#0 Jo, men det där känns lite som något man förväntar sig av (s). De är väl de värsta kappvändarna i riksdagen även om de knappast är ensamma.

Jag noterade det redan förra gången du skrev, men blev så lite förvånad att jag knappt reagerade…

#1 Jo, ingen annan reagerade heller… ;o)

Det förvånar mig att man argumenterar för de röd-gröna genom att argumentera mot nedskärningar och hårdare tag från Alliansen - när exakt samma saker både har hänt och tydligen (baserat på skuggbudgeten) kommer att hända vid ett eventuellt maktövertagande.

//Zac

Det här blir kanske lite OT, men jag jobbar inom palliativ vård och träffar på många svårt cancersjuka människor.

Ser man enbart till cancersjukdomen så skulle säkert ett flertal utav dem kunna utföra lättare arbetssysslor.

Men då glömmer man att en svår sjukdom ofta följs av depression och en onormal trötthet mm.

Talar vi enbart om svårt cancersjuka så är jag helt inne på att ge dem ett värdigt liv den tid de har kvar, en tid med livskvalitet.

Oavsett vilken regering som står bakom detta beslut, så unnar jag dessa obotligt sjuka människor ett värdigt avslut och livskvalitet den tid de har kvar.

#3 Alla som har cancer är väl inte obotligt sjuka?

#4 Alla som har cancer är definitivt inte obotligt sjuka men den skräcken för cancer som vi människor har är djupt rotad och sätter lika djupa spår hos många människor även om sjukdomen går att bota.

Jag kan tänka mig att det är det som #3 menar med att sjukdomen ofta följs av en onormal trötthet och depression.

Fortfarande är dödligheten väldigt hög hos vissa cancerformer.

#5 Jo, det förstår jag. Fast vad jag förstått ska vara tanken är en individuell behandling. Jag känner själv människor med cancer som vill och kan arbeta.

Fast det blir ju inte individuell behandling. Det är väl det som är själva saken. Som det nu är drar man alla över en kam och samtliga ska ut och prövas mot arbetsmarknaden, oavsett om de kan eller inte. Så länge som det fungerar så kan man knappast prata om individuell behandling.

Dessutom skriver kerstinjo att hon arbetar med palliativ vård……och det är ju vård i livets slutskede så där kan vi nog utgå från att sjukdomen är icke-behandlingsbar.

#7 Fast jag har inte uppfattat något annat än att avsikten ska vara att varje person ska behandlas individuellt. Görs inte det måste det vara fel.

Sen har du rätt. Jag läste kommentaren av kerstinjo slarvigt.

#2 Visst är det lustigt. Inte en enda kommentar om sakfrågan, utan en snabb avvikning från ämnet som flera spinner vidare på.

Kanske alla reagerade som jag. Att (s) hycklar är så väntat och självklart att det inte behöver diskuteras?

Nja, har vänstersidan samma tanke, att utförsäkra svårt sjuka, så är det lika illa. Det är väl ändå ganska självklart.

#9. Där du också deltog……i den snabba avvikningen alltså. Jag kan inte se att du direkt kommenterat själva innehållet i det som wikzak tar upp, mer än att du anser att sossarna är de värsta kappvändarna i riksdagen .

#10 Helt rätt, båda slutsatserna! 

Kommentaren till #0 är väl egentligen ganska uppenbar. Det är inte så förvånande att Sahlins förtroendesiffror är katastrofala.

Jag litar inte alls på vad hon säger. Det WiktZac visar upp är säkert bara ett av många exempel. Sahlin har en retorik som inte stämmer överens med hennes handlande. Det är klart man inte kan ha förtroende för Sahlin och hennes parti. De går ju inte att lita på.

Hm, det som står i första länken i #0 skrev jag om redan för länge sedan. Då skrev jag att det inte var Alliansen som började med förändringen angående sjukpenning, utan sossarna. Fast då hade jag ju självklart fel, enligt vissa……..festiligt. Nu kommer samma sak upp igen, fast i en helt annan mening och då stämmer det helt plötsligt……festligt.

