Att vi inte har samma känsla som i Norge kan  jag förstå då Norges nationaldag är firandet av självständigheten som kom först på 1800-talet tror jag det var.

Artikeln i DN är bra och väldigt tänkvärd tycker jag.

1905 efter Unionsupplösningen med Sverige. Norge var också ockuperat av Tyskland under WW2.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Norge

Herman Lindqvist har skrivit en del om denna märkliga inställning som många svenskar (speciellt medier) har till Sverige. Vår statsminister har tom sagt att "ursvenskt är barabari, allt annat kommer utifrån", det är positivt om man är "osvensk" osv osv. Finns bara i Sverige, alla andra länder har en stolthet, som tyvärr saknas här.

Tro fasen att man inte blir integrerad ordentligt i ett land som de egna invånanrna inte ens respekterar, utan bara gnäller över. Och om man nu skulle vara stolt, så är man nationalist och därmed SD:are, främlingsfientlig och smygrasist.

Tack för era kommentarer. Väldigt intressant. Ja varför skall inte en svensk få vara nationalist och stolt över landets historia och seder. Sedan kan man uppmuntra invandrare att ta del av det arvet och bli "svenskar".

Men idag verkar det som om vi firar andra länders kulturer mer än vi firar våra egna. Hemspråksundervisning och liknande ökar bara klyftorna och vi får ett segrerat samhälle.

Så Svenska Nationaldagen kommer tyvär bara att bli en annan dag som man är ledig och kan åka till sommarstugan. Kanske vi tar oss en nubbe med familjen.

Att vara stolt för att jag är svensk vägrar jag att vara. Det är inte något jag valt utan blivit född till av svenska föräldrar. Inte heller är jag nationalist mer än när det gäller idrott.

Däremot så är jag tacksam för att få vara svensk, född fri med rätt att yttra vad jag vill utan att bli satt i fänglese. Jag firar gärna  Sveriges nationaldag och jag är stolt över Sverige.

Glad över att vara svensk och stolt över Sverige. Det är ju också ett bra sätt.

I Sverige så är vi duktiga på att dela upp i stamtillhörigheter vilket gör att det kan ta flera generationer innan en ny familj blir accepterad i byn, och då spelar det ingen roll om vi pratar om blåögda lintottar eller mörkhyade med bruna ögon. 

2004 flyttade jag 4 mil från en by till en stad. Jag känner mej fortfarande inte som stadsbo fast det står så i folkbokföringen.
I själ och hjärta så är jag bybo och när jag dör så är det viktigt för mej att sista vilan blir hemma i byn. Och då är jag ändå inte så noga med vad de har gjort med kroppen före begravningen för de får ta det de vill ha och behöver. Men mentalt så känns det ändå bättre att få "sista vilan" hemma. 

Vet oändligt många fler som i de flesta samtal lyckas jobba in att de kommer från en annan by. Gissar att det kan ha att göra med att de inte känner sig riktigt intigrerade i den nya staden.

Kommer ihåg när jag på 90-talet dejtade en pakistaner i Stockholm och han undrade om vi har CD-spelare där uppe hos mej. För här i Sverige (läs Stockholm) så har dom det i alla fall.
Han ansåg alltså att det i det närmaste bara var Stockholm som var Sverige. Vad resten var fick jag inte riktigt kläm på 

**
Kan det vara så att Sverige i sig är sådant att det inte spelar någon roll om man kommer från en by 4 mil ifrån, eller om man kommer från en by 400 mil ifrån?**

Köpte serien "Vita Huset" på DVD och kom då att tänka på att i det närmaste alla sammanhang där presidenten uppträder offentligt så är det en amerikansk flagga där. Så är det inte här i Sverige.

Väldigt tänkvärt!

Själv är jag född i Stockholm, mina föräldrar kommer ifrån den svenska landsbygden men deras föräldrar kommer "utifrån". Jag har känt mig som en del av England när jag bodde där och en del av Norge när jag bodde där, men aldrig riktigt känt mig som en del av Sverige - bortsett från i den lilla kommunen där jag nu bor…

När jag flyttade till ett av mina tidigare boenden var den första frågan jag fick "Du är väl svensk?" - ja ni läste rätt! Men jag kände mig inte välkommen… (Hade redan jobbat på den orten i flera år när jag flyttade dit)

Jag är ändå tacksam för att ha sluppit ifrån krig och naturkatastrofer.

Mitralis, jag tror du har rätt när du skriver: Kan det vara så att Sverige i sig är sådant att det inte spelar någon roll om man kommer från en by 4 mil ifrån, eller om man kommer från en by 400 mil ifrån?

Så är det i alla länder. Jag har bott i Sverige, Nya Zealand och nu i Danmark. Same same. Samma frågor.

Oavsett om du kommer från andra sidan världen eller 5 mil bort, så är folk nyfikna. "Var kommer du ifrån? Hur ser det ut där? Vilket språk pratar man? Säg nåt på svenska" osv osv.

Jag har kolleger här i Danmark (Köpenhamn) som kommer allt från Jylland till Bornholm, och de får utstå lite gliringar angående deras dialekt, temprament, kultur, historia osv osv. Samma sak i NZ. Och i Sverige (jobbade i Stockholm en tid - är från Malmö).

Däremot tror jag att det enbart är i Sverige som man ser detta som nåt negativt, istället för att göra nåt trevligt av det. Sätt ihop ett mail med lite bilder eller nåt, köp med svenskt godis (en mega hit i Danmark!!), bjud på en typisk kaka en gång… Men nej, i Sverige blir man "kränkt" om nån kommer med frågor. Varför det?

Jag tror inte det kommer bli något ordentligt nationaldagfirande om det liksom inte "tar tag i det". Där jag kommer ifrån är liksom "ur-svenskt" och inte någongång har det firats mer än med någon bakelse och att flaggan hissades.

Jag skulle gärna fira nationaldagen mer, är glad över att vara svensk och är stolt över vårat land, ja kanske inte i alla avseenden men är någon i hela världen überstolt över sitt land (kanske vissa fanatiska amerikaner)? Men om man glatt viftar med en svensk flagga så ses man som smygrasist, vi svenskar är väl lite att trampa någon på tårna och inte vara tok-PK.