Den moderna politiska debatten har utvecklat en anmärkningsvärd förmåga att låna språk från medicinen. Politiska motståndare anses lida av syndrom, samhällen beskrivs som sjuka och idéer förklaras vara patologiska. I detta språklandskap har begreppet Trump Derangement Syndrome (TDS) fått en särskild plats.

Begreppet är emellertid inte en medicinsk diagnos. Ingen psykiatrisk klassifikation erkänner dess existens. Trots detta används det med en självsäkerhet som ibland får läsaren att misstänka att det borde finnas ett särskilt väntrum på psykiatriska mottagningar reserverat för personer som läst för många ledarsidor.

Retoriskt är konstruktionen elegant. Genom att beskriva kritik som ett symptom förvandlas den politiska motståndaren från argumenterande subjekt till objekt för observation. Frågan blir inte längre om kritiken är välgrundad, utan om kritikern själv uppvisar tecken på irrationellt beteende. Det är ett argument som, med viss beundransvärd effektivitet, eliminerar behovet av att diskutera själva sakfrågan.

Fenomenet är dock mer komplext än dess förespråkare och motståndare ofta medger. Donald Trump har under lång tid varit en politisk aktör som genererat ovanligt starka emotionella reaktioner. Forskning inom politisk psykologi visar att stark identifikation och stark antipati tenderar att förstärka selektiv perception: människor uppmärksammar främst den information som bekräftar den egna världsbilden. Det vore därför överraskande om Trump utgjorde ett undantag från denna välkända mekanism.

Det intressanta är att begreppet TDS ibland tycks drabba sina egna användare. Om all kritik mot Trump definitionsmässigt betraktas som ett uttryck för ett syndrom uppstår en spegelvänd logik. Den som ser Trump bakom varje samhällsproblem riskerar att bli besatt av honom. Den som ser TDS bakom varje invändning riskerar att bli besatt av sina motståndares påstådda besatthet. Diagnosen börjar då reproducera just den förenkling som den utger sig för att avslöja.

Ur ett vetenskapsteoretiskt perspektiv uppstår dessutom ett metodologiskt problem. Hur skulle hypotesen kunna falsifieras? Om kritik betraktas som bevis för syndromet, medan frånvaro av kritik betraktas som friskhet, blir begreppet närmast immuniserat mot empirisk prövning. Karl Popper hade sannolikt höjt ett ögonbryn.

Liknande mekanismer återkommer på andra sidan av den politiska skalan. Där kan varje uttalande från Trump tolkas som ytterligare bekräftelse på tidigare slutsatser, oberoende av innehåll eller sammanhang. Resultatet blir två konkurrerande tolkningssystem där varje ny observation används för att stärka den redan etablerade övertygelsen. Vetenskapligt är detta sällan en lovande metod. Politiskt är den desto populärare.

Kanske säger därför TDS mindre om Donald Trump än om vår tids offentliga samtal. Diagnoser har blivit retoriska verktyg, etiketter ersätter analyser och psykologisering ersätter argumentation. Att beskriva meningsmotståndaren som irrationell är betydligt billigare än att systematiskt bemöta dennes argument.

Det finns en viss ironi i detta. Ett begrepp som skapades för att kritisera överdrivna reaktioner riskerar själv att bli ett uttryck för samma tendens: en ovilja att acceptera att politiska konflikter kan vara genuina, rationella och ibland olösliga.

Kanske är den mest intressanta frågan därför inte vem som lider av Trump Derangement Syndrome. Den är varför den politiska debatten så gärna vill formulera sig som om oenighet vore en sjukdom.

https://en.wikipedia.org/wiki/Trump_derangement_syndrome