sjuk i läkarintyget så vill samhället inte hjälpa till. Då tycker jag att det inte är för mycket begärt att vi åtminstonde slipper att drabbas av åtstramningar för att överhuvud taget ha en chans att ta oss tillbaka. Att försämra för oss är verkligen "ett slag i ansiktet". Nu talar jag för ALLA kroniskt sjuka inte enbart mig och de som jag känner. Vi blir inte friskare för att regeringen säger att alla ska ut och jobba så fungerar det inte i det verkliga livet. Arbetsgivarna blir heller inte mer välvilligt inställda till att anställa oss.

Dessutom så kan effekten bli så att kroniskt sjuka som väldigt ofta har dåligt immunförsvar slås ut ytterligare om man tvingas att arbeta med bl.a. influensadrabbade och magsjuka personer som "väljer" att gå till jobbet om arbetsgivaren väljer att utnyttja förslaget om sjukintyg från första dagen. Snacka om att vi jobbar i motvind:)

Så då är min fråga. På vilket sätt tar regeringen sitt ansvar för de kroniskt sjuka när de sänker ersättningarna rakt av?

#50 Nej Lisbeth, det spelar ingen roll vem som skriver. Men som du själv nämner så reagerar jag självklart starkare på sådant som berör mig själv eftersom jag inte vet hur det är att vara sjukskriven. Jag tror för övrigt att man menade att det finns många som bär hö och hoppar med sina hästar, men kan inte ägna en endaste timme per vecka till annat arbete.

Aha jag trodde att man menar det man skriver men jag kan ha fel. Tyckte att det stod hundar:);)

Egentligen kan jag inte förstå att det ska vara så svårt att tänka sig en situation där man själv drabbas. Någonstans bör man ju ändå förstå att man, helt plötsligt, kan bli arbetslös eller sjuk. Så fungerar det i verkligheten. En del har tur och går genom livet med jobb och ingen sjukskrivning. Andra gör det inte. Fortfarande hävdar jag att man aldrig ska glömma att man själv kan drabbas och man kan drabbas hårt. Ung eller gammal, spelar ingen roll. Tror faktiskt att vi lite överlag behöver lära oss att tänka utanför det som händer precis runt oss själva, just nu.

Tänk er att ni blir rullstolsbudna, synskadade, får någon typ av nervskada………vad tror ni händer? Arbetsgivarna står på kö för att anställa oss då? Knappast. Då kommer vi hamna på någon slags arbetstränning om och om igen. Lönen betalas via skattemedel. Ja, har vi tur är vi ute på någon typ av jobb som är gratis för arbetsgivaren men fortfarande kostar för alla som arbetar. Kostnaden för att handikappsanpassa själva arbetsplatsen går via skattemedel och det är inte billigt. Det är verkligheten. En annan verklighet är att är man kroniskt sjuk så finns inget större intresse för en arbetsgivare att ha en kvar. För rätt som det är måste man stanna hemma för att sjukdomen slår till. Hur länge tror ni man orkar rehabiliteras i det oändliga för det är det enda man kan få som sysselsättning?  

Trots allt och med sanningen i vitögat så lever vi i ett samhälle där sjuka inte är så hjärtligt välkomna till arbetet. Jag kan förstå att det är svårt för en som aldrig drabbats själv att förstå hur verkligheten ser ut när man drabbas. Det låter som om vissa tror att man sitter hemma och viftar på foten och har det så bra tillsammans med alla sina husdjur. I själva verket är det en kamp för rätten att existera, för de allra flesta bäst att tillägga.

När politikerna så vill så riktar de in oss på olika saker. Nu gäller det arbetslösa och sjukskrivna. De äter upp samhället och fuskar så till den milda grad så ekonomin håller på att rasa i hop. Vi andra är som en skock får och samlas i fållan och tror att det verkligen är så illa. Genom att sänka ersättningen får vi bort fuskarna…………ha ha. Vem tror på en sådan dum idée? Dem kommer vi inte åt genom en sådan sak, de vi kommer åt är de som inte fuskar och verkligen är "riktigt" arbetslösa eller sjuka. De får det ännu jobbigare att existera och känner sig ännu mer misstänkliggjorda. Den som vill fuska kan ALLTID göra så. Det är inget nytt, så har det alltid varit.

