Att ta jobb som ligger på pendel avstånd är ett ok krav men flytta från både släkt och vänner, dra barnen från tryggheten?

Nej, snacka om att bestämma över huvudet på folk.

#0 jadu,jag fattar inte hur dom tänker… vill de ha fler skillsmässobarn i Sverige? fler som behöver bostadsbidrag pga att familjen kan behöva två bohag?

då lönar det nog sig INTE att arbeta med alliansens politik

Man förstår att de som gjort lagen har sitt på det säkra!

Jag kommer då ALDRIG flytta mer än pendelavstånd för ett jobb.

Att åka en bit ät väl okej, men att flytta, det är däremot inte okej!

Kan någon säga mig hur dem tänker? .-.

Jag kan inte regelverket, men av tidningsartiklar har jag fått uppfattningen att de krav som ställs varierar med vilket jobb man har. Man kan ju ha ett jobb som bara finns på ett fåtal ställen i landet, eller ett jobb där det finns tänkbara arbetsgivare i nästan varje kommun.

Jag läste en "snyfthistoria" om en kvinna som sade att det var otänkbart att flytta för jobbet. Hon hade bott och jobbat i samma by (Billesholm? i 35 år och ville inte flytta. När man läste vidare visade det sig att hon inte ens kunde tänka sig att ta ett jobb i Malmö - vilket skulle innebära att hon skulle ha betydligt kortare väg till jobbet än jag.

Jag tycker å ena sidan inte att det är OK att betala ersättning till någon för att bespara denne "omaket" med lite längre avstånd till jobbet. Å andra sidan kan det ju inte heller vara rimligt att familjer med små barn ska behöva ha föräldrar som bor på olika orter.

Men har man inte hemmaboende barn är det kanske inte så orimligt med veckopendlande. Jag har själv en sambo som arbetar i Stockholm (vi bor i Skåne och har små barn). Vi har "valt" det eftersom sambon hellre pendlar till det jobb hon trivs med än tar ett "sämre" jobb närmare bostaden.

Det här hör ju inte till saken, men jag åker till skolan i en timme. Först bussen, sen pendeltåget, sen går jag en bit, sen tunnelbanan, sen bussen.

Så vissa borde väl klara att åka en bit, åtminstone en liten bit?

Jag vet inte hur kopplingen till typ av arbete ser ut, men man kan ju tänka sig att man har ett väldigt speciellt arbete, på t.ex. en myndighet som bara finns på ett ställe i landet. Om myndigheten flyttar från Stockholm till Göteborg så måste det ju vara svårt att hävda att man bara ska behöva söka samma jobb i samma stad.

Måste måste du aldrig MEN någon kanske kräver att du antingen tar jobbet eller ett sämre jobb eller blir av med bidrag?

Såvitt jag vet finns det ofta många valmöjligheter. Till exempel finns det nästan alltid jobb som städare eller vårdpersonal, men dom flesta vill hellre gå hemma på bidrag än ta dessa jobb. Det är inte tillräckligt fint att torka gamlingar i sjärten. Trots att det kan vara din egen farmor som hamnar där…

(Jag är något irriterad över bortskämda svenskar ibland)

#8 Min mamam jobbar som undersköterska, jag tycker uppriktigt sagt riktigt synd om henne, det är ett jobb som är riktigt slitande. Så jag hjälper henne här hemma så att hon slipper städa här också för det räcker ju med att hon ska behöva städa på jobbet(!), men för mig är det inte heller lätt att vara till hands, jag har ju mitt skolarbete.

Det där med bortskämda svenskar håller jag med dig om, fast det gäller förstås inte alla.

#9 Ja, jag vet att det kan vara jobbigt. Förstår att man inte orkar jobba hela livet med det, absollut. Men det finns många andra som snyltar på systemet och tycker sig vara för fina för att jobba som vanligt folk. Sånt blir jag irriterad över.

Och efter egen erfarenhet så vet jag hur svårt det är att få tag på timvikarier på ettt äldreboende, trots många arbetslösa. Man går alltså hellre hemma med bidrag än tar ett jobb som betyder mycket för de gamla, personalen och hela samhället egentligen.

Men nej, alla är inte bortskämda. :) Bara många, tyvärr.

#7 Jo men det är skillnad på att välja en sak frivilligt eller att bli tvingad. Förmodligen pendlar din fru till ett bra och säkert välbetalt jobb. Det är det många som gör.

