Självkänsla och politik
Har en del tankar kring detta med att så många ungdomar och unga vuxna idag i Sverige har problem med låg självkänsla. Så många har problem med psykisk ohälsa jämfört med tidigare. Och varför det är så när vi på så många sätt är både rika och priviligerade både när man jämfört med genomsnittet på jorden och med hur det var förr i Sverige. Utifrån levnadsstandard, rikedom mm borde cvi väl vara mer välmående än någonsin?!
Läste en jätteintressant bok av Sobonfu Somé från Burkina Faso. I den berättar hon om samhället och ffa medmänskliga relationer i byn hon kommer från. En av sakerna som fastnade i mitt huvud var: När en kvinna är gravid, redan när barnet är i magen så börjar man fundera på vad detta barn har för förmågor och talanger, vad det kommer kunna bidra till gemenskapen med. Man har även nån ceremoni kring detta. Sen när barnet är litet är man mycket uppmärksam och testar olika saker för att ta reda på barnets förmågor… och uppmuntrar barnet att ägna sig åt det som det gillar och är bra på från tidiga barnaår. Man ser varje ny människa som en ny tillgång.
Om jag jämför med hur vi gör med barnen här: De ska sällan bidra med något, de ska "få" snarare än att bidra, de räknas inte som att de kan bidra med något på riktigt egentligen, en fin ritning kanske de får beröm för eller ohhh… hen var med mamma o lagade mat idag … de får kanske beröm, men inte behövs de eller är en tillgång. I allra värsta fallen är barnen nästan som lyxassesoarer. Barn vill man ha för att det ingår i bilden av ett lyckat liv kanske? Men upplever barn att de behövs?
Senare kommer skolan. Där ska alla lära sig samma saker. Alla barn har en inbyggd lust att lära. Ofta slås den lusten ut för att man inte får lära sig det man är nyfiken på utan alla ska lära samma, samtidigt. Teoretiska ämnen värderas högre än praktiska och hantverk, så är det där barnet har sitt stora intresse kan det vara tufft. Betyg värderar barnen utifrån "det alla skall lära sig". Ungdomarna får sitt värde presenterat i siffor istället för att utveckla sina talanger. Sossarna tycker till o med nu att gymnasiet ska vara obligatoriskt.
För att känna sig värdefull behöver man behövas. Man behöver känna att man bidrar. Det är väl också därför arbetslöshet kan vara bidragande till dåligt självförtroende. Man får uppleva att man inte behövs. Har man alldrig upplevt att man kan, då har man ofta inte heller nåt driv eller tillräcklig tro på sin egen förmåga för att starta eget.
Tänk om vi kunde tänka om! Och betrakta varje ny människa som en tillgång. Se vad hen kan bidra till samhället med, och ta vara på det!
(Gäller både nyfödda i landet och nyinvandrade utifrån)
"När en kvinna är gravid, redan när barnet är i magen så börjar man fundera på vad detta barn har för förmågor och talanger, vad det kommer kunna bidra till gemenskapen med. …Sen när barnet är litet är man mycket uppmärksam och testar olika saker för att ta reda på barnets förmågor… och uppmuntrar barnet att ägna sig åt det som det gillar och är bra på från tidiga barnaår. "
Det gör väl de flesta föräldrar här också?
Att man sen ska gå i skan och lära sig saker är vä bra. Ska man inte det tycker du?
Hatar cancer och älskar vårlökar.
Ber att få rekommendera boken Kvinnor i väglöst land av Lilian Ryd. Den handlar om det du skriver här och är den bästa bok jag någonsin läst (av minst 4000 böcker).
http://www.norrbottensforfattare.se/indexForfattare.php?xnr=484f984d3eec8&rubrik=2
Värd på Pyssel och medarbetare på Pärlpyssel.
Mina figurer: http://parlkonst.se/
Emo, ägare till Emos Shop sen 1973
#1 Jag tycker inte alls man har fokus på vad barnet kan bidra till samhället med när det är litet. Man märker (och berömmer o uppmuntrar) om ett barn är bra på att rita, bygga med lego, spela fotboll, sjunga o.s.v., men det brukar inte vara utifrån "hur kan samhället, alla vi i gemenskapen, få nytta av detta".
Jag tycker absolut man ska gå i skolan. Skulle önska mig en annorlunda skola dock. på en del områden. Alla har nog provat hur mycket man kan lära sig på kort tid när man verkligen är intresserat på allvar. Om jag börjar intressera mig för medeltiden och hur man klädde sig och vilken ull man kan sy sina kläder av o.s.v. då kan jag hitta en massa info om medeltiden och lära mig skitmycket på ett par dagar. Om istället läraren säger: ja, nu har vi kommit till året 1200, då kung …. och nu måste alla läsa fram till sidan 48 innan fredag. Då är jag (eller 75 % av klassen) måttligt intresserad. Kanske läser det man ska, kanske efter att pappa tjatat: "har du läst läxan nu". då har jag på lika lång tid , ett par dagar, slarvigt och måttligt intresserad läst några sidor om medeltiden som jag sedan glömmer bort. Förstår du skillnaden?
Sen kan jag faktiskt bli arg över hur låg status hantverksyrken har. Titta på antikrundan och se vilka fantastiska urverk man gjorde för flera hundra år sedan, eller målade skåp… o.s.v. och det på en tid då flertalet var fattiga bönder som inte ens kunde läsa. Och förutom den hantverksmässiga "torka/fattigdom" detta innebär för 2015 års samhälle så innebär det också att många människor som har såna talanger aldrig utvecklar dessa, för att de istället får sitt självförtroende sabbat om de t.ex. inte är bra på teoretiska ämnen.
Jag tycker det borde finnas vägar för ett barn genom skolsystemet som tar vara på barnets förmågor och tonar ner det man är sämre på, så att varje barn/människa får en så bra utbildning som möjligt utifrån sina förmågor på ett sätt så att hen blir stolt och glad människa med god självkänsla.
Vet ej om du sett filmen "Man of Steel" men samhället de har på Krypton gör sig påmint. Där alla har en bestämd specialisering. Det finns ett syfte med varje person i samhället. Tänk vad som händer om personen inte trivs i den rollen den fått eller att rollen blir överflödig pga av teknologisk eller annan utveckling. Sen finns ju alltid önskan där, oavsett hur bra man än har det, att alltid få det lite bättre ändå.
Jag har svårt att tro att den typen av samhälle där vi utstakar ett öde för en individ baserat på hur individen är som liten skulle göra oss lyckligare. Samtidigt förnekar jag inte att något behövs göras, men jag är mer inne på tvärt om. Redan i unga år ställs frågor till barn om va de vill bli när de blir vuxna, när de sedan går ut 9an ska de ha bestämt sig för vad dem vill göra med sitt liv mer eller mindre och 3 år senare är det ristat i sten. No take backsies.
Jag vill släppa pressen helt och hållet. Uppmana unga att inte bry sig om va dem ska bli när de börjar ett yrkesliv. Ha istället en fortsatt allmän utbildning i grundskolan och för även över det konceptet på gymnasiet, så att allas utbildning är duglig för att söka till en högskola. För jag kan personligen tycka att det är först när man är 17-19 år som det är relevant att veta vad man vill göra resten av sitt liv. Det är ju lite ironiskt att man är omyndig att köpa alkohol, rösta och köra bil fram tills dess. Men avgöra vad man ska göra med sitt liv är i stort sett påtvingat redan vid 14-15 år ålder.
Avstängd från Feminism iFokus. Rätt nöjd med det.
Starta ny diskussion