På en som orkar bära hö och hoppa hästar går det massor som inte orkar göra detsamma. Fortfarande har jag inte sett några siffror på att de som har hästar och andra husdjur är överrepresenterade som sjukskrivna. Till dess att jag ser dessa siffror så tror jag uppgiften är tagen ur luften. Jag tror personligen att de allra flesta sjukskrivningarna är arbetsrelaterade. Både fysiskt och psykiskt. Stress tror jag är en stor faktor då den ofta är stor för oss nu för tiden. Vi ska hinna med arbete hela dagen, familjen resten av dagen med alla aktiviteter som där hör till.

De som är arbetslösa kan mycket väl känna sig utanför den sociala gemenskapen, visst kan det vara så. Men det är det sociala arbetsgemenskapen, inte att sitta med andra arbetslösa och diskutera sin arbetslöshet. Självklart kan det finnas en och en annan som tycker det är bra, vi är ju inte stöpta i samma form, men flertalet upplever det endast som ännu mer jobbigt, tror jag. Man vill ha ett jobb helt enkelt, inte något alternativ sysselsättning.

#52 Jag kan ju inte mena någonting som någon annan skriver. Jag säger bara att det är ett exempel, att man orkar med tunga lyft och fysisk aktivitet, men man kan inte ens jobba med telefonförsäljning tex hemifrån? Tror i alla fall inte att vi kommer längre än så, vi har delade meningar om det. Också.

#53 Jag har aldrig påstått att det är svårt att sätta sig in i en sjukskriven persons situation, jag skrev att jag reagerar starkare på andra uttalande eftersom det rörde min egen situation.

Jag är väl medveten om att arbetsmarknaden inte står med öppna armar för rullstolsbundna personer. En del jobb kanske passar, men väldigt många gör det nog inte och det har jag givetvis respekt för.

Det är inte heller så många som verkar se möjligheten till eget företagande, där du kan syssla med din egen veksamhet till och med hemifrån.

Nu är ju inte alla sjukskrivna i Sverige sjuka på precis samma sätt. Tex en person med fibromyalgi kan ha jättesvårt vissa dagar att tex torka av bordet eller spisen för att kroppen säger "STOPP DET HÄR GÖR ASONT".. andra dagar mår personen bättre och behöver oftast "komma ikapp" med husliga saker som den ej har hunnit pga sin jäkla verk samt att man kanske vill göra nåt roligt också när kroppen är ok.

Men sen dagen efter att man har "jobbat undan" allt det där så har man så jäkla ont att man bara vill lägga sig ner och dö!

hmm, inte kul alls!

(så här är det nog för de flesta med olika sjukdomar där man haront på ett eller annat sätt)

#55, bara för att det ska bli riktigt…….det jag kommenterat är inte bara det du skrivit. Klargör det bara för annars blir det nästan som om jag "hackar" på dig och så är det absolut inte.

Eget företagande kan ju ge något gott i slutändan. Kanske kan det vara så att man drar sig då det krävs rätt mycket för att klara av det. Dessutom kan en orsak vara att vi inte tror på oss själva tillräckligt. Där kanske de som är yngre har en fördel för de har lärt sig att vara tuffare. I min generation så fick vi lära oss att vi inte skulle tro att vi var någon. Jag är född i slutet på 50-talet så det är ju inte så länge sedan ändå. Vi sa ju inte ens du till alla. Tant och farbror var ett måste osv osv. Vi fick också lära oss att allt fördelaktig man sa om sig själv var lika med skryt. Sånt försvinner, tack och lov, mer och mer. Det är alltså inte så lätt när man söker jobb nu för tiden och sitta där och berätta varför just jag skulle passa till jobbet och vad som är bra med mig . Kul är att se och höra yngre idag när de berättar om sig själva, inga krussiduller där inte.

#56, så är det naturligtvis. Olika sjukdomar ger olika verkan s a s.

# 54 Nej det är bäst att du och jag avslutar den här tråden. Vi tycker VÄLDIGT olika. Du är strong Ida och står upp för det DU tror på DET är viktigt!!!  all respekt till dig.

En liten undran….

En medelålders kvinna i grannskapet som är förtidspensionerad på grund av utslitna händer, handleder och armar går halva dagarna promenader med en dragande 80-kilos grand danois-hund. Kvinnan går framåtböjd med dubbelt så långa armar mot normalt  för att hålla den dragande hunden inom räckhåll.