Men att kanske bli tvångsflyttad för ett industriarbete med ganska låg lön och dessutom dra på sig dubbelt boende känns ju inte lika kul. Tidigare har det ju funnits regler att man slipper ta ett arbete som innebär veckoppendling beroende på hur mycket merkostnaden blir föer dett dubbla boendet. Men de kanske inte är så längre? någon som vet?.

Mvh Bengan

#8. När det gäller just vårdjobb så är det inte så att de växer på trä´n. Så var det förr. Som jag skrev i en annan tråd för ett par dagar sedan så har jag just ett sådant jobb och när jag sökte, här där jag bor så var vi 82 sökande på en fast tjänst och ett vikariat. Jag klarade mig och fick vikariatet. Den fasta tjänsten var vikt för en finsktalande och det kan jag inte.

Förr fanns det alltid vårdjobb att tillgå, inte idag. Tiderna förändras och i o m all spariver så drar man in på vårdpersonalen också. Inte så lite heller. Dessutom ändrar man scheman och annat så att vikariepolen knappt fungerar. D v s, den fasta personalen jobbar in de timmar det fattas folk, så får de timmar som läggs på hög. De timmarna kan man ta ut i ledighet eller lägga på lönen. De flesta tar ju ut ledighet. De som arbetar som vikarier idag, alltså den typen av vikarier man ringer efter då det behövs folk, får knappt något jobb alls.

Jag lovar, det är inte så lätt att få den här typen av arbete som många tycks tro. Dessutom så vet jag att folk sliter ända fram till pensionering inom vården, för de vågar inte lämna det jobb de har, för var ska de hitta ett annat????????

Det har börjat vända igen. Fler ungdomar söker vårdlinjen, tack och lov.

zeretki : För det första måste man ha gått utbildning här för att jobba innom vården, för det andra hade jag inte klarat av att torka min egen farmor i gumpen. Är jag bortskämd då? Knappast.

Vården är enligt min mening ett av de svåra jobben som finns. Du ska kunna ta hand om en annan främmande människa. Du ska vara social, ha väldigt mycket tålamod och dessutom inte vara äckelmagad. Och du säger man är bortskämd om man inte vill jobba med det ;) Skulle inte tro det.

Och precis som blombuketten säger är det inte alls lätt att få jobb på te.x äldreboenden. Det är faktiskt mycket svårt.

#12 #13  Ja, det trodde jag också. Tills jag började söka såna jobb. Har ingen utbildning alls men fick timvik på ett äldreboende nu i sommar.

Jag tycker inte att jobbet är så himla svårt som jag trodde innan. Självklart är det en STOR fördel om man har utbildning men när det är brist på folk, då måste man ta folk som inte har utbildning.

Mitt job består i att: bre smörgåsar, hjälpa folk att äta, torka rumpor, byta blöjor, hjälpa till att lägga folk osv.

Jag säger inget om vad DU är. Jag säger bara att det finns många som är bortskämda och hellre tar bidrag än att ta ett jobb som kräver något av en.

Inte alla. Många.

Och som sagt var, om jag utan utbildning eller erfarenhet kan få timvik så borde fler kunna. Men dom har ringt AF och AF får inte tag på någon som är intresserad.

Undrar varför…

Jag har sökt. Har vänner som dessutom gått utbildning som har svårt att få jobb. Så det är nog olika från stad till stad.

#9

Min fru Anna har arbetat som undersköterska i 32 år på ett sjukhem för gamla. Hon har mest jobbat natten. Och det är slitit det är det. Du är en duktig tjej som hjälper din mor så mycket det måste jag säga. Du är en toppentjej! :)

//CarlS

#15 Det är tråkigt att höra. Vilken stad bor du i? Vad har du för utbildning? Om du har vårdutbildning borde AF kunna hjälpa till…

Helsingborg. Jag har ingen vårdutbildning eftersom jag svimmar så fort jag ser blod och eftersom jag inte ens skulle kunna tänka mig ta hand om min egen farmor. Mamma visst, men ingen annan.

Ett tag fanns här hur mkt jobb som helst innom vården med det går i perioder.

#10 Japp, det är otroligt synd att man går hemma och får bidrag i stället för att jobba, vissa känner sig för fina för att jobba som städerska och sånt, som sagt.

Men herregud, man får allt ta sig i kragen och börja jobba! Då kanske vi kan få pengarna som används till bidrag, bidrag som människor inte behöver om dem börjar arbeta, till andra saker, som sjukhusen till exempel.

