Jag tror att samhället tjänar på att satsa så mycket som bara är ekonomiskt försvarbart på att rehabilitera alla människor. Men jag tycker att man ska kunna kräva av människor motprestationer i form av motion och förändrad kost även på fritiden.

Hur vet man vad som är ekonomiskt försvarbart innan man har prövat om åtgärden har effekt?

Äsch, de som är sjuka får skylla sig själva. Enklare än så är det inte. :D Speciellt de som är stressade, utbrända och deprimerade. Det är bara inbillning alltihop. Inför medicinska tester på människor så vi får nån nytta av dem.

Seriöst? Det vore bra om man kunde ha en sjukvård som kunde bota folk så mycket och så ofta man kan. Så vill jag ha det.

Om det är berättigat eller inte, det kan jag inte svara på.

Sen är ersättning ekonomiskt och rehabilitering två olika saker, tycker jag.

#1. Aj då, då ligger jag riktigt illa till i din värld då jag tillhör kategorin överviktig. Fick av en läkare veta att jag som har ont i leder ska äta alvedon och banta. Att min gammelmormor, mormor och mamma hade/har reumatism var inte ens relevant enligt honom. Både gammelmormor och mormor hamnade i rullstol p g a sjukdomen och hade fingrar som låg utmed handen, totalt söndervärkta. Mamma är på god väg. Ja, jag har nog klarat mig bra jämförelsevis och var inte ute efter sjukskrivning eller så. Ville mest veta, genom blodprov, vad jag har att vänta mig då värken börjat kännas av.

Fast det här med motprestationer undrar jag lite över. Vad innebär det, mer än motion och ändrade kostvanor? Om man är tjock och inte lyckas banta ner sig, ska man inte få rehabilitering eller sjukpenning då?

Sjukdom ska aldrig behöva leda till personlig konkurs. Jag ser sjukersättningen som en försäkring alltså ska levnadsstandarden inte sjunka så mycket så att det försvårar ytterligare för människor att ev. kunna ta sig ut i arbetslivet igen. Man ska inte straffas dubbelt för att man råkat bli sjuk.

Rehabiliteringsmässigt tror jag att åtgärder ska sättas in i förebyggande syfte dvs. innan vi blir utbrända och sjuka. I många fall går det inte eller är svårt att rehabiliteras då sjukdomar hunnit bli kroniska och att FÖRST DÅ satsa pengar på rehab. verkar lite bakvänt. Men naturligtvis finns det även andra fysiska och psykiska problem som man kan rehabilitera och då ska det satsas ordentligt tycker jag. 

Den alternativa vården är eftersatt här i Sverige. Vi kommer så sakta, men det är bara att titta på ex. Danmark, Tyskland, England där alternativ förebyggande hälsovård praktiseras mer. Tog vi till oss den mer så skulle vi nog få ner sjukskrivningarna betydligt tror jag.

 Som det är nu betalar många sin alternativa rehabilitering själva och med sänkta ersättningar blir det nästan en omöjlighet att ta sig tillbaka till arbetslivet igen.

 Så varför sänka ersättningar om man vill att människor ska lyckas ta sig tillbaka ut igen?

Ett exempel på hur det kan se ut när man blir oväntat sjuk. Naturligtvis med mig själv eftersom jag inte kan svara för andra.

Jag har fibromyalgi och utmattningsdepression och har varit helt sjukskriven sedan 2002 och har nu tidsbegränsad aktivitetsersättning (sjukersättning efter man fyllt 30 år).

När jag blev sjuk hade jag en lön jag klarade mig bra på och hade bara studielån i skuld. Jag vägde 60 kg och är 170 cm lång.

Idag har jag ca 1500:- över existensminimum varav kronofogden dra de 1500:- pga bla skatteskulder och studielånsskulder som jag inte kunnat betala. Jag väger 78 kg. Går knappt utanför dörren, sover bort mestadels av dagen och mår skitdåligt. Jag har utvecklat panikångest och en viss socialfobi.

Låter jag bitter?

Jag har prövat alla de mediciner som läkaren vill ge mig (ja jag har "skaffat" andra tabletter som faktiskt lindrar men de vägrar läkaren att skriva ut pga min ålder.) och allt sjukgymnastiken kan erbjuda, inget har hjälpt.

Eftersom jag lever på existensminimum så kan jag inte regelbundet gå på de behandlingar som jag vill och har prövat och som faktiskt ger mig lindring. Ex, lätt massage.

Kan därför ej gå till privata mottagningar och få hjälp med min depression. Jag har tjatat mig till remiss till öppenpsyk och jag ska faktiskt få hjälp. Det har gått ett halvt år nu och jag får bara höra att jag är inte prioriterad så väntetiden kan bli väldigt lång.