Hur orkar man det om man är förtidspensionerad på grund av utslitna handleder och armar?

Undrar en som aldrig frågat förr….

#59 i DET fallet  förstår jag faktiskt om man undrar lite.

för henne hade det nog varit bättre att äga en liten hund som inte är så stark…   hon skulle då kunna promenera utan  problem ju.

man får anpassa sina intressen efter vad man förmår…

själv var jag tvungen att byta häst från en envis och stark fjording som var svårriden till en lättare häst  som var "färdig" och som jag inte behövde jobba lika mycket med för att styra

Det är väl solklart att i det fallet  existerar det påstådda onda i armarna endast  för att få förtidspensionen. 

Hur många fler agerar på samma sätt?

# 59 Jag förstår också att man undrar en så stor hund! Men det är mycket som kan spela in. Jag har två små hundar som jag ofta har lösa inte för att jag har någon pli på dem:) men det kan kännas tungt att hålla dem eftersom småhundar ofta drar mer än stora hundar.

När min familj skaffade hundar så var vi fem personer som turades om att gå ut med dem. Vi skaffade dem när jag blev sjuk för barnens skull och för att föra in lite glädje i familjen och även för min skull så att jag inte skulle "fastna" inomhus. Men livet kan förändras i ett snäpp, det får en del av oss erfara. Så nu är det bara den ena dottern och jag som bor tillsammans. Hon har annat för sig så det är jag som sköter hundarna.

De är ganska gamla nu och knatar på lugnt. Men det kan vara jobbigt ändå!

Det jag vill säga med det här är att du kanske inte vet kvinnans bakgrund. Hon kanske hade hjälp att ta hand om hunden från början. Man avlivar inte sina vänner i första taget även om ens livssituation förändras. Inte om man verkligen älskar sitt djur.

Men jag tror att jag har en bra lösning på det hela! Varför inte fråga kvinnan själv. Hur orkar du? Då får du ju ett relevant svar. För hur ska någon här kunna svara på det  Vi vet ju inte ens vem människan är:)

Jag är ledsen att behöva säga det, zzTCM, men jag känner kvinnan i fråga ganska väl och den 80 kilo tunga Grand-danoishunden skaffade hon strax efter sin efterlängtade förtidspensionering så det är uppenbart att "det onda" försvann i samband med förtidspensioneringen.

Hmmmm Du känner kvinnan ganska väl och ändå så väljer du att utlämna henne så här. Illa, illa svenne!

"Hur många fler agerar på samma sätt" frågar du i #61

Det är det resonemanget som skrämmer mig. Regeringen bidrar starkt till att "piska upp" stämningen emot sjuka, och arbetslösa genom att indirekt ge dem skulden för Sveriges ekonomi genom sänkta ersättningar. Det trots att vi befinner oss i en högkonjunktur och folk går på det!! Märker en del inte hur politikerna skor sig på vår bekostnad. Gör ni inte det så är ni grundlurade!

Jodå, jag känner henne, helt rätt!  Frågan är bara vem av oss som skall skämmas, hon eller jag?

Jag som heltidsarbetande skattebetalare eller hon som bidragstagande fullt frisk men arbetsskygg person? Det har ingenting med hög- eller lågkonjunktur att göra. Du skriver att poltikerna skor sig på vår bekostnad….
Du måste nog förklara Dej lite närmare…Vilken bekostnad är "vår"?

Din och min och hennes! Även om jag är sjukpensionär så har jag arbetat i massor av år tidigare och betalat skatt som andra. Med det vill jag säga att även ANDRA sjukpensionärer har gjort samma sak. Sjukersättningen ser jag som en försäkring när det inträffar att någon blir sjuk!

Och ja jag tycker definitivt att det är du som borde skämmas inte hon! Du säger ju själv att hon är medelålders då borde hon ha hunnit jobba ett antal år. Det spelar föresten ingen roll för man kan även bli sjuk som ung, så du borde skämmas i vilket fall som helst!

Ska vi fortsätta diskutera så får du allt förklara dig mer vad du menar! Annars så avlutar vi här!

