#0. Jag tror nu inte att de flesta tänkande varelser ser så  här krasst på själva livet. Jag är äldre än Eberhard och har stor livserfarenhet. Det säger jag utan att ta mig vatten över huvudet. Att sträva efter trygghet är en fullständigt normal företeelse hos de allra flesta och är inget konstigt. Vi funkar så vi människor. Även i de länder som inte har den sociala tryggheten som vi har. Vi är inte tvungna att hela tiden utsätta oss för fara för att lära oss av livet.

Det jag däremot kan hålla med Eberhard om är att vi hela tiden matas (från massmedia) om faror av olika slag, vilket gör oss ängsliga. Det kan gälla allt från det vi äter till att vistas ute på nätterna. Där i ligger en fara då vi kläms in i ett hörn och blir rädda för allt och ingenting. Självklart inte alla, men många blir det. Jag tillhör den skara som inte bryr mig. Jag äter allt jag tycker om, utan en tanke på att det är farligt. Jag tar huvudvärkspiller när jag har huvudvärk, utan att bry mig om massmedias löpsedlar att man kan dö i någon sjukdom om man äter dem. Precis som du går jag ut ensam, även nattetid. Men många blir livrädda. De vågar inte äta kött från Irland för galna kosjukan t  ex, De köper bara svenskt kött och tror att djuren är hanterade i Sverigen från början till slut. Ja, exemplen kan bli hur många som helst.

Det här med att påstå att människor är lata, ouppfostrade osv för att de råkar bli sjuka är bara löjligt. Att regeringes vill ha i genom detta är en sak, men att "vanliga" människor håller med i detta är otroligt naivt. De som sitter i toppen och kläcker ur sig såna här idéer drabbas ändå inte. De får alla typer av bidrag man kan få. T o m arbetslöshetsersättning fast de onekligen fått jobb. Det är vi andra som drabbas, även de som tror att de aldrig någonsin kan drabbas. Sånt är för mig helt ofattbart.

#1 Jag håller med om det mesta!

Men riskbenägenhet varierar mycket hos människor. Generellt tror jag t.ex. att män är mer riskbenägna än kvinnor. (Själv är jag dock en fegis på många områden…)

Även om jag inte lyssnade noga på Eberhard så tyckte jag dock han egentligen pratade om annat än "trygghet".

Jag kunde känna igen mig i det han sa om att det kanske faktiskt tillhör livet när det gör lite ont. Vi lägger ner stora resurser på mitt jobb för att kolla upp ergonomi. Långa, återkommande utfrågningar om huruvida vi har ont någon gång - i nacken? i axlarna? i nedre ryggen? I benen? i överarmarna? i underarmarna? i handlederna?

Jag tycker själv jag har en fantastisk arbetsmiljö. Ljust och vackert. Tyst. Bekväma stolar. Väldigt roligt jobb! Bra betalt. Det finns möjligheter att besöka ett gym på arbetstid. Eller beställa massagetid på arbetstid.

Ändå känns det nästan som att de vill dra ur mig hur besvärligt jag har det… Och visst - jag är öm både här och där ibland. So what!? Är verkligen totalt välbefinnande normen?

När jag då som släktforskare sätter mig in i hur min farmor, eller morfar växte upp så kan man ju se att det hänt en del…

#2. Ont lite här och där har jag också. Varje dag och jobbar ändå. Det klarar jag av, inga problem. Men när psyket säckade ihop var det som om någon slog undan fötterna på mig. Jag har inte ett sådant jobb som du beskriver. Vi har inte tillgång till gym och ingen massage. Slitit är det. Sitter nästan inte något på hela dagen. Tunga lyft och ett väldigt springande hit och dit. Trivs ändå. På mitt jobb läggs det inte ner värst mycket möda på att vi som jobbar ska ha det lättare. Tvärtom. Vi ska jobba fortare och mer och ha fler att ta hand om, samtidigt som vi ska vara färre som gör det.

Tror inte att de allra flesta är ute efter ett totalt välbefinnande. Tror inte man kan uppnå det. Men att få ett hyfsat liv och en hyfsad trygghet tror jag vi alla vill. Vi vill ha vårat hem, vårat jobb, vara säkra på att ha mat för dagen och kunna betala ALLA våra räkningar.

Jo då, det har hänt en hel del sen mormor var ung. Jösses ja. Åt det hållet vill jag absolut inte att vi ska komma.