Men vissa människor tänker inte så, men det är på tiden att dem gör det.

Nästa år ska jag börja arbeta. :'D Jag tänkte göra det det här året, men man kan jobba mer som 15-åring och det är jag ju nästa år. :'D

jag har tidigare arbetat inom vården i 9år, och jag skulle aldrig vilja tillbaka dit fastän jag var tvungen om jag blir arbetslös.

en del passar inte för sånt jobb, medans andra är perfekta för det jobbet.

så jag förstår inte resonemanget här faktiskt. Det är nog inte bara för att de är för "fina" som vårdyrket ej passar för dom. De kanske inte har de egenskaper som man måste ha när man arbetar med människor. Det är ju inte riktigt samma sak som att stå på en fabrik precis….

Precis jen

#20  Jo, men att ta ett jobb under några veckor medans man söker annat jobb är väl inte samma sak som att jobba där resten av livet? :)

Jag vill inte heller jobba inom vården för jag tror inte jag orkar det hela livet och jag vill HELLRE jobba med annat. Men när man är arbetslös och inte får tag på något så jobbar jag hellre på vårdhem än går på socialbidrag! :D

Mitt resonemang är att många är bortskämda och går på bidrag trots att dom kan få jobb, bara att jobbet inte duger åt vissa. Många går hellre arbetslösa och på bidrag i månader och ÅR istället för att ta ett tillfälligt jobb som t.ex Taxichaufför, vård el. städjobb.

Jag menar INTE att man ska tvinga folk att jobba hela livet med något man hatar!

Tycker du att folk som inte klarar av bajs,urin och blod ska jobba som det ändå?

jag såg många sommarjobbare som gjorde ett urdåligt jobb eftersom de ej klarade av detta yrke (äldreomsorgen tänker jag på)

varför ska de jobba där för bara för att få lön när de inte klarade av det??

taskigt mot de gamla tycker jag, och taskigt för de som fick ta reda på skiten efter dom….

#23 #24 Man kan lära sig. Tror ni jag älskar kiss och bajs eller? Nej, jag trodde själv inte att jag skulle klara av det. Men det är inte så farligt.

Har man hund eller småbarn så är det kiss, bajs och blod där också. :D Man vänjer sig och lär sig. Det är rätt naturligt faktiskt.

Om man gör ett dåligt jobb, det klart, då lär ju personalen säga till. Men som jag ser det så vill nog personalen på ett äldreboende hellre att folk provar istället för att ha förutfattade meningar. :)

Fråga en gamling om dom hellre sitter 5 timmar med en kissblöja eller blir ombyten av någon som är klumpig. :)

#25 nu pratar jag inte bara om just kiss  och bajsblöjor. det är väl inte bara det man gör när man jobbar med gamla?'

jag skrev att

taskigt mot de gamla tycker jag, och taskigt för de som fick ta reda på skiten efter dom….

då menar jag att handla,städa,laga mat PLUS att byta blöjor. Jag kanske skulle skrivit det eftersom pratet var om just blöjbyten…

Handla, städa och laga mat. Är inte det saker som alla ska kunna ändå?

#27 du förstår nog inte vad jag menar.

SERVICEinriktad är ett bättre ord för vad jag menar

När jag var yngre så fick jag jobb på hemtjänsten. Utan utbildning. Det var mycket speciellt. Min inställning var att gå in utan förutfattade meningar.

Var där som timanställd i 4 år. Det var bättre betalt än som fast anställd :-). Det var promenader, handling, städning, dusch, hjälp med mat och så vidare. Allt som ingår i varje persons liv. Och det var många gånger kul, vissa gånger jobbigt, och ibland hemskt.

Jag växte upp där något alldeles otroligt, och svor att när mina föräldrar blir gamla så ska jag alltid finnas vid deras sida. Ett löfte jag hållt.

Kiss, bajs lärde jag mig snabbt att det inte var några problem. Blod? Det mötte jag aldrig, annat än hos min mamma. Och jag har skräck för blod, men då tar man på sig jobbrollen och fixar det hela. Vid ett tillfälle var jag inte en bra hemtjänstperson - det var när en spydde. Slängde fram en påse och gick ur rummet.

