Jag tycker det är bådas ansvar. Både mitt och arbetsgivarens.

Är detta okej då?

Kvinnor med sjuka barn får s…

Hm, för att jag ska få ett jobb så innebär det väl ändå att det finns någon som anställer mig, eller? Annars är det rätt svårt kan jag tänka.

#0. Har du själv varit arbetslös någon gång? Har du sökt olika jobb där du konkererar om platsen med en massa andra? Där det inte alls är så självklart att det är just du som får platsen?

Själv bor jag i en kommun där arbetstillfällena är små. Folk klamrar sig fast vid den anställning de lyckats få. När jag kom hit, från en annan kommun där det var ännu värre, så sökte jag ett vikariat (inom vården) och höll på att ramla av stolen när de sa att jag var välkommen att börja jobba. Vi var runt 82 personer som sökte ett vikariat och en fast anställning. Den fasta var reserverad till någon som kunde finska, vilket jag inte kan, så jag sökte vikariatet. Det var en häftig känsla att få jobbet i så hård konkurens och att jag dessutom inte är från denna kommun. Alltså, så hårt är det även för att få en tjänst inom vården som ju alltid har varit lätt att få förut.

Att tro att regeringes policy är att värna om den arbetslöse och se till att den kommer ut i arbetslivet visar på att man lever i en annan värld än den som faktiskt är. För att man ska komma ut i arbetslivet så måste det, trots allt, finnas jobb och då även arbetsgivare som behöver folk. Alla kan ju inte starta eget, eller hur?

Skulle vi i min familj drabbas av detta att någon av oss måste flytta så vet jag inte vad vi gör. Här kan vi inte bara sälja huset, det finns redan många osålda sådana. Min sambo har, ännu så länge, sin fasta anställning som han haft i flera år. Vad skulle han göra om jag måste flytta? Ungarna, vad ska de göra? Ska vi bo på olika orter och familjen bli splittrad? Finns det bostad på den andra orten där jobbet finns? Om så är fallet, hur ska vi ha råd att betala för två bostäder? Vi klarar ju oss med nöd och näpe nu. Vi är ju inte de enda i den här situationen. Ja jösses.

När man har ett jobb så tror man tydligen att man är säker där. Så är det ju inte. Endera dagen står man själv där och vet varken ut eller in. Inte heller ska man vara så säker på att just man själv är den som får vara kvar om arbetsgivaren får välja. Då kanske man åker ut med buller och bång och ersätts med någon som faller arbetsgivaren på läppen. Snart nog så blir det sån konkurens om jobben så att den som lägre lön begär får jobbet. Som på den gamla goda tiden. Undrar just hur många som skulle jubla då av alla arbetstagare?

Läser man hela artikel så är det mycket bra sagt. Sen kan man ju som #0, välja ut ett stycke så att artikeln i sig förlorar sin mening. Sen påstå att vi blivit bortklemmade. Du, de som vill leva sitt liv så långt från jobb som möjligt hittar alltid en utväg att göra så. Var de än befinner sig i världen. Andra kämpar på. Jag har, som sagt, både varit arbetslös och långtidssjukskriven och det har banne mig inte varit en dans på rosor och ingen har suttit och kliat mig på ryggen. Vilket löjligt påhitt, eller hjärntvätt, kalla det vad ni vill.

#2. Ja, enligt vissas konstiga sätt att se på oss människor, fast de är människor själva, så anser de nog att man får skylla sig själv om man är så korkad att man skaffar barn. Samtidigt som att det är så att vi måste jobba, allihop, för att försörja familjen. Ska man nu tvingas gå hemma för att ingen vill ha en p g a man har barn, som trots allt, blir sjuka, ja, då ska det också vara fullt möjligt att försörja familjen med att en i hushållet arbetar. Värre blir det då för den som är ensamstående med barn. Hur ska den göra? Det kanske någon kan svara på som anser att vi är så äckligt lata och bara hittar på olika anledningar för att slippa jobba överhuvudtaget??????????