Jag känner en stigande vanmakt inför vårt svenska debattklimat. Präktigheten känns ibland rent kväljande, medan generositeten inför oliktänkande i mångt och mycket lyser med sin frånvaro.

Stening är inget nutida straff, åtminstone inte i vårt land, men den verbala steningen är rikligt förekommande i den allmänna debatten. Ett typexempel på detta är den upprördhetens tsunami som Zlatans dåliga skämt om gåvor av bilar kontra damcyklar framkallat.  Jag menar, killen är bra (mycket bra t.o.m.) på en sak, nämligen att spela fotboll, men han är ingen bra debattör, allra minst i genusfrågor.

Nu lät han undslippa sig några mindre väl valda ord i en lång intervju, och genast hade han Drevet över sig. Professionella ledarskribenter, kulturradikaler, sportkrönikörer och andra som lever av konsten att kunna formulera sig kastade sig i en flock över ett offer som aldrig har gjort anspråk på att vara någon samhällsdebattör. Även i denna vår lilla ankdamm PIF var oförsonligheten av den större modellen.

Den som läst boken om (inte av!) Zlatan inser att om han inte spelat fotboll så hade han nu knappast befunnit sig på de högre pinnarna på samhällsstegen. Inte minst den journalist på Expressen som intervjuade honom borde ha haft detta i betänkande. I stället för att springa upp på redaktionen och stolt vifta med ett "kolla med vad jag kommer med!" kunde han varit sportslig och bett Zlatan fundera en gång till.

"Cykeln var ett skämt, om än dåligt, mellan mig och journalisten och jag utgick ifrån att han förstod att det var ett skämt. I tryck blev det inte lika kul", säger Zlatan nu. Den som sett den knastertorra serien om Svensk humor på TV de senaste lördagskvällarna inser att humor inte är vår nationalsport - det finns fler än Zlatan som levererat dåliga skämt i vårt land!

Allt det här kommer jag att tänka på när jag läser Anna Dahlbergs inlägg i dagens Expressen. Det är en länge saknad uppgörelse med dagens mediaklimat och opinionsläge i Sverige. Dahlberg citerar bl.a. statsvetaren Ekengren Oscarsson om att "Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta och följa svensk samhällsdebatt."

Dahlberg avslutar sitt inlägg: _"… jag delar oron över den alltmer inkvisitoriska debatten, där ett förfluget ord räcker för att misstänkliggöra en hel text, där markörer är viktigare än argument och avsändaren är viktigare än innehållet." (---)
_

"Vad händer i en sådan debatt när kloka människor hukar av rädsla för att bli stämplade? När argument inte prövas förutsättningslöst, utan på förhand sorteras i legitima och icke-legitima? Och när public service ständigt nagelfars utifrån vänsterns mall för det tillåtna?

Jag är rädd för att det gör oss kollektivt dummare. Så är det i alla sammanhang där det oreflekterade ja-sägandet blir norm."

Undrar om inte Anna Dahlbergs reflektioner så här i årets allra sista dagar är bland det viktigaste som skrivits på ledarplats i våra tidningar 2013?