"Runt 220 svenska soldater är på plats i Mali - frontlinjen för kriget mot terrorism.Uppdraget är att delta i FN:s fredsfrämjande styrka Minusma och skydda civilbefolkningen. Men de senaste dagarna har protesterna mot FN varit våldsamma och skördat flera liv." (Expressen)

Nog är det väl paradoxalt ändå att medan 220 svenskar reser ut i världen för att i fredens tjänst bekämpa terrorismen så har fler än så rest i väg för att kallblodigt döda för sin religion och/eller kanske sitt eget höga nöjes skull?

Och när de kommer hem så välkomnas terroristerna av representanter för den svenska aningslösheten, medan de som tjänat världen genom FN i bästa fall är tillbaka där de var när de reste, eller "i värsta fall", som det faktiskt är för de som på gammaldags hederligt vis är vana att stå i kö för arbete, bostad och daghemsplats för sina barn. De kommer inte hem till en svensk marktjänst som fixar allt åt dem, medan de på den andra sidan har välgörare från för stat och kommun som väntar överseende och överslätande.