På denna arbetsplats införde jag en ny rutin. Jag började först smygande se till att vi skulle vara två personer vid städning, jobbiga personer och så. Om man är två som städar, så kan den ena göra det "ljudliga" jobbet och den andra kan prata och damma, och sådant. Allt på halva tiden men mer socialt för vårdtagaren. Sedan berättade jag det för chefen och hon gillade idén och därför var det kvar under åren hon var kvar.

Med vilja fick jag jobbet att bli bra, och sedan lärde jag mig saker som jag 20 år senare fortfarande värderar. Är man beredd att våga, då kan man nå långt. Och det blev inte hela mitt liv, och var inte tänkt som det heller, utan ett sätt att tjäna pengar. /Vanessa

Då jag inte ens skulle göra detta med blöjbyten och dusch och så på min egen farmor, lär jag inte lära mig att göra det på andra heller.

Tur det finns folk som klarar av det!

 Om det var min farmor skulle jag självklart hjälpt henne, fast jag inte tycker om att byta på andra. :)

Jag förstår inte hur man kan vara så patetisk dum att man inte ens hjälper sin farmor med sånt.

Haha gumman lilla, du må vara liten, men du får allt tänka dig för innan du skriver. Du känner inte mig och kan därför inte döma!

Haha :)

#32 Jag hatar när alla kallar mig ''lilla gumman''. >_<

Jag är faktiskt stor. :D

Ja, du är faktiskt bara fjorton. Då är man liten :)

Jag återgår till tråden…

Själv pluggade jag i Kalmar och pendlade ca 2 timmar med tåg dit och 2 tim hem, jag känner att det skulle vara max vad jag skulle klara av om jag fick jobb på annan ort.

Jag har småbarn och 4 timmar är max vad jag skulle kunna tänka mig att pendla. Sambon har ett bra, fast jobb så flytt skulle inte vara ett alternativ för oss(så som det ser ut nu)

Man vill ju umgås med familjen och ha ett beboeligt hem oxå;)

Men det finns alltid saker att ta hänsyn till och som man får kompromissa om beroende hur sitationen ser ut just då och vad det är för typ av jobb. Är jobbet kanske bara halvtid och resekostnaderna äter upp mestadels av lönen då vete sjutton…

#34 Nää, jag är inte liten. o__< Hur gammal är du själv? o_o

Jag pendlar en timma varje dag och jag känner att jag inte orkar mer än en timma i alla fall, och vad skulle hända med mig om jag plötsligt svimma? Ingen känner ju moi. ^^

#30 När man jobbar inom vård så tar man inte hand om sin egen familj direkt. Tror inte heller att farmor skulle uppskatta att ha barnbarnet som sköter det hela. Därför skulle din farmor inte få dig som hjälp om du nu började jobba i hennes område.

Med kärlek kommer man över det mesta. Då till exempel min mamma tagit hand om mina blöjor, alla mina sår, tröstat mig när jag mått illa och så vidare. Så är det egentligen ingenting att göra det samma tillbaka. För kärlekens skull. Men att du skulle ta hand om din farmor, kan inte jämföras med att ta hand om en "främling".

Tycker att det är  lite sorgligt dock att du inte ens skulle kunna duscha din farmor. Det är väl inget speciellt. Som att vara på en dusch i ett badhus. En av pensionärerna jag hade hand om skapade jag en drömvärld (för hon ville inte göra det). Där hon var en filmstjärna och jag hennes betjänt. Det var kul, och fick oss både att skratta och spela teater. Och vi fick distans till det hela och hon blev ren och glad. Det blir inte bättre än man gör det. /Vanessa

Sorgligt eller ej, jag skulle inte göra det av en massa olika anledningar.

Och anledningen till att jag inte vill jobba innom vården är självklart inte för att jag är orolig att jag skulle få min farmor. Hon bor hemma själv fortfarande. Men med tanke på att jag inte kan med egen familj kan jag definitivt inte med min famor.

¤36 Jag är 22, snart 23.

#38 23.. Okej, men då är du en gamling. (säger vi). xD

När jag pluggade för cirka 20-22 år sedan på KOMVUX så pendlade jag cirka 16-17 (t.o.r) mil om dagen och det gick bra.

Min man har ungefär 27-30 mil enkel väg till jobbet och kommer hem sent fredagskväll/natt om han är ledig på helgen och kör sedan tillbaka igen kvällen före han skall jobba. Ibland har han bara en dags ledighet och då hinner han inte komma hem och då kan det bli runt två veckor innan vi ser varandra igen. På jobborten hyr han/vi en etta och så har vi huset i vår boendekommun, så att säga.

