Begreppet “naughty list” har blivit ett populärt sätt att beskriva vilka personer och institutioner som Donald Trump offentligt riktar sin kritik mot. Det är ingen verklig lista, utan snarare ett mönster: återkommande konflikter, ofta utspelade i realtid inför en global publik.

En politisk stil byggd på konflikt

Redan under valkampanjen 2016 blev det tydligt att Trump använde konfrontation som strategi. Motståndare som Hillary Clinton fick inte bara sakpolitisk kritik utan även personliga angrepp och öknamn. Samma stil fortsatte under hans presidentskap och därefter.

I stället för att tona ned motsättningar har han ofta förstärkt dem. Det har gjort att “naughty list”-fenomenet blivit ett sätt för både anhängare och kritiker att förstå hans kommunikation: vem är just nu i skottlinjen?

Sociala medier som verktyg

En central kanal för dessa utspel har varit Twitter (nu X), där Trump under många år kommunicerade direkt med miljontals följare. Plattformen fungerade som en megafon för snabba reaktioner, där journalister, politiker och företag kunde pekas ut på några sekunder.

Medielandskapet förändrades i takt med detta. Redaktioner som CNN och The New York Times blev inte bara rapportörer, utan också aktörer i berättelsen, ofta själva föremål för kritik.

Från motståndare till avhoppare

Listan omfattar inte bara politiska rivaler som Joe Biden, utan även tidigare allierade. När samarbeten spruckit har personer som Mike Pence och Liz Cheney snabbt förflyttats från insidan till utsidan.

Detta visar hur lojalitet ofta framställs som central i Trumps politiska värld – och hur kritik, även från det egna lägret, kan få tydliga konsekvenser i den offentliga retoriken.

Institutioner i skottlinjen – inklusive NATO

En annan tydlig aspekt är att även statliga och internationella institutioner hamnat i fokus. Organisationer som FBI och Department of Justice har kritiserats i samband med utredningar och rättsprocesser.

Även NATO har vid flera tillfällen varit föremål för Trumps kritik. Till skillnad från enskilda personer handlade detta dock främst om policyfrågor. Trump menade att många medlemsländer inte levde upp till målet om att spendera en viss andel av BNP på försvar, och att detta skapade en obalans där USA bar en oproportionerligt stor del av kostnaden.

Hans uttalanden inkluderade ibland hot om att minska USA:s engagemang eller i extrema fall lämna alliansen, vilket väckte oro bland europeiska medlemsländer. Samtidigt ledde pressen till att flera NATO-länder ökade sina försvarsbudgetar. Relationen präglades därför av både konflikt och fortsatt samarbete.

Kändiskultur och politik

Fenomenet sträcker sig också bortom politiken. Kulturpersonligheter som Robert De Niro och Taylor Swift har hamnat i konflikt med Trump efter att ha uttryckt politiska åsikter. Här suddas gränsen mellan underhållning och politik ut, och konflikterna blir en del av ett större medialt narrativ.

En rörlig och strategisk “lista”

Det som gör “naughty list” intressant är dess rörlighet. Den förändras ständigt beroende på aktuella händelser, maktkamper och medielogik. Den fungerar både som ett politiskt verktyg och som ett sätt att dominera nyhetscykeln.

För vissa väljare signalerar detta tydlighet och styrka. För kritiker framstår det som polariserande och splittrande. Oavsett tolkning har fenomenet blivit en del av hur modern politisk kommunikation analyseras – där konflikt inte bara är en bieffekt, utan ibland själva strategin.