Ett försök att sammanfatta Maduros väg till makten kommentera gärna - lägg till eller dra ifrån.

1. Bakgrund och politisk karriär
Nicolás Maduro började som busschaufför och fackföreningsaktivist.
Han anslöt sig tidigt till Hugo Chávez och den så kallade bolivarianska rörelsen, som kombinerade socialism, nationalism och stark statlig kontroll.

Efter Chávez maktövertagande 1999 fick Maduro flera viktiga roller:

• Parlamentsledamot
• Utrikesminister (2006–2013)
• Vicepresident (2012–2013)

2. Maktskiftet efter Hugo Chávez
När Hugo Chávez dog i mars 2013 utsågs Maduro till tillförordnad president.
Han vann därefter presidentvalet 2013 med mycket liten marginal mot oppositionskandidaten Henrique Capriles.
Valresultatet ifrågasattes av oppositionen, men godkändes av landets valmyndigheter och författningsdomstol.

3. Konsolidering av makten
Efter 2013 stärkte Maduro gradvis sin kontroll:

• Domstolar, militär och valmyndigheter fylldes med lojala anhängare.
• När oppositionen vann parlamentsvalet 2015 försvagades parlamentets makt genom beslut i högsta domstolen.
• 2017 skapade Maduro en ny konstituerande församling, som tog över mycket av parlamentets funktioner.

Venezuelas syn på demokrati under Maduro
Officiell hållning

• Regeringen beskriver landet som en ”deltagande och revolutionär demokrati”.
  Man menar att:
• Val hålls regelbundet
• Staten representerar ”folket” snarare än eliter
• Oppositionen ses som ett verktyg för utländska intressen (särskilt USA)
• Kritisk syn (opposition, EU, FN m.fl.)

Många internationella och inhemska aktörer menar att:

• Valen inte är fria eller rättvisa, bland annat genom:
• Förbud mot oppositionskandidater
• Statlig kontroll över medier
  Ojämlika villkor i valkampanjer
• Maktdelningen har urholkats – domstolar och valmyndigheter är inte oberoende.
• Yttrandefrihet och politisk opposition begränsas, med arresteringar och hot.