Du får samma fråga som många ställt här tidigare. Är du själv immun mot sjukdomar? Eller räknar du kallt med att du hör till dem som har råd med privata sjukförsäkringar och inte behöver bekymra dig? Är inte det lite egoistiskt isåfall?

Att just Du är sjukpensionär och har arbetat i "massor av år och betalat skatt" har jag aldrig någonsin ifrågasatt, men nu vi har väl kommit en bra bit från det ursprungliga ämnet, det handlade ju inte om att ge de verkligt sjuka rätt till ersättning eller ej, man bara förvånas över hur "det onda" helt plötsligt tar slut i och med förtidspensioneringen. ( I den här kvinnans fall) och hur hon helt plötsligt efter sin förtidspensionering på grund av utslitna händer och armar kan skaffa en hund som väger 80 kg och drar henne i stort sett liggande i kopplet efter sej på promenaderna. Orkar hon med det anser jag det vara missbruk av bidragssystemet! Däremot att de som verkligen inte orkar jobba på grund av sjukdom skall ha samhällets stöd är ju helt självklart !

Eftersom jag tillhör den grupp i samhället som fortfarande måste förvärvsarbeta och fortfarande jobba lördagar (hur konstigt det än låter) säger jag godnatt nu.

Som blombuketten så klokt sa. Det finns parasiter i alla samhällen både hos däggdjuren, växterna och djuren. Kanske är hon en parasit, kanske har du missat bitar i hennes livspussel. För det är ett pussel att orka vara människa.

Natti natti

#0 Jag måste bara fråga, har du varit arbetslös någon gång? Om du har det, och arbetslösheten var kortvarig, vad berodde det på? Hur resonerade du under din arbetslöshet?

Okay, här kommer mina egna reflektioner i ämnet.

Det finns alltid en liten klick människor bland de arbetslösa som verkligen inte har för avsikt att någonsin arbeta. Denna grupp människor är arbetslösa oavsett hur konjunkturen ser ut. Jag tror aldrig det finns något vi kan lagstifta om för att komma åt dessa människor.

Sen finns det säkert också en grupp människor som behöver bli pushade av AF att lära sig söka jobb. Det förslag om "Work-shop" Ida skriver om känns ju onekligen som gammal skåpmat, det är ingen ny idé alls. Detta har man testat i flera år med varierande resultat.

Därutöver har vi en annan stor grupp människor. De som har relativt hög utbildning och en hel del års arbetslivserfarenhet, men som ändå inte får chans att ens komma till intervju trots fina papper. Dessa driftiga människor sköter sina jobbansökningar på egen hand och känner sig oerhört nedvärderade när de med jämna mellanrum får hotbrev från AF att de kanske inte söker jobb i tillräckligt stor utsträckning.

Vad säger då A-kassereglerna? De första 100 dagarna har jag rätt att söka jobb inom mitt yrkesområde, och inom mitt närområde. När dessa dagar förflutit, måste jag söka utanför såväl mitt yrkesområde som mitt geografiska område. Så, inte nog med att jag ska konkurrera med andra Administratörer, nu ska jag börja försöka konkurrera  med yrkeskategorier där jag inte ens har någon kompetens!

Exempel. Det finns 40 arbetslösa lokalvårdare i mitt område. Samtliga har utbildning på diverse maskiner, sätter stor vikt vid sin yrkesstolthet och har gedigen kunskap inom lokalvård. Ett ledigt arbete som lokalvårdare lyses ut. Samtliga 40 söker jobbet, ja och så jag då. Administratören. Ja, jag är ju inte obildbar, så jag ska nog kunna lära mig städvagnen, diverse maskiner och fördelningen mellan vatten och Kem i hinken. Men varför då? Ska jag ta jobbet för någon av dessa 40, som kan sin sak? För att göra någon på AF lycklig? För att göra A-kassebyråkraterna lyckliga? För att någon i regeringen anser att jag inte gör tillräckligt för att söka jobb?

Jag säger en sak. My ass!

Nästa A-kasseregel. Jag måste nu utöka mitt sökområde. Dvs. utanför rimligt pendlingsavstånd. (Rimligt pendlingsavstånd anses vara 10 mil). Jag ska alltså kunna tänka mig att resa upp till ett par timmar på morgonen och ett par timmar på kvällen. För att få ett jobb. Jo, jag har tre barn också. Ja, men du har väl en man? En pappa till barnen? Jo, han är egen företagare och jobbar 14-18 timmar om dygnet.

