Och humor.. Han skämtade ganska mycket i sina tal. Och kunde driva med sig själv en del.

Ett citat om Reagan:

”Det har i alla böcker som skrivits av personer i Reaganadministrationen varit ytterst svårt att dölja det faktum att Reagan inte hade en susning om vad allting handlade om. När han inte var ordentligt programmerad kunde det som kom ur hans mun – ja det var egentligen inte lögner, det var ett slags småbarnspladder. När ett barn pladdrar ljuger det inte, det ligger så att säga på ett annat plan. För att kunna ljuga måste man ha en viss grad av kompetens, man måste veta vad som är sanning. Och det fanns inga tecken på att det var fallet här. Allt det här bråket i kongressförhören om Iran och contras kring ifall ”Reagan kände till eller inte kände till” eller om han ”mindes eller inte mindes” – jag personligen betraktar det som ett försök att släta över. Vad gör det för skillnad? Han visste inte om någon hade berättat för honom och han mindes inte om han hade glömt. Och vem bryr sig? Han förväntades inte veta något. Reagans hela karriär gick ut på att läsa repliker som rika personer skrivit åt honom. Först var det som talesman för General Electric, sedan var det för någon annan, och han fortsatte på samma sätt i Vita Huset: han läste de repliker som rika personer hade skrivit åt honom, han gjorde det i åtta år, han fick bra betalt, han gillade det uppenbarligen, han tycks ha trivts mycket bra där, han hade det fint. Han fick lov att sova länge på morgonen. Och man gillade det, finansiärerna tyckte det var bra, man köpte honom ett fint hem, lät honom beta fritt.

Det är mycket betecknande hur han försvann. I åtta års tid hade PR-branschen och medierna påstått att den mannen revolutionerade USA, alltså Reaganrevolutionen, denna fantastiska karismatiska gestalt som alla älskade, som helt enkelt hade förändrat våra liv. Nå, han avslutade sitt jobb, man så åt honom att gå hem – det var slut. Ingen reporter skulle ens drömma om att träffa Reagan efteråt för att fråga efter hans åsikt om något, för alla vet att han inte har någon åsikt. Och det visste de hela tiden.”

Ur ”Att förstå makten” av Noam Chomsky.

En ledare i DN lyfte också detta före jul:

"Förutom ståtlig längd och en patriarkaliskt varm stämma hade han inte mycket att komma med; talanglös, solitt obildad, sannolikt också oförmögen att lära sig något av egna erfarenheter.

Det är svårt att hitta någon mindre kvalificerad för rollen i Vita huset. Hur är det möjligt för en dilettant som besegrade kommunismen, formulerade visionära slagord som ”stjärnornas krig” eller fick Amerika att ensamt framstå som överlägset störst och bäst?

I år grubblade jag över denna motsättning utan att fatta särskilt mycket, tills en klokare kvinnlig kollega fick mig på spåret.

Glöm inte att det enda Reagan gjort på riktigt är att i b-filmer uppträda som halvtaskig skådis. I Hollywood, sade hon. Alltid har andra sagt åt honom vad han ska göra eller säga. Två steg hit eller dit, skaka på huvudet, lyfta på ögonbrynen, fråga vad det blir till frukost. Eller liknande. Och lydigt har han gjort vad producenter eller regissörer sagt åt honom att göra, senare duktiga rådgivare när han hade att spelade rollen som president.

Lätt som en plätt."

https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-ronald-reagans-bevingade-ord-visar-hur-langt-en-politiker-kan-komma-pa/

#2: Noam Chomskys kritik av Ronald Reagan är retoriskt slagkraftig men starkt präglad av ett tydligt ideologiskt perspektiv. Chomsky skriver från en uttalat kritisk hållning till amerikansk maktpolitik och kapitalintressen, vilket gör att Reagan framställs som okunnig och passiv på ett förenklat sätt som bortser från hans faktiska politiska roll och inflytande.

Argumentationen bygger på svepande påståenden utan tydliga belägg och innehåller flera argumentationsfel. Särskilt tydligt är ad hominem (personangrepp), där fokus riktas mot Reagans person snarare än hans politik, samt hastiga generaliseringar och förenklade motsatsförhållanden.

