![[Nomen Nescio]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Nidbild eller sanningens ord om vårt debattklimat?
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
"Varje gång jag utsätter mig själv för Sverige, med andra ord varje gång jag loggar in på Facebook eller Twitter, möts jag nämligen av ett groteskt poserande, ett piedestalklättrande utan dess like. Det är som scenen i »Life of Brian« med alla predikanter som står på rad och skriker om världens ondska och snara undergång. I Sverige tycks pågå en evig tävlan, en gråtande masshysteri som för tankarna till sorgearbetet bland nordkoreaner när ännu en av deras fläskiga diktatorer äntligen har lagt sig ner och dött. Vem är duktigast på att gräma sig över brexit, på att frukta Trump, på att förakta Sverigedemokraterna? Vem är mest upprörd och puttenutterädd av alla? Vem blir årets Lille Skutt-liberal?
Det riktigt sjukliga är ju att det till skillnad från samhälls-idealet förr i världen inte längre handlar om att framställa sig själv som modig och stoisk och stark, utan som så absolut ängslig och vek och panikslagen som bara möjligt. Bara den som darrar av skräck och dessutom ideligen tjatar om det är riktigt, riktigt god."---
Ord och inga visor i krönika i Fokus signerad Thomas Engström
Både nidbild och sanning tycker jag nog.
Medarbetare på Fågelmatning, Djurparker, Vilda djur och Politik i fokus.
Slutet på krönikan: "Hur hamnade vi i detta moras? Det är inget större mysterium, ärligt talat. Vi hamnade här för att ytterst få människor är originella och har någonting begåvat att säga. Så har det givetvis alltid varit, men nu får alla komma till tals."
Skulle säga att detta även gäller många av alla dessa kolumnister, krönikörer och tyckare i våra tidningar, den citerade inräknad. Skulle föredra att de satsar på nyheter istället för en massa allmänt tyckande.
#2 Vad gäller mängden krönikörer, kolumnister och bloggare i media så kan jag bara hålla med. Det trista är att många som slösar bort sin talang med krönikor skriver utmärkta reportage, men det kanske är bekvämare att skriva krönikor?
Förr kunde jag läsa reportage av Peter Kadhammar och Lasse Lindström med behållning, numera räcker det att läsa rubriken på deras krönikor för att på förhand ana hela innehållet. Och sedan finns det snett nedanför dem en massa tyckare som gått direkt från skolbänken, partihögkvarteret eller omplacerats till krönikörjobbet, och de måste nästan ta i så de spricker för att höras i krönikörfloden.
Däremot gillade jag Engströms krönika, inte minst för att den kommer att reta upp en mängd personer som känner sig träffade, på och utanför redaktionerna…
#3 Kan tänka mig att det framför allt är billigare med krönikor. Medier må snacka om att de är demokratins företrädare, men de är ju samtidigt kommersiella företag.
#4 Jovisst är det så! Jag ser till exempel en ganska stor skillnad på Aftonbladets politiska del - ledarsida, kultursida, politiska krönikörer och politiskt styrda enheter som Politism- och deras allmänna journalism, som kan ta upp angelägna ämnen utan politiska infallsvinklar. Men det känns som om det politiska inflytandet hela tiden ökar. Detta kommer inte minst till uttryck i sammansättningen av krönikörstyrkan.
På det kommersiella området kan man se hur travsporten köpt sig inflytande på tidningen genom trav365 och därigenom tillförsäkrat sig utrymme för eget material, och hur LO bekostar alltmer av Politism.
Fast andemeningen i citatet i TS handlar ju inte så mycket om journalistiken och dess villkor utan tonen i den allmänna samhällsdebatten, inte minst på FB och Twitter.
"Jag förstår inte att vi håller på att gå i en riktning där allvarlig, seriös diplomati ska hanteras med Twitter, och twitterkommentarer. Jag tycker inte det är rätt, säger Stefan Löfven (S)."---
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/stefan-lofven-kritiserar-donald-tusk-for-tweet
Kanske läge för honom att ta ett snack med Wallström då?
#6 Precis
Starta ny diskussion