Jag har bett, krävt, tjatat på både min arbetsgivare och Försäkringskassan att de ska hjälpa mig att få hjälp men nope, det är för dyrt. Men att försörja mig månad in och månad ut det är inte för dyrt.

Så ja, jag är bitter.

Anser att jag inte hade behövt ha det så här j***a skitjobbigt om jag fått hjälp i tid. Men nej, som icke synligt sjuk så ses man med misstro och är man då ung (idag 28 år) som jag är så kan man ju inte vara sjuk?!

Har inte själv varit långtids sjuk.

Men hos min kusins flicka upptäckte de en hjärntumör. En elakartad som de var tvugna att ta bort. Hon är knappt 3 år.

De fick tillbringa flera veckor på sjukhuset innan de visste vad det var och hur det skulle gå till.

Men räkningar måste ändå betalas.

De fick inte ut så mycket då båda varit från jobbet. Huslån, billån..m.m..

Det blev mycket tufft. som tur var hade de lite sparat(till en semester som de ställt in), men om de inte haft det?!!

Detta är jättesvårt, men ibland kan det tyckas hårt draget tycker jag..

oj..hände nåt där..F´låt

# 6 Tack för din öppenhjärtliga berättelse om hur ditt liv ser ut. Fibromyalgi hör just till de sjukdomar som inte går att rehabilitera bort. Tro mig jag vet vad du pratar om, har själv fibromyalgi och har försökt i tio år. Min chans som jag ser det nu är att försöka komma tillbaka på mitt eget sätt. Det kostar och har kostat mig åtskilliga tusenlappar eftersom det inte är något som försäkringskassan betalar. Men min husläkare hejar på mig. 

Jag hittade tidigt ett redskap som fått mig att stå ut och det är QiGong. Så jag chansar och betalar en dyr utbildning ur egen ficka med sparade pengar. Alla har emellertid inte sparade pengar. Jag lägger de glatt på att komma igen även om jag har skov och det kommer inte att bli lätt. Det kanske inte ens kommer att gå, men då har jag försökt.

Det är helt galet att som nuvarande regering dra alla över en kam genom att föreslå sänkta ersättningar rakt av. De vill att alla ska komma ut i arbete. Men hur det ska gå till skiter de fullkomligt i. Där kan man prata om människoförakt. Eller?

#6 jag vet precis hur du har det.Det är skit-tufft  med denna djävulska sjukdom.

Jag fick min  fibro efter en depression som kom efter en skillsmässa och andra sjukdommar som jag blev drabbad av i samma veva.

det värsta av allt är detta misstroende som finns bland folk eftersom det ej finns några "bevis" för sjukdommen förutom det man själv känner av den. Och nog jäklar känns den allt

jag hade detta i ca 5år, men peppar,peppar så mår jag mycket bättre nu när jag hart lärt mig att slappna av i min kropp. Jag fick en jättebra hjälp av doktorer,kuratorer och f-kassan med att gå en smärtkurs där jag fick lära mig att slappna av och må bättre psykiskt.

Nu arbetstränar jag 50% och det går riktigt bra!

så visst kan en del människor bli bättre, men  tyvärr stannar den här sjukdommen hos de flesta….

För att återgå till huvudfrågan, självklart ska man ha rätt till all hjälp man kan få som sjukpenning och rehabiliteringsstöd. rehabpenning kan man få upp till ett år.

# 10 Nej, jag vet att fibron inte går att få bort men vissa saker kan göra livet lättare.

Sen så känner jag att just den psykiska biten kunde jag ha fått hjälp med tidigare. Kanska hade jag kunnat jobba några timmar eller halvtid åtminstånde.

Jag undrar lite om det är meningen att man ska gå till soc om ersättningen sjunker? Vet att det snackades om att sänka sjukpengen från 80 % till 65 %. Vissa kanske hamnar under existensminimum då.

Självfallet så begär jag inte att man ska få lika hög ersättning som sin lön men sjukdom kan man oftast inte hjälpa och i en svår stund så blir det inte bättre om man måste gå från hem och hus, bli skuldsatt hos kronofogden osv. Oftast är det ju barnen som får lida mest.

Ni förstod att jag var ironisk, hoppas jag? Jag måste lära mig att skriva det också…

# 13 Jorå det fick du fram  det var bra skrivet:)

# 12 Jag tycker inte heller att man kan begära att få lika hög ersättning som sin lön. Det måste löna sig att arbeta. Det är som du säger, det är barnen som får lida mest och jag känner mig fruktansvärt ledsen över att  mina barn fick flytta från sitt hem på grund av en ändrad familjesituation på flera områden. Men de har även lärt sig att livet inte alltid är en dans på rosor och det tar de med sig ut i livet.

Jag tycker att det ultimata vore att Försäkringskassan rehabiliterar utefter varje individs förutsättningar och behov. Finns inte hjälpen att få inom den vanliga vården inom rimlig tid anser jag att vården borde köpas in utifrån.