Hittar tyvärr inte tråden just nu.

#12. Handlade det som WiktZac tog upp om Sahlin…..ensam? Jösses, då har jag verkligen missförstått hela hans inlägg.

#14 Tja, Sahlin var snabbt ute och pratade om "stupstockspolitik" etc? En stupstock som de själva faktiskt tänkt använda - herrengud, jag är som AndersE inte alls överraskad över att hon har så dåliga förtroendesiffror. Jag är mest förvånad och ledsen över att hennes tomma retorik och Östros överbudspolitik faktiskt gett resultat i opinionen.

//Zac

#13 Lite ledsamt med sådan kritik som alla kan ta åt sig av men ingen vet vem det egentligen gäller.

Kan du inte skriva vem det var som påstod att du hade fel. Så kan ju den du menar bemöta det eller be om ursäkt. Och övriga kan slappna av.

#15. Ok, då var det alltså Mona och hennes förmåga (eller oförmåga) till retorik som det handlade om i #0. Ja, då har jag verkligen missuppfattat hela inlägget.

Den stupstock du skriver om att sossarna skulle varit med om att använda, är inte riktigt sant. De började förändra systemet men inte alls på det vis som det är idag. Det var inte så att man blev utkastad från FK för att hamna i AF, när man egentligen är alldeles för sjuk för att arbeta. Inte heller var man tvungen att prövas mot hela arbetsmarknaden för att, till varje pris, arbeta heltid även om man inte orkar. Då fick man återgå till sitt arbete (om man hade något) på halvtid och succesivt höja nivån i den takt man kunde.

Läkarna då sjukskrev inte så lätt, eftersom nya regler införts. Istället blev det, om man faktiskt var såpass sjuk att man inte kunde återgå till ett heltidsarbete, att man hade sammarbete mellan den sjukskrivne, läkare och FK. Idag vågar många läkare inte sjukskriva, även om det är befogat. I många fall när de ändå gör det så ifrågasätter FK sjukskrivningen. Blanketten har gjorts om och en svårt cancersjuk i livets slutskede ska behöva svara på frågan "Av vilken anledning kan du inte arbeta"………..vad svarar man på sånt?

Enligt mitt sätt att se så är stupstocken nu framtagen och till och med används. Förut kanske den stod inne i någon gammal lada någonstans.

Sen är det ju inte endast cancersjuka som drabbas av de här (nya) hårda reglerna. Det är samtliga som råkar ha haft fräckheten att bli sjuka, av en eller annan anledning och oavsett om det rör sig om svår sjukdom eller lättare sådan.

#4 Tack och lov så är inte alla cancersjukdomar obotliga. Men de olika behandlingarna tillför mängder av svåra, mycket svåra biverkningar och tar hårt på både psyket och fysiken.

Det kan ta år innan man med säkerhet kan fastställa att cancern helt har försvunnet. Dessa år av väntan, oro, ängslan och ångest tar enormt mycket kraft och ork från det mänskliga psyket.

Svåra depressioner i samband med ett cancerbesked hör mer till vanligheten än ovanligheten.

Och om du läser lite noggrannare så framgår det att jag jobbar på en palliativ enhet. Jag träffar dagligen människor som av olika anledningar har fått en viss tid kvar att leva.

Vissa kanske bara en kort tid, medans andra har fått en längre tidsfrist. Utan att vara insatt i problematiken så skulle man kunna sätta de sistnämnda i ett lättare arbete.

Sjukdomen kanske kan hållas tillbaka något år. Men ångesten ligger hela tiden på lur och man får även handskas med sina anhörigas ångest. Det är ett otroligt tufft livsöde.

Min uppgift är att lena, stötta, trösta, vara medmänniska, även till anhöriga. Jag behövs och det är jag tacksam över och jag kommer aldrig att förespråka att svårt sjuka ska ut i arbetslivet.

Min sista undran? Vilket arbetsliv? Vem vill anställa en sjuklig Medarbetare, när det finns mängder av friska och alerta yngre förmågor?

#18. Bra och välskrivet.