Kan du tänka dig att ta jobb på annan ort? Nej, det kan jag inte. För om jag gör det, så måste vi flytta. Då måste han sälja sitt företag och söka jobb på den nya orten. Sen frågar AF på den nya orten om inte HAN kan tänka sig att flytta för att få jobb. Sen får han jobb på annan ort och då måste familjen flytta. Väl på den nya orten är jag arbetslös igen. Efter mina 100 dagar så frågar AF mig, kan du tänka dig att söka jobb på annan ort? Sen är cirkusen igång.

Nej, så allvarligt är det dock inte som i ovanstående exempel, av den enkla anledning att så länge man har barn i skolåldern, så kan de inte tvinga en att flytta. *tack och lov* Men i princip, skulle det kunna gå till så här.

Nästa A-kasseregel. Du ska ta ett jobb som har upp till 20% lägre ersättning än du har i A-kassa. Okej. Låt säga att jag tjänar 20000 kr i månaden. Det ger mig en A-kassa på 16000. Jag ska alltså tacka ja till ett jobb där jag får en lön på så lite som 12800. Men fine, låt säga att jag gör det. Sen jobbar jag ett år. Sen blir jag arbetslös igen. Då blir min nya a-kassa baserad på senaste lönen. Dvs 10420. Då säger reglerna att jag ska acceptera att ta ett jobb som har upp till 20% lägre ersättning än min a-kassa. Då får jag ett nytt jobb där jag tjänar 8192 kr. Osv osv osv. Nu får vi väl ändå hoppas, att ingen behövt råka ut för denna nedåtgående spriral. Men principen känns ju så här. Jag har säkert fel. Jag hoppas jag har fel.

Själv har jag förmånen att inte ha behövt vara arbetslös någon längre period. Jag har aldrig heller fått ett jobb jag har sökt. Jag tillhör de lyckligt lottade, där jag blir uppringd för mitt goda ryktes skull. Jag tror inte man får jobb idag för några ynka papper man lämnar in. Mina papper är skit. Mitt rykte säger ALLT. Jag kan inte söka jobb och bedömas på grund av de betyg jag hade som tonåring, det är ju hundra år sen. Men de som vet vad jag kan och vad jag går för, de ringer ju och ber mig komma.

Vad jag vill säga är, det är inte så enkelt som man vill få det att verka, i synnerhet bland dem som aldrig varit i den arbetslöses sits. Inget är svart eller vitt. Jag tänker aldrig låta mig skyfflas ihop som en skock får med samtliga grupperingar bland de arbetslösa, däribland det fåtal jag refererar till ovan. Har inte självförtroendet varit lågt innan, så skulle det definitivt bli det i så fall.

#70, bra skrivet och intressant tankegång.

Men Svenne, vet du vad jag kan tänka mig med den lilla medelålders dam du skriver om. Jo, hon tänkte kanske som så, nu när jag är förtidspensionär så har jag äntligen tid att ha den typ av hund jag alltid velat ha, en Grand Danois. Tanken att en "ouppfostrad" sådan inte är så lätt att ha slog henne inte. Förmodligen tänkte hon sig sköna promenader med sin stora hund snäll traskandes vid sin sida. Nu blev det inte så, kanske för att hon inte orkat träna hunden ordentligt. Det kräver mycket av en, särskilt om man har en så stor och enveten hund som Grand Danois. Ja, då är det liksom försent, för hunden har man fäst sig vid och det är inte lätt att göra sig av med en kompis. Kanske man ska ställa sig frågan……..hur mår den lilla damen efter varje promenad? Hon har kanske en rent h-e med värk och sådant elände.

Jag fick för ett par år sedan ryggskott. Det gjorde så ont så jag kunde inte vända mig i sängen, för att inte prata om när jag skulle ur densamma. Jag svettades av värken. Jag är en seg person som inte klagar i första taget utan biter ihop. Gjorde så nu också. 2 hundar hade jag då, av rasen boxer (nu har jag 3). Inte så lätta de heller. De måste ju ut så jag traskade ut med dem. Det var en pina vill jag lova. Kunde ju knappt gå och varje gång de drog till i kopplet ilade smärtan i ryggen. Men vad skulle jag göra………de må ju ut oavsett hur jag mår. Gick i o f sig och jobbade också i ett par dagar till ett jobb där man står och går och lyfter mycket. Två dagar höll det, sen stannade jag hemma, fast jag gick fortfarande ut med vovvarna för de förstår ju inte och vad gör man då?