När jag lyssnade (lite) på Eberhard så höll jag inte med om hans analys/hypotes.

Min hypotes när det gäller många av "utmattningsfallen" är en annan. Jag tror på en kombination av följande:

• Det ställs ständigt högre krav. På kompetens, på att uppfylla olika formella krav, på effektivitet, på lönsamhet. (Lite av Eberhards tankar finns här. Säkerhetskraven påverkar många jobb.)
• Vi får lite feedback. Den gamla tidens chefer är borta - de som sade till precis vad vi skulle göra, som kollade om vi gjorde rätt och gav beröm eller utskällning. Istället förväntas vi vara självständiga, själva prioritera, sätta igång det som behövs.
• Det jobb vi gör gör liten skillnad. Dels bristen på feedback - många människor uppmärksammas inte, varken med utskällningar eller beröm. Dessutom en ganska liten ekonomisk skillnad. Man jobbar ett övertidspass och får behålla 40% av ersättningen.

Det är ingen heltäckande teori, men jag tycker den duger som förklaring till några av de "fall" jag sett.

#4. Ja, så får man då inte glömma bort människan privat. Detta att "utbrändhet" alltså utmattningsdepression gäller jobb är inte hela sanningen. Jobbet är bara en del av vårat liv, inte hela livet. Det är en hel kedja som sätter i gång en utmattningsdepression. Självklart kan den vara arbetsrelaterad för vissa. Men det är egentligen bara en liten del av alla drabbade.

Utåt sett så märks det just p g a att vi blir sjukskrivna och inte går till arbetet. Inåt sett är det familjen som märker den stora skillnaden på den som drabbats.

Det kan hända många saker i en människas liv som gör att man till sist inte orkar längre. Man ska heller inte glömma att de allra flesta inte pratar högt om sina privata problem. Det är lättare att säga att jag orkar inte med stressen på jobbet. Det är mer ytligt. Vad som händer på insidan får vi inte veta.

Det värsta är att vi kan gå omkring och inte lyssna på varningssignalerna (vilket oftast är fallet) och tro att vi mår fint och att allt är bra. Vi är starka, både fysiskt och psykist. Sen en dag så smäller det och det går fort. Kroppen stänger av och hjärnan kopplar ur massor av vad den anser, onödiga funktioner. Ungefär som när man håller på att förfrysa så stängs blodtillförseln av till alla externa lemmarna för att hålla de livsviktiga organen varma. Detta kan hända från en timme till en annan. Helt plöstligt står man där och undar var man är.

De exempel du tar upp är också bidragande orsaker till varför vi mår dåligt. Ibland behöver man få synas, om så bara för en utskällning. Likgiltighet är otroligt nervärderande. Själv har jag en otroligt bra chef som rätt som det är kommer och säger något positivt (även negativt om så behövs) till sina anställda. Jag fick t o m ett jättetrevligt vykort hem när jag gick på semester. En sån chef är man villig att jobba hårt för. Hon ger så mycket, inte bara tar. Då ger man med glädje tillbaka.

Övertid jobbar jag också, utan betänkligheter och rädsla för skatt. Rätt som det är så ringer de från jobbet när man är ledig för att någon är sjuk och de behöver folk. Jag ställer nästan alltid upp. Stannar också längre på jobbet om så behövs, vilket inträffar emellanåt. Mår inte dåligt för det och gruvar mig inte för skatten.

#5 Ja, det är självfallet riktigt att "hela livet" påverkar.

Det som verkar märkligast är kanske detta att utbrändhet verkar vara så mycket vanligare nu. Om man då tänker hur otroligt mycket som blivit bättre, så letar man ju efter den eller de faktorer som väger ner.

Den stora faktorn jag kan se är då motivationen. Det slit ett liv kan innebära fyllde ett syfte för inte så lång tid sedan. Även om livet var tungt så var det nödvändigt, och slitet innebar skillnaden mellan att dö eller att överleva. Eller åtminstone skillnaden mellan fattigdom och ett drägligt liv, kanske till och med ett liv med viss bekvämlighet.

Den kopplingen tror jag inte är så tydlig. Inte för alla åtminstone. Om man sliter hårt, utan att någon egentligen bryr sig om resultatet, och utan att det leder till några påtagliga förbättringar… Ja, då kan jag förstå att tröttheten kan bli överväldigande och att depressionen kommer.