När en konstnär använder AI kommer kritiken snabbt: "Det där är inte riktig konst. Du har ju inte gjort den själv." Men om den principen verkligen gällde skulle stora delar av konsthistorien behöva strykas.

Den romantiska bilden av den ensamma konstnären som skapar varje penseldrag är just det – en romantisk föreställning. I verkligheten har många av historiens största konstnärer arbetat med assistenter, lärlingar och hela ateljéer.

Peter Paul Rubens ledde en verkstad där elever utförde stora delar av målningarna. Rembrandt hade lärlingar som målade under hans ledning. Andy Warhols berömda Factory producerade verk med hjälp av assistenter. Jeff Koons och Damien Hirst har i modern tid byggt hela verksamheter där skickliga hantverkare tillverkar konstverken medan konstnären själv ansvarar för idé, form och slutliga beslut.

Ingen kräver att deras verk ska tas ned från museernas väggar därför att de inte utfört varje detalj själva.

Varför gäller plötsligt en annan regel när verktyget heter AI?

Litteraturen visar samma mönster. Spökskrivare har länge varit en del av bokbranschen. Memoarer, romaner och bästsäljare har ibland skrivits av andra än namnet på omslaget. I vissa fall har det varit öppet, i andra fall hemligt. Ändå har läsarna fortsatt att betrakta verken som författarens.

Skillnaden är att vi accepterar mänskliga assistenter men reagerar när assistenten är digital.

Naturligtvis finns det viktiga frågor kring AI. Träningsdata, upphovsrätt och ersättning till konstnärer måste diskuteras och regleras. Där finns verkliga problem. Men det är en annan fråga än om AI kan vara ett legitimt konstnärligt verktyg.

Kritiker beskriver ofta AI som om konstnären bara skriver några ord och sedan är arbetet klart. Så ser verkligheten sällan ut för den som arbetar seriöst. Bakom en färdig bild kan ligga hundratals instruktioner, otaliga omarbetningar, bildurval, kompositionsändringar, färgkorrigeringar och omfattande efterbearbetning. AI producerar alternativ – människan väljer, förkastar, utvecklar och tar ansvar för resultatet.

Det är inte särskilt annorlunda från hur en konstnär leder en ateljé eller en arkitekt leder ett byggprojekt. Ingen skulle påstå att arkitekten inte skapat huset därför att muraren lade tegelstenarna.

Konst har aldrig handlat enbart om vem som håller i penseln. Den har handlat om vision, idé, uttryck och förmågan att skapa något som berör.

Varje ny teknik har mötts av motstånd. Oljefärgen förändrade måleriet. Fotografiet sades döda konsten. Datorn ansågs göra skapandet opersonligt. I dag ifrågasätter få dessa verktygs plats i kulturen.

AI är nästa steg i samma utveckling.

Det betyder inte att varje AI-genererad bild är ett mästerverk. Lika lite som varje fotografi är stor konst eller varje målning hör hemma på ett museum. Kvaliteten avgörs inte av verktyget utan av människan som använder det.

Konstvärlden behöver därför sluta använda dubbla måttstockar. Antingen accepterar vi att konst kan skapas med hjälp av verktyg, assistenter och ny teknik – eller också måste vi börja omvärdera en stor del av vår egen konsthistoria.

Det är ett val som få kritiker verkar beredda att göra.