![[Carpinus]1](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Är du någonstansare eller varsomhelstare?
Katarina Barrling, docent i statskunskap vid Uppsala Universitet, presenterar på tidskriften Kvartals hemsida den brittiske författaren David Goodharts uppdelning av väljartyper i Somewheres och Anywheres.
Somewheres, någonstansarna, värdesätter trygghet, traditioner, hemort och nation, medan Anywheres, varsomhelstarna, föredrar globalisering, internationalism, modernitet och förändring, skriver Barrling.
"En typisk Anywhere är i Storbritannien en liberal med högre utbildning, som röstar på Labour, Liberaldemokraterna eller De Gröna. Anywheres är geografiskt rörliga, höginkomsttagare och starkt överrepresenterade bland beslutsfattare och opinionsbildare."---
"Typiska bostadsorter är London, större städer och universitetsstäder."---
*
"En Somewhere har typiskt sett lägre utbildning, och är låg- eller medelinkomsttagare. Somewheres röstar Tories eller UKIP, men många är tidigare Labouranhängare. De utgör en avsevärt större och mer utbredd grupp än Anywheres, men deras röst har långtifrån samma genomslag i offentligheten"---
"De tenderar att vara något äldre, och bo i mindre städer, i förorten, eller i industriorter."---
*
Barrling vågar sig på att överföra den brittiska modellen till svenska förhållanden, och då blir det intressant. Hon skriver bl.a.: "Svenska politiska partier i båda blocken har under några decennier rört sig från uttalade Somewheres till tydliga Anywheres.
Sverigedemokraterna är numera det enda renodlade Somewhere-partiet i riksdagen. När de andra partierna försöker återta sina övergivna positioner har de svårt att bibehålla trovärdigheten."---
https://kvartal.se/essaer/frn-ngonstans-till-varsomhelst-s-gick-partierna-vilse
Jag är nog urtypen för en någonstansare, kan jag konstatera…
Läste denna Goodharts diskussion om "stansare" i Axess 2017, med flera kommenterande artiklar efteråt av olika skribenter. Hans böjelse för att nöja sig med att vara en någonstansare slog an faktiskt. Men någon terapi kanske avhjälper griller? Vissa partier kan nog förlora potentiella väljare. L har dåliga siffror.
Att tillhöra ett sammanhang, tror jag, är ett mänskligt drag = "somewhere".
Personligen känner jag inte att det ena utesluter det andra helt & hållet, men en fast punkt i tillvaron uppskattar jag trots allt.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Jenny Sonesson på GP:s ledarsida uppmärksammar Barrlings fundering om Sverigedemokraternas ofta förhånade nostalgiska ådra lockar någonstansare.
"Barrling konstaterar att Sverigedemokraterna är det enda parti idag som tydligt ansluter sig till de värden Somewheres omfamnar. Partiets kritik av invandring och EU går dessutom längre än många Somewheres.
Sverigedemokraternas starka opinionsstöd tolkas vanligen som ett resultat av migrationspolitiken. Barrling ställer den intressanta frågan om sympatierna går djupare än så. Att det handlar om Somewheres grundläggade behov av att känna igen sig i sitt land och deras nostalgiska känsla av att folkhemmet gått förlorat.
En slutsats som kan dras, utifrån Goodharts och Barrlings resonemang, är att en framgångsrik mittenpolitik måste finna sätt att inkludera Somewheres. Det brådskar. Sverige går till val om nio månader."
http://www.gp.se/ledare/sonesson-behovet-av-nationell-gemenskap-får-inte-underskattas-1.5044553
Röstar konservativt, har Europa som arbetsfält men bor i samma hus, sedan jag bars hem från BB.
Har ingen akademisk examen.
Så jag är nog en någonstansre med en ngt mer realistisk inställning till verkligheten😎
#4 Vad är egentligen svensk kultur?
#6 Ja, du, jag vet inte i hur många trådar vi har diskuterat den frågan, här är bara några av dem:
https://politik.ifokus.se/discussions/591afa968e0e742963002607-integration-eller-multikultur
(Mina personliga åsikter har jag uttryckt i flera inlägg där, om man nu vill veta dem.)
Den som uttrycker tankarna bäst om svensk kultur tycker jag är rabbinen och folklivsskildraren Dan Korn. Bland annat har han åstadkommit skriften "Svensk kultur, en förutsättning för integration", som man kan läsa och/eller ladda ner här:
https://timbro.se/integration/svensk-kultur-en-forutsattning-integration/
Tycker man den är för lång kan man läsa en recension här.
https://ledarsidorna.se/2016/08/recension-av-dan-korn-svensk-kultur-en-forutsattning-for-integration/
En av de i mitt tycke finaste berättelserna om vad som är svensk kultur skrev journalisten Mustafa Can på Aftonbladet kultur 2014.