27-30 mil  till jobbet? Oj.

Man kan göra det mesta……tillfälligt. Att söka till t ex vårdjobb under sommaren kan nog vara ganska lätt, med tanke på att det finns många andra ställen också som tar in semestervikarier. Sen då? Jag beskrev ovan om att det inte är så lätt att ens få vårdjobb numer. Då menar jag ett jobb man kan ha och leva av under lång tid, inte två korta sommarmånader.

När jag läser ovanstående inlägg blir jag skrämd. Om man pratar kiss- och bajs vad gäller vården så ska man nog inte alls jobba just där. Vård är så mycket mer än kiss- och bajs. Jag är själv undersköterska med inriktning på psyk- och missbruk. Det är rätt krävande och det är inte något vem som helst klarar av. Jag har, precis som någon skrev ovan, sett många klart olämpliga som arbetat som sommarvikarier. De har tagit vårdjobbet p g a de måste jobba någonstans under sommaren och inte p g a de verkligen vill arbeta med människor. Alla är vi olika och alla klarar vi olika saker. Vi är inte stöpta i samma form. Att tro att alla som är arbetslösa ska söka just vårdjobben, oavsett om de klarar det eller inte, är att inte inse att det faktiskt är människor vi arbetar med och för och att de (brukarna) inte ska komma i kläm. Jag t ex, kan inte jobba som läkare då jag inte har utbildning och kunskap härom. Jag skulle bli en urusel sådan. Däremot om jag hade studerat till läkare hade jag förmodligen blivit en bra sådan, då jag har de egenskaper som behövs för att arbeta med just människor. När en del av er resonerar som ovan, så undrar jag hur man anser att ett vårdande arbete är…….ett slags slit och släng där individen (brukaren) bara har att tacka och ta emot, oavsett vad?

Pendla långt kan man också göra, under en kortare tid. På lång sikt sliter det hårt på både den som pendlar och resten av familjen. Har man dessutom små barn så kan det bli en outhärdlig situation. Det beror också på vilket arbete det gäller. Är man, båda två, låginkomsttagare så blir det en alldeles för stort hål i kassan.

*suckar* Det verkar helt uppenbart att jag inte kan göra mig förstådd på den här tråden, så jag ger upp. :)

Jag vet inte att jag någonsin jämfört psykvård med att byta blöjor.

#43. Nä, jag jämför inte heller  psykvård med att byta blöjor. Det jag skrev var att det inte bara är kiss- och bajs när det gäller vård. Psykdelen skrev jag angående min utbildning. Ville visa att det är mycket mer i ordet vårdarbete än det som beskrivs ovan. Jag suckar också när jag läser om jämförelsen med vård och kiss- och bajs och för all del blöjor.

Jag suckade också när jag läste, efter mitt inlägg att det inte är så lätt att få vårdjobb idag, då du svarade att det minsann inte var svårt för dig, vilket då tydligen innebär att ALLA kan få ett sådant enligt dig. Så ser det inte ut i verkligeheten, eller är min verklighet fel?

#42. Det beror på vad man menar med kortare tid. Men visst kan det slita att pendla men en del trivs med det, andra inte. Jag vet inte om jag kan hålla med om vilket jobb det gäller. Pendlar man så pendlar man vilket jobb det än är och om man har jobb på en annan ort.

#45. Med vilket jobb man har menar jag lönemässigt. Har man bra lön klarar man kanske av att ha två boenden, har man dålig lön så blir det ett alltför stort hål i kassan.

#46. AHA! Då förstår jag vad du menar.

Har fast anställning inom vården men jag vägar att arbeta inom äldreomsorgen, så jag jobbar inom omsorgen, alltså med förståndshandikappade.

Varför?

Därför att arbetsklimatet på många (inte alla) vårdhem är skitkass. Vikarier som kommer in som inte har en aning om vad de ska göra blir istället en belastning för den ordinarie personalen. Arbetstempot är mycket högt och det är stressigt så i norden och ÄNDÅ hinner vi inte hjälpa till när det behövs utan alla får vänta.

Så länge det är lågstatus på vårdhemsarbetet så kommer det inte finnas nog med personal pga besparingar och de som finns får slita arslet av sig för en usel lön.

Ja, då får man väl anstränga sig till det yttersta att hitta ett jobb där man bor!

#48 Tacka kommunal för din låga lön..