Nej, livet är inte svart eller vitt. Det finns en hel skala emellan. Det finns alla möjliga och omöjliga orsaker till varför en del gör saker som andra tycker är konstiga. Att sitta och titta snett på grannen för att han/hon är sjukskriven och ändå rensar rabatten gör ju ingen människa lycklig. Det finns de som fuskar, som sagt var, och de kommer alltid att finnas. Oavsett om man ändrar i systemet s a s. Vill man fuska så hittar man alltid något kryphål.

Det finns ju olika former av arbetslöshet, skulle man kunna säga. Det finns de som är helt arbetslösa och de som tex jobbar deltid och stämplar upp resten. För att få fast jobb i vår kommun inom tex handikappomsorgen måste man ha jobbat ett visst antal timmar i ett visst antal år. Jag har en kompis som har jobbat där i flera år, men fortfarande inte fått fast jobb. Ändå är hon utbildad. Vissa månader får hon jobba mer och andra mindre, och för att överleva de månader då hon får jobba mindre så stämplar hon upp.

#72. Vårdenyrken är så typiska för just detta fenomen som du beskriver. Man kan jobba i många år utan att bli fast anställd. Det trots att du Lasat in sen länge. Det finns så många sätt att kringgå dessa Las-regler, det är helt otroligt. Det luktar fortfarande Florence Nightingale (stavas det så tro?) om alla typer av vårdyrken, så det satsas rätt lite där.

#69 Jag har aldrig varit arbetslös i den bemärkelsen att jag gått på a-kassa, men jag har däremot gått sysslolös under perioder.

Dessa perioder har jag "resonerat" så att jag försökt lappa ihop tid och ekonomi så mycket som möjligt och även tagit de jobb som erbjudits. Jag har sökt många olika typer av jobb, där jag varit såväl över- som underkvlificerad. Jag har även gått tillbaka till tidigare arbetsuppgifter som att sitta i kassan på ICA tex.

Jag tycker inte att det är fel med ett försäkringssystem i form av a-kassa, tvärtom. Min ståndpunkt är dock att det ska vara ett försäkringssystem och ingenting annat. Inte ett försörjningsalternativ.

Det är lite lustigt det här med A-kassa. Kan inte påstå att jag känner det som om det är något enkelt att ha. I alla fall så har det inte varit så för mig. Krav har det funnits på att jag måste bevisa att jag sökt jobb, både sådana jag själv hittat och sådana som Arbetsförmedlingen förmedlat. Har t o m blivit avstängd då jag inte sökte ett arbete. Orsaken var att jag då hade ett vikariat på 82% och förmedlaren ansåg att jag skulle söka ett annat vikariat 3 mil bort som var på 50%. Kunde inte se logiken i det då mitt mål var 100%, jag sökte och fick detta vik på 82% så varför skulle jag då ta ett vik på 50%? Det förstod inte den chef jag pratade med på Arbetsförmedlingen heller så jag fick tillbaka rätten till A-kassa. Jag menar, här stämplade jag upp 18% istället för 50% som ju skulle blivit om jag tagit viket på 50%.

Självklart måste man kunna försörja sig om man råkar bli arbetslös. Det är väl ändå därför man betalar avgift till A-kassa varje månad. Vad ska man annars göra? Gå till Socialen? Det är skattade pengar där med. Eller ska man leva så länge pengarna räcker och sen vara utan till dess man hittar ett arbete? Det finns, som sagts flera gånger redan, självklart de som nöjer sig med att leva på A-kassa eller sjukpenning genom livet. De flesta av oss vill nog ändå ha lite mer i plånboken så vi kan göra lite annat också. Däremot skulle det nog vara ok att man ändrade om lite. Ibland slår det fel och när man tar ett jobb så kan det bli plus minus noll (nästan). Alltså ett jobb som inte är så välbetalt ger lika mycket i lön som den A-kassa man för närvarande har. Det kan bli lite konstigt och ge lite fel signaler.

Ja, sen blir ju steget efter det precis som #70 beskriver i 9:e stycket.