Sammanfattningsvis fungerar kritiken främst som polemik inom ett ideologiskt ramverk snarare än som en balanserad analys.

#3: Texten är ett exempel på retorisk karikatyr: den använder humor och överdrift för att skapa en bild av Reagan som inkompetent, men bygger argumentationen på personangrepp och förenklade motsatspar snarare än faktisk analys av hans presidentskap.

#4/#5 När jag såg honom under skandalen kring Iran-Contras kom jag personligen mest att tänka på Hasse å Tages ord: "Det hade jag ingen aaaning om."

En mer forskningsnära bild av Ronald Reagan som president skiljer sig ganska tydligt från den karikatyr som både Chomsky-citatet och DN-krönikan lutar åt.

Hur forskningen brukar beskriva Reagan

I statsvetenskaplig och historisk forskning framställs Ronald Reagan sällan som antingen “allsmäktig strateg” eller “marionett”. I stället betonas en ”delegativ presidentskapsmodell”: han satte riktning och politiska prioriteringar, medan detaljerna ofta formades av rådgivare och departement.

Det här är inte unikt för Reagan. Moderna presidenter är i praktiken beroende av stora administrationer, expertorgan och politiska nätverk.

Vad han faktiskt hade kontroll över

Forskningen pekar på att Reagan hade tydligt inflytande i tre centrala områden:

• Politisk riktning: stark anti-kommunism, skattesänkningar och avreglering
• Kommunikation: han var ovanligt skicklig på att formulera enkla, övertygande budskap
• Personalval: viktiga förändringar i domstolar och administration genom utnämningar

Detta talar emot bilden av honom som passiv eller “utan åsikter”.

Vad rådgivare och systemet stod för

Samtidigt visar studier av Vita huset att:

• Mycket ekonomisk politik formulerades av rådgivare och experter (t.ex. kring budget och skatt)
• Det fanns konkurrerande grupper inom administrationen (t.ex. ekonomer vs säkerhetspolitik)
• Reagan ofta agerade som “slutlig godkännare” snarare än teknisk beslutsfattare

Det stärker bilden av en president som inte detaljstyrde allt, men det gör honom inte unik.

Iran–Contra som nyckelfall

I fallet med Iran–Contra-affären visar forskning något viktigt:

• Beslut fattades i delar av administrationen med varierande insyn
• Reagan hade bristande överblick över vissa operationella detaljer
• Men det finns inget entydigt stöd för att han var helt ovetande om policyinriktningen

Det är ett exempel på begränsad kontroll, inte total frånvaro av ansvar.

Vad som blir fel i de polemiska bilderna

Både DN-krönikan och Chomsky-inspirerad kritik faller ofta i samma mönster:

• Antingen “full kontroll och genial strategi”
• eller “total inkompetens och tomhet”

Forskningen visar i stället ett mellanting:

• tydlig politisk agenda uppifrån
• stark kommunikationsförmåga
• men beroende av en komplex och ibland svåröverskådlig byråkratisk struktur

Slutord

Den akademiska bilden av Reagan är varken en hjälteberättelse eller en marionettdocka. Han var en agenda-sättande president med stark kommunikativ kraft, som verkade genom en stor och delvis autonom administration.

Det gör honom mer intressant – och svårare att reducera – än de polemiska bilderna antyder.

För den som inte var med då:

Iran–Contras-affären, även kallat Irangate, var en politisk skandal i USA som uppdagades i november 1986. Under Ronald Reagans presidentskap hade högre regeringstjänstemän i hemlighet underlättat försäljning av vapen till Iran, som var föremål för ett vapenembargo.

Vissa amerikanska tjänstemän hoppades också på att vapenförsäljningen skulle säkra frisläppandet av gisslan och tillåta amerikanska underrättelsetjänster att finansiera nicaraguanska Contras. Enligt Boland Amendment hade ytterligare finansiering av Contras av regeringen förbjudits av kongressen.

Läs mer här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Iran%E2%80%93Contras-aff%C3%A4ren