"Mångkulturen är inte något vi kan välja eller avstå från, eftersom det är ett faktum att människor av olika bakgrund numera lever tillsammans. Men en glädje för den svenska kulturen kan skapa en positiv självbild för svenskar. Och en positiv självbild behöver vi, både som individer och som gemenskap. Då kan man börja med att erkänna att det finns svenskar.”
håller med om det, men frågan kvarstår, vad är svensk kultur?
Är det Strindberg, Zorn eller är det Lindgren. Är körsången eller studiecirkeln. För vårt sätt att fira högtider är ett sammelsurium av olika kulturer, Vår mat likaså.
_Vi som folk har påverkat andra folk o länder liksom vi låtit oss påverkas
_
_Så var är speciell svensk kultur?
_
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
#8 Det som är svensk kultur för mig är kanske inte samma sak för Björn Ranelid, det som är engelsk kultur för Theresa May behöver inte nödvändigtvis vara det för Charlie Watts.
I Sverige har vi haft en långvarig debatt om det behövs en svensk kulturkanon. Vad är det då? Ja, enligt Wikipedia är "tanken att det finns vissa verk som är särskilt framträdande och karakteristiska och som därmed kan utgöra en del av en kulturkanon över ett land, en tid eller en civilisation".
Som Dan Korn skriver: "När man studerar kultur måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dels kan man smula sönder kulturen i dess beståndsdelar och då upptäcka att olika detaljer kan komma från andra kulturer, men samtidigt kan man se kulturen i dess helhet och då se helheten som typiskt svensk. Det ena står inte i motsatsförhållande till det andra."---
Per Brinkemo ser den svenska kulturen som vår gemensamma berättelse. Som redan citerats i en annan tråd har han skrivit: "Det handlar om att lära sig ett lands historia, dess kulturella grunder och att ha en förståelse för att landet ser ut som det gör. Den gemensamma berättelsen är viktig, även om den kan få tillskott utifrån.
Jag hör nu inom mig kritiken. Den lyder: ”Men det finns väl ingen enhetlig specifik svensk kultur?” Svaret är: i så fall finns heller ingen samisk kultur, ingen judisk, ingen fransk. Det finns ingen somalisk, ingen anglosaxisk, ingen pashtunsk, ingen dansk. Det finns ingenting. Alla är bara fritt svävande individer som agerar helt utan kontext. Om det är sant får vi stora problem att över huvud taget kommunicera."---
Avslutar med ytterligare ett Korncitat, nämligen: "Det är en välkänd trall, att man tror att det bästa sättet att bekämpa främlingsfientlighet är att ifrågasätta om det överhuvud finns något som kan kallas en svensk kultur och hävda att allt egentligen är lånta fjädrar."---
Som den någonstansare jag är avslutar jag utan att skämmas med att låta Alf Robertsson beskriva vad som var hans land.
Widar Andersson i Folkbladet funderar över om övriga partier missat något i analysen av SD:s framgångskoncept:
"Som Katarina Barrling konstaterar så har vurmen för det "mångkulturella samhället" inneburit ett farväl till Folkhemmet. Vilket SD har brutit in och exploaterat på ett handfast sätt. Barrling ställer den intressanta frågan om hur "utvecklingen för SD hade sett ut om Sverige i stället för mångkultur hade inriktat sig på nya medborgares anpassning till svensk majoritetskultur?" Invandringen som sådan är kanske inte SD: s främsta framgångsfaktor? Problemet är kanske snarare att okänsliga anywheres har fått styra alltför mycket hos sossar, moderater och i de stora mediehusen?"
http://www.folkbladet.se/opinion/jimmie-akessons-framgangsrecept-om4960323.aspx
#4 Sonessons uppmärksammande av Barrlings tankar givande läsa. Kanske finns en ådra hos en hel del som gör dem till någonstansare (somewheres)? Att inte bara se "provinsiellt värdesättande" (bättre term?) som något förkättrat insnöat. Är britternas troliga EU-uttåg ett uttryck för känslor av typ somewheres? Och Polens dubier ang. hur ställa sig i känsliga migrationsfrågor? - Japan undviker vidare immigration av bland annat kulturella skäl, kanske som någonstansare i Goodharts tappning.
Starta ny diskussion