Gianni Infantino har byggt ett FIFA med större ekonomiska muskler och större global räckvidd. Men samtidigt växer kritiken mot hur han använder sin makt. Nu har konflikten med Europas fotbollsledare utvecklats till en öppen maktkamp.

När Gianni Infantino tog över som FIFA-president 2016 lovade han att förändra en organisation som fortfarande var märkt av korruptionsskandalerna under Sepp Blatters tid. Tio år senare är FIFA ekonomiskt starkare än någonsin. Men Infantino har själv blivit centrum för en ny typ av kritik: att makten har blivit för koncentrerad, att pengar väger för tungt och att FIFA:s politiska och kommersiella relationer har fått gå före organisationens principer.

Den kanske allvarligaste konflikten just nu handlar om pengarna kring fotbolls-VM. FIFA har presenterat planer på att sälja en andel i en ny kommersiell verksamhet kopplad till VM. Affären värderades till omkring 4,2 miljarder dollar. UEFA och andra regionala fotbollsorganisationer reagerade kraftigt och menade att FIFA hade gått fram utan tillräcklig konsultation. FIFA drog senare tillbaka förslaget och bad medlemsförbunden om ursäkt för hur processen hade hanterats.

För Infantino blev frågan därför större än en misslyckad affärsidé. Den blev en förtroendekris. Det har rapporterats om en växande splittring inom FIFA, där flera inflytelserika personer brutit med presidenten och där Norge krävt hans avgång. Samtidigt har Infantino fortfarande betydande stöd, framför allt utanför Europa.

Kritiken mot Infantino handlar också om hur FIFA väljer sina VM-värdar. Saudiarabien tilldelades VM 2034 trots omfattande internationell kritik mot landets människorättssituation. Human Rights Watch har hävdat att FIFA:s bedömning av Saudiarabiens människorättsläge var bristfällig och varnat för risker för migrantarbetare inför turneringen.

Detta är en fortsättning på debatten efter Qatar-VM 2022. Kritiker menar att FIFA gång på gång accepterar värdländer där mänskliga rättigheter är ett problem, eftersom de ekonomiska och politiska fördelarna är stora. Infantino har å sin sida försvarat FIFA:s beslut och framhållit organisationens globala uppdrag.

Även politiken har blivit en känslig fråga. Infantino har utvecklat en nära relation till USA:s president Donald Trump, något som under VM 2026 ledde till formella klagomål om FIFA-presidentens politiska neutralitet. En människorättsorganisation anmälde därefter Infantino till Internationella olympiska kommitténs etikorgan. IOC valde dock att inte utreda saken och hänvisade till att frågan låg utanför dess jurisdiktion.

Kritikerna ser ändå ett större problem: var går gränsen mellan idrott, politik och personlig makt?

Infantino har själv blivit en mycket synlig politisk aktör. Han umgås med stats- och regeringschefer, förhandlar om stora ekonomiska investeringar och använder FIFA:s globala plattform för att bygga relationer. För hans anhängare är detta en styrka. FIFA är världens största idrottsorganisation och måste kunna tala med världens mäktigaste personer. För kritikerna riskerar det däremot att göra organisationen beroende av politiska ledare och ekonomiska intressen.

Samtidigt är det viktigt att skilja mellan kritik och bevisade överträdelser. Att Infantino anklagas för att ha brutit mot regler betyder inte att han faktiskt har gjort det. Exempelvis avvisade IOC klagomålet om politisk neutralitet på jurisdiktionsgrunder. Det finns alltså en betydande skillnad mellan de påståenden som riktats mot Infantino och sådant som faktiskt har fastställts av en oberoende instans.

Det som däremot är tydligt är att hans ledarskap nu möter en ovanligt stark politisk utmaning. Konflikten med UEFA har öppnat en spricka mellan FIFA:s ledning och delar av Europas fotbollsetablissemang. FIFA:s krismöte i Marocko i början av augusti slutade med att organisationen offentligt bekräftade sitt stöd för Infantino, men också med ett erkännande av att processen kring den planerade kommersiella affären hade hanterats fel.

Infantino sitter därför fortfarande starkt – men inte obestritt.

Hans försvarare kan peka på ett FIFA som genererar enorma intäkter och investerar pengar i fotboll över hela världen. Hans kritiker ser samma utveckling och frågar om FIFA håller på att bli för kommersiellt, för politiskt och för centraliserat kring en enda person.

Det är kanske den verkliga frågan kring Gianni Infantino: har han gjort FIFA starkare – eller har han gjort presidentämbetet för starkt?

Den frågan kommer sannolikt att prägla den fortsatta maktkampen inom världsfotbollen inför nästa presidentval.