ett system som passade i det kontantlösa samhället från anno dazumahl.

Där det inte missbrukades var det väl ok, men alltför många fick slita ont under ogina storgodsägare.

På medelstora gårdar var det vanliga med torp, där arrendet bestod av dagsverken vår o höst samt den vita piskan dvs kvinnorna gick ner till huvudgården för att mjölka.

Torparen hade en egen jordplätt, fick låna häst till plöjning och gemensamt tröska med de andra torparna efter det att gårdens skördearbete var klart. Vilket ofta passade då gårdens åkrar ofta låg före i vegitationsperioden.

#1: Man kan konstatera att allt var inte bättre förr.

Sen fanns det säkert statare som behandlades väl oxå.

#1 Systemet måste ställas mot det faktumet att verksamheten på landsbygden i stort var kontantlöst. Man bytte råvaror mot arbete och den lilla mängd kontanter man lyckades uppbringa gick till skatter och inköp av sådant man inte kunde byta sig till. Arrenden för torp, backstugor och statarlängor betalades i arbete. Överskotten betalades ut i spannmål, grovfoder och annan som stamfastigheten producerade. På godsen och de större gårdarna var klasskillnaden och avstånden mellan de arbetande och ägarna stor. På de mindre gårdarna arbetade ofta bönder/statare/drängar o torpare ihop. När statarsystemet avskaffades på 40talet på min fastighet, fanns 1 torpare som gick på stat kvar. han hade kommit dit 50 år tidigare…och fick bo kvar så länge han ville mot att han gjorde jobb i skogen. Jobbet innebar att han själv högg den brännved han behövde. Han bodde kvar fram till mitten av sextiotalet, så jag träffade